Sverige har precis kryssat efter en blek insats mot hemmalaget Syrien. Det är fullständigt kaos inne på planen och utanför det svenska omklädningsrummet. Ungdomar springer och sliter i spelare, ledare och allt de får tag i. Landet må vara en diktatur men det är High Chaparal när det gäller säkerheten.
På en skrämmande sliten arena som skvallrar om att idrotten inte får mycket resurser.

Erik Hamrén står i bakgrunden när alla cirklar kring målskytten Mathias Ranégie. Förbundskaptenen ser fundersam ut. Inte utan att man förstår honom sett till en turné till Oman och Syrien som säkert varit nyttig i perspektivet att sätta sig in i U21-landslagets utbud av spelare och se hur man jobbar inom förbundet. Ändå var det slående hur få av spelarna som klev fram när det verkligen gällde. Bara en sak står klar: Ingen slår ut Anders Svensson.

Vad Hamrén verkligen tänker får vi inga svar på. Han vill inte ge sig in i några djupare diskussioner eller analyser om vilka spelare som stärkt sina aktier. Mest anmärkningsvärt är att han försvarar Johan Dahlin och istället lägger ansvaret på utespelarna som bara lade bak bollen till målvakten, men att han är hård mot Tobias Eriksson som bommade ett jätteläge – ”skillnaden på att bli proffs eller ej”.

Det kan kännas långt till EM-kvalet börjar i höst. Det låter åtminstone så på alla som är säkra på att Zlatan Ibrahimovic är tillbaka då efter att ha fått vila. Men sanningen är att blott fyra landskamper återstår: en i mars, två i juni och en i augusti.
Därefter ska Erik Hamrén ha sitt EM-kvallag klart för start och med siktet inställt på EM 2012 i Polen och Ukraina.

Innan själva kvalet är lottat i Warzava 7 februari är det svårt att spekulera i Sveriges möjligheter att nå slutspelet. Visst, jag gillar att Erik Hamrén snackar medalj, predikar offensiv och inför nya grejer som kostrådgivare och att spelarna ska utvärdera sina insatser själva och ihop med förbundskaptenen, och det är inte utan att man hade velat läsa vad en del av spelarna mot Syrien tyckte om sina insatser.
Ändå är det tydligt att Hamrén bara har en spelidé, inget landslag som bär hans prägel.

Därför är det av yttersta vikt att han snarast åker till Barcelona och reder ut vad som gäller kring Zlatan Ibrahimovic och tar reda på om superstjärnan är törstig nog att gå till landslagskällan, eller om han bara vill satsa på klubblaget.
Oavsett besked – det är av yttersta vikt att det kommer så att landslaget och Hamrén får arbetsro och kan fokusera på att slipa ihop ett manskap.

Efter att ha sett tre landskamper med alla möjlig förbehåll som finns (otränade, inte spelat ihop, snabba ryck i Italien osv) så är det tydligt att kraven på anfallaren i ett Sverige som spelar med en anfallare bli stora. Övermänskliga? Ja, nästan om inte understödet funkar, för då blir det inga målchanser skapade och då blir resultaten därefter. Visst hade Zlatan Ibrahimovic passat i den rollen, men då måste han vara sugen, motiverad, taggad, tänd och driven. Annars kanske Hamrén måste tänka om, oavsett måste han spela in ett alternativ till om spelet inte funkar.

I dagsläget är mitt EM-kvallag följande manskap: A Isaksson – S Larsson, O Mellberg, D Majstorovic, B Safari – A Svensson, K Källström – C Wilhemsson, R Elm, T Hysén – Z Ibrahimovic.
Faller Ibrahimovic är det svårt att se någon av de svenska anfallarna som vassa nog för att bära upp den rollen och då återstår kanske bara 4-4-2 med Marcus Berg och Johan Elmander på topp. Även om jag verkligen ville se det så var det tyvärr ingen som klev in i matchen i Oman och Syrien och trots att det kan hände en del på ett halvår så kan inte Hamrén vänta på det.