Den 12 december 2008 presenterade Djurgården sin nya tränarkonstellation. För många var det en något oväntad duo. Ett halvår senare stod Andrée Jeglertz ensam kvar. Den 3 juni tackade Zoran Lukic för sig. Han orkade inte vara kvar längre. Han kände inte igen sig. Tyckte inte det var kul.

- Med lite distans till det hela förstärks bara känslan av att jag gjorde helt rätt som lämnade. Någon assisterande tränare i den här konstellationen kunde jag inte vara, så jag kände att jag inte bidrog med någonting. Det här var det enda som var rätt att göra då, när de inte accepterade mitt ledarskap, mitt sätt att spela eller hur jag vill att man ska träna, säger Zoran Lukic i en stor intervju med fotbollskanalen.se.

Kan du så här i efterhand ångra att du tackade ja till en återkomst i Djurgården?

- Jag ångrar ingenting. Jag hade en idé, en föreställning, en vision utifrån det som framställdes för mig när jag skulle komma tillbaka. Det lät väldigt intressant. Sedan visade det sig att det var helt annorlunda, att man hade en helt annan riktning än det man utlovade att det skulle bli. Därför ångrar jag det inte.

Han fortsätter:

- Jag gick in i det i det här utifrån den beskrivning som beskrevs, men den ändrades väldigt fort. Jag gjorde rätt när jag tog jobbet och sedan blev det rätt när jag inte fullföljde det eftersom allting ändrades radikalt. Jag kunde inte stå för det som Djurgården ville göra.

Kände du dig lurad?

- Nej. Jag har varit i branschen för länge och vet hur folk reagerar i olika situationer. Jag är inte förvånad och känner mig varken lurad eller besviken. Jag kände bara att jag agerade rätt.

Djurgården ligger för närvarande näst sist i den allsvenska tabellen. Det blev tre vinster och sex mål framåt på tolv matcher under Andrée Jeglertz och Zoran Lukics ledning. Visst snackades det mycket om resultat under våren, men majoriteten av de blårdandiga rubrikerna handlade om 4-3-3 kontra 4-4-2. Efter 3-0-förlusten mot Trelleborg övergavs de tre anfallarna för ett mer 4-4-2-likt spelsystem. Det gav fyra poäng på de två avslutande matcherna mot Häcken och Örgryte före sommaruppehållet. Då hade Zoran Lukic sedan länge bestämt sig för att hans tid i klubben var över.

- Jag var inne på det här redan efter Gaismatchen (den 4 maj) och då vann vi. Då erbjöd jag sportchefen och några andra att säga upp mitt avtal eftersom vi hela tiden diskuterade något som vi inte sa från början. Utan att bygga upp en identitet, att det här är Djurgården, går det inte att nå framgång. Mitt beslut handlade inte om resultaten, utan mer om att inriktningen och visionen förändrades.

Finns det något du ångrar under din tid i Djurgården?

- Nej, jag ångrar inget. Jag har försökt göra det jag har kunnat. Sen att det inte gick igenom och inte kunde accepteras – ja, då tyckte jag det var lika bra att kliva av.

Har du pratat med Andrée sedan du lämnade?

- Nej, vi pratade tillräckligt under den här tiden. Vi har haft respekt för varandra och haft en bra dialog, även med sportchefen. Det var aldrig några hårda ord. Vi trodde på olika saker och det får man respektera. Jag tog det här för att det var bäst för min del. Att jobba med något man inte trivs med, det tilltalar inte mig.

Hur ser du på tiden som var? Beskriv känslorna.

- Den första tiden var fantastiskt bra men undan för undan började vi glida av den ursprungliga idén. Då blev det bara tuffare och tuffare. Sista veckorna var mycket jobbiga. Resultatet spelade mindre roll. Jag trivdes helt enkelt inte med det vi byggde upp.

Mår du bättre nu?

- Jag hade inte skrattat på tre månader. Nu skrattar jag och är hur pigg och glad som helst. Min dotter sa: ”Pappa, du är som en annan människa nu.” Jag kanske inte observerade det själv men min omgivning såg att jag inte mådde bra förut.

Zoran Lukic är harmonisk. Efter ett lugnt midsommarfirande ”med någon nubbe och någon öl” väntar en utlandssemester inom kort.

- Vi får se vad som händer. Jag har lite kontakter med folk som är inom fotbollen, men just nu ska jag bara ta det lugnt.

Vill du fortsätta som tränare?

- Har man börjat en gång är det svårt att låta bli. Vi får se. Det är inte något jag går och tänker på utan dyker det upp något intressant så funderar man på det. Dyker det inte upp något så får det vara så.