Turerna kring vem som skulle ersätta Lars Lagerbäck tog slut strax efter 19-tiden på onsdagen. Då lade Rosenborg och Svenska fotbollsförbundet ut pressmeddelanden om att Erik Hamrén var klar som ny förbundskapten.
Men att han ska sköta jobbet i Rosenborg också – till och med i augusti eller till att klubben fixat ny tränare.
En funktionell lösning för bägge parter, för när väl Erik Hamrén fick chansen att ta över Sverige så ville han inte släppa den. Något som gjorde det omöjligt för Rosenborg att bygga något mer långsiktigt kring den svenska tränaren.
När väl Erik Hamrén själv satte klubben under tryck fanns bara en väg att gå.
Fullt förståeligt att Rosenborg ville behålla svensken som äntligen satte stopp för en period utan mästerskap för den norska storklubben. Visst, det tog ett och ett halvt år för Hamrén att få styr på klubben och man gick inte långt i Europa i höstas, men nu vann man ligan med 13 poäng efter bara en förlust och var egentligen aldrig riktigt hotat under hösten.
Rosenborg, vinner inte alltid den klubben? Jo, förr var det så men de senaste åren har spelet hackat och man har bytt tränare med en väldig fart och varken 2005, 2007 eller 2008 blev det medaljer. Har inte alltid varit lätt för de nya tränarna att hantera arvet efter Nils Arne Eggen som var den som byggde klubben till den institution.
Erik Hamrén ändrade på det.
Lika imponerande är jobbet i Ålborg, som han både gjorde till mästare och tog till medalj, och i Örgryte som han lyfte till ett topplag och cupguld trots små resurser. Just sättet att jobba med de två sistnämnda klubbarna visar att han med begränsat material kan utmana större och vassare motståndare – vilket det handlar om när man leder svenska landslaget.
Att han dessutom gått på en rejäl snyting under tiden i AIK, där cupframgångar i Sverige och stormatcher mot Barcelona slutade med svaga resultat, hårda tag från medier och fans och till slut sparken gör att han vet att det blåser på toppen och att går att komma tillbaka.
Nyttiga erfarenheter när man ska basa för ett landslag.
Inget snack om att Erik Hamrén får goda vitsord från många gamla spelare och att han faktiskt gjort resultat.
Han är en vinnare helt enkelt, som både vinner folks förtroende och titlar.
Att det automatiskt betyder att han lyckas som förbundskapten är inte alls säkert – det är annat att basa för ett landslag än för ett klubblag och möjligheterna att påverka är mindre.
Största uppgiften för Erik Hamrén är att få med sig Zlatan Ibrahimovic på sin sida och se till att superstjärnan brinner för att spela i blågult. Och detta utan att dela landslaget i grupperingar som var väldigt tydligt under Lagerbäcks sista år vid makten.
Han satsade på Ibrahimovic vilket kostade en del annat och när
Fredrik Ljungberg försvann som motvikt blev landslagsgruppen synnerligen obalanserad.
Erik Hamréns inträde kan betyda ett systemskifte, i Rosenborg har han kört med 4-2-3-1 och det är inte omöjligt att han satsar på det i det svenska landslaget. Däremot tror jag inte vi får se det offensiva och mer sprudlande spelet som många drömmer om.
Det blir säkert en hel del långt och enkelt spel, tänk på att danskarna kritiserade honom för att spela för rakt, enkelt och långt med Ålborg.
*****
Lustigt med Erik Hamrén som hela tiden ville göra gällande att han respekterade sitt kontrakt. För mig är det inte att respektera kontraktet att gå ut i media och deppa och säga att han inte gett upp drömmen dagen efter att förhandlingarna mellan förbund och klubb brutit samman.
Sedan kan jag inte klandra Erik Hamrén för det – sådan är fotbollsvärlden och hade Rosenborg varit helt säkra på honom hade de skrivit längre kontrakt än 2,5 år från början.
Men jag stör mig på att Erik Hamrén säger en sak och gör en annan, det är svagt.
*****
Lars-Åke Lagrell fick en man till slut. Det lutade från början åt Hans Backe, sedan signalerade Sven-Göran Eriksson med att han ville ta det vid sidan och då högg Lagrell på det och samtidigt kollade han av ett batteri kandidater, och till slut så blev det Hamrén som ihop med Backe var de två hetaste kandidaterna från start.
Sedan kommer garanterat förbundet att försöka få ut att Hamrén var nummer ett och en del lydiga journalister kommer att skriva det.
Oavsett så tycker jag att Lars-Åke Lagrell fått för mycket skit för sin räd in i Norge – han gjorde bara vad han skulle och Sverige har sitt intresse och Rosenborg har sitt.
*****
Priset då? Ja, det är inga tio miljoner kronor. Tror det hänger ihop med hur länge Hamrén stannar på sin post och blir några miljoner i slutändan.
*****
Måste säga att Bengt Madsens slakt av Lars-Åke Lagrell var makalös. Tänk att se en sådan gammal maktkamp i öppen dager.
Och Buffalo Madsen måste ha glömt vem som räddade hans skinn 1993.