Hans ena lillebror spelade hem SM-guld åt Kalmar, blev landslagsman och Hollandsproffs.
Hans andra lillebror hyllas av förbundskaptenen som ett av de största löften svensk fotboll någonsin skådat.
Själv trodde David Elm att han skulle bli kvar i Kalmar.
Silly seasons sista helg förändrade allt.
Strax efter klockan fem på fredagseftermiddagen den 28 augusti ringde det i en mobiltelefon i Köping. Spelaragenten Patrick Mörk svarade. Han kände hur pulsen sköt fart när Fulhams chefsscout Barry Simmons berättade ärendet. Några minuter senare svarade Ulla Elm i Broakulla i sin telefon. En upphetsad Mörk berättade om samtalet han nyss haft. Ulla Elm jublade.
Samtidigt satte sig David Elm i en bil inne i centrala Kalmar. Han var på väg till Öland för att bevaka toppmatchen i division sex mellan Hulterstad och SSG för tidningen Barometerns räkning. Han var spänd och stressad, det var första gången som han skulle göra ett matchreferat. Dessutom hade tidningen gett honom i uppdrag att skriva en krönika om lillbror Rasmus, som dagen efter skulle spela sista matchen med Kalmar FF. Journalistiken var en chans att testa något annat än fotboll, att nosa på ett yrke han kunde tänka sig i framtiden. Mobiltelefonen ringde.
– Tjena David, sa Mörk.
– Tjena, sa David.
– Du, jag har en liten fundering. Vad skulle du säga om att spela i Premier League?
David förstod inte vad Mörk sa.
– Vad menar du?
– Ja, vad skulle du säga om att spela i Premier League? Fulham ringde precis. De vill ha dig. De har bestämt sig.
– Är det sant? Är det sant?
– Det är sant. Bara Fulham och Kalmar kommer överens. Gör de det så åker vi till London och förhandlar.
David började rulla mot Öland. Han ville ringa och berätta för alla han kände men visste att det inte gick. Inget var ju klart. Han kände sig så nära ett chocktillstånd han någonsin varit. »Premier League?« Tanken snurrade runt i huvudet på honom om och om igen. »Premier League?«
Första gången han hade hört talas om Fulhams intresse var under U21-EM. Klubbens huvudprioritet var Rasmus, men Fulham hade också imponerats av David under scoutingbesöken i Sverige. Mörk skickade omedelbart fem DVD-skivor till Fulham med Davids bästa insatser. Sedan dess hade det varit tyst.
Medan Rasmus åkte över till London tillsammans med mamma Ulla och träffade Roy Hodgson, stannade David kvar i Kalmar. Tillbaka i Sverige berättade de hur bra intryck de fått av klubben och Roy Hodgson. David blev ännu mer sugen på att flytta. Det kom också några förfrågningar – från IFK Göteborg och från ett par danska klubbar, samt ett konkret bud från holländska Sparta Rotterdam. Men Kalmar ville inte sälja. De visste att Rasmus redan var förlorad, att tappa ytterligare en broder Elm skulle troligen vara förödande för SM-guldjakten. Mörk och David hade bestämt sig för att fokusera på en eventuell flytt i januari, när Davids kontrakt med Kalmar FF gick ut.
När David kom fram till Kvarnvallen på Öland malde alla de här tankarna i huvudet på honom. Han hade svårt att koncentrera sig på matchen. Dessutom blixtrade och dundrade det så kraftigt att han i andra halvlek tvingades ta matchanteckningar från bilen, samtidigt som han skrev på morgondagens avskedsartikel till Rasmus. Hulterstad förlorade med 4-1. David åkte tillbaka mot Kalmar. Hemma i tvårummaren nåddes han av beskedet att Kalmar tackat nej till Fulhams bud.
Den natten sov han bara någon orolig timme. Under lördagen ringde både Patrick Mörk och samarbetspartnern och advokaten Carl Fhager Kalmar FF:s klubbchef Svante Samuelsson flera gånger. De försökte få Samuelsson att förstå vad en övergång skulle betyda för David. De poängterade att David bara hade ett halvår kvar på sitt kontrakt, att Premier League var hans dröm, att han kanske inte skulle vara världens gladaste spelare om han nekades chansen.
På lördagseftermiddagen kom Fulham och Kalmar överens.
Dygnet senare satt David på Fredriksskans läktare och såg lillebror Rasmus göra sin avskedsmatch mot Hammarby. David skulle ha spelat men en halsinfektion satte stopp. Han var rejält besviken, han insåg att han kanske aldrig mer skulle få spela ihop med Rasmus. Men efter matchen skiftade Davids humör. Lagkamraten Henrik Rydström minns:
– Jag såg David direkt efter matchen. Han stod och hoppade av glädje och jag tänkte: »Va fan, så glad kan han inte vara bara för en vinst.« Då berättade han att det i princip var klart med Fulham. Det var blandade känslor. Vi skulle tappa ytterligare en kille, och en jävligt bra kille för den delen. Men jag visste ju också hur gärna han ville det här, hur han hela tiden har jämfört sig med Viktor och Rasmus och hur mycket han fått läsa i lokaltidningen om sina bröder när han inte ens fått en rad om sig själv. Han har kanske känt sig bortglömd, jag vet inte. Så för hans egen skull kände jag bara glädje.
Efter matchen mot Hammarby bjöd Rasmus truppen på middag för att fira proffskontraktet med AZ Alkmaar. Bortsett från Rydström, Rasmus och någon till var det ingen i laget som visste att även storebror Elm var på väg ut i Europa. När David lämnade sina lagkompisar på kvällen trodde de flesta att han skulle komma till träningen dagen efter. David visste att han i stället skulle åka till England för första gången i sitt liv och skriva under ett kontrakt som inte bara förverkligade hans pojkdröm – han skulle också göra en flytt som raderade ut alla tvivel han haft på sig själv. Och framför allt: han visste att han inte längre behövde bevisa för alla att även största brodern Elm var en hygglig fotbollsspelare.
Gömt i ett lummigt grönt landskap någon kilometer utanför Wimbledon i de södra utkanterna av London ligger hotellet Cannizaro House. En gång i tiden bodde Winston Churchills mamma här. Nu bor David Elm här. Han sitter tillbakalutad i en fåtölj i lobbyn som är dekorerad med en Bechstein-flygel, en Da Vinci-inspirerad takmålning och en stor öppen spis.
I rummet sitter också två affärsmän i figursydda och dubbelknäppta kostymer, en plastikopererad kvinna som dricker te samt ett yngre förälskat par. Kvällsbrisen sveper in genom de vidöppna glasdörrarna som vetter ut mot terrassen och den välmående parken på hotellets baksida. Det är varmt. 23 grader trots att klockan är sju på kvällen. David fingrar på sitt vänstra öga. Det är ömt. Blåtiran är stor som en femkrona.
– Jag trodde nästan att jag skulle göra mål, säger han lågmält. Men målvakten hann före.
Det var på ett inlägg, några timmar tidigare, som David hoppade upp med sina 193 centimeter i straffområdet. Han nådde högre än Paolo Ferreira och bollen verkade komma perfekt. David ryckte till med nackmusklerna för att få fart på bollen. Då kom Chelseas målvakt med en knuten näve. Det small till ordentligt. Trots att det kändes som att David skulle svimma reste han sig upp och fortsatte jaga boll. Han ville så gärna imponera. Känslan i detta nu är att han gjorde raka motsatsen.
– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger han. Tempot… Allt gick så fort. Jag kände mig helt vilse. Jag bara sprang runt och jagade boll. När jag väl fick den, då var det direkt någon uppe i ryggen. Och det här var bara reservlaget. Fan, undrar hur högt tempot är i Premier League?
David känner att han var usel under sina 90 minuter på Chelseas träningsanläggning. Han tog fel löpningar, brände de få halvchanser han fick och missade enkla passningar. Under hela andra halvlek hoppades han att tränaren skulle plocka av honom, han var helt slut. Båda vaderna värkte och det kändes som om han inte kunde skjuta ifrån när det behövdes. Han hoppades att lagkamraterna och tränarna hade i åtanke att han varit sjuk den senaste veckan. Samtidigt vägrade han signalera för byte. Han ville inte vara »killen som i sin debutmatch visade att han inte orkade en hel match«. Envisheten gjorde att han nu känner sig tröttare än vad han någonsin gjort efter en match.
– Kommer man som jag från ingenstans, då får man inget gratis. Tills jag bevisar motsatsen, att jag håller på den här nivån, kommer alla i laget undra vad jag gör här. Så har det varit alla andra gånger när jag kommit till en ny klubb. Man måste bevisa för lagkamraterna att man håller minst samma nivå som de gör. Har man gjort det börjar de också passa en och inkludera en i laget. Desto tidigare man gör det, desto bättre. Därför är det bara att kämpa som en galning, även om du känner att det är en bit bort.
David beställer in mat. Fulham betalar. Klubben står inte bara för boendet de tre första månaderna, de tar också kostnaden för måltiderna under tiden han bor på hotellet. Enligt menyn har maten tilldelats priser i diverse tävlingar men när David får in förrätten – en tallrik med några tunna skivor halstrad lax – muttrar han om »alldeles för små portioner«. Han väger 88 kilo och berättar att han hemma i Kalmar åt fem-sex gånger om dagen.
– Kanske är det därför jag känner mig så trött hela tiden. Eller så är det alla nya intryck, allt man funderar över.
– Vad är det du funderar över?
– Allt möjligt. Innan jag somnade i går låg jag och tänkte på vad de andra i laget tyckte om mig. Om jag kommer att klara av tempot. Jag är en grubblare, tänker mycket.
Jag berättar att Kalmartränaren Nanne Bergstrand sa precis det när jag bad honom beskriva David.
– Det har alltid varit så, säger han. Viktor och Rasmus är annorlunda. De tänker inte lika mycket, de bara kör på. Kanske hade jag nått min potential tidigare om jag inte funderat så mycket, jag vet inte. Jag gillar nog att tänka mycket. Det är så jag bearbetar tankarna.
– Vad är det för tankar?
– Att jag måste vänja mig vid allt så snabbt det bara går. Det är stora skillnader jämfört med i Kalmar. Där hade vi tre duschar, här har vi 15 stycken och en pool. I Kalmar hade vi två personer i fysteamet, här har vi 17. I dag när vi spelade matchen mot Chelsea, då var det helt stängt för allmänheten. I Kalmar kunde vem som helst glida genom omklädningsrummet. Och i förmiddags när jag kom till vår anläggning för samlingen innan matchen hittade jag inte mina skor. Jag trodde någon hade snott dem. Jag undrade vad jag skulle säga, vem jag skulle säga till. Men då kom Fredrik Stoor fram och förklarade att »vi har killar som tar hand om sånt«. Vi ska inte behöva bry oss om var våra skor är någonstans.
Han tar sista tuggan på laxen och säger:
– Viktor kände likadant när han flyttade till Holland. Det var jobbigt de första veckorna. Alla intryck gör att man blir trött i hela kroppen. Som i dag när jag lyssnade på tränaren inför matchen. Han snackade så snabb engelska att jag bara förstod hälften. Men jag kommer snart in i det. Allt har bara gått så snabbt. För drygt en vecka sedan hade jag inte en tanke på att spela för någon annan än Kalmar och nu har jag redan gjort en match för Fulham. När jag vaknade i morse visste jag knappt var jag var. Efter ett tag, när man fattar, då är det en konstig känsla.
– Vad menar du med konstig?
– Att det är overkligt. Att jag, som oftast fått kämpa i uppförsbacke, i alla fall om du jämför med Viktor och Rasmus, plötsligt är i en Premier League-klubb. Det är inte många som går hit utan en enda landskamp, utan ens en pojklandskamp. Men nu är jag här. Även om jag kanske inte har förstått det än.
Jag läser upp vad Rasmus sa när han träffade media inför VM-kvalmatchen mot Ungern några dagar tidigare. »Jag har alltid kunnat kolla hur de har gjort och haft det lättare. David har fått agera murbräcka många gånger och fått prova allting.«
David ler och säger:
– Jag har inte gått samma väg som Viktor eller Rasmus. Jag har gjort misstag, valt fel i karriären, tänkt fel tankar. De har kanske lärt sig lite av mig. När jag kom hem från elitläger och berättade hur jobbigt jag tyckte det var att bli bedömd, lyssnade mamma och pappa på mig och när det sedan var dags för Viktor eller Rasmus att åka på samma läger så var de förberedda. Det blir ju så automatiskt när man är äldst, men ibland har det varit jobbigt att de kanske fått lära sig av mig medan jag själv inte haft någon att lyssna på. Jag har inte fått så mycket gratis.
När han säger att han »inte fått så mycket gratis« är det en sanning med modifikation. Hade det inte varit för Rasmus hade han troligen aldrig fått chansen att spela i sin favoritliga och tjäna tio gånger så mycket som han gjorde i Kalmar.
När Rasmus var klar med sina besök runt omkring i Europa och hade valt AZ Alkmaar, blev det som det alltid blir när en spelare har bestämt sig: agenten får ringa runt till de klubbar som ratats. Patrick Mörk, som även representerar Rasmus, meddelade en rad klubbar att det blev nobben. Men samtalet till Fulham ville Rasmus ta själv. Han hade fått ett så bra intryck av klubben, framför allt av tränaren Roy Hodgson, att han själv ville motivera beslutet. Rasmus ringde Hodgson och tackade för det trevliga bemötandet och förklarade hur han resonerat. Managern häpnade – ingen spelare hade tidigare personligen ringt och förklarat sitt beslut. Hodgson blev i varje fall inte mindre nyfiken på storebror David efter det samtalet.
Servitören kommer in med huvudrätten – en liten bit havsabborre med några grönsaker. David lyfter på fisken med gaffeln, som för att se om kocken gömt mer mat därunder. Han suckar och slänger i sig portionen.
– Känslan att jag ville testa något nytt har växt sig starkare och starkare för varje månad som gått, säger han och sväljer ner med en mun vatten. Konsekvensen har blivit att det har låst sig spelmässigt i Kalmar stundtals. Folk har sagt till mig att jag verkat frånvarande på träningarna, att jag inte haft rätt fokus. Ibland har jag känt mig hyperstressad, precis som att jag har jagat något utan att få tag på det.
– En känsla av att du inte lyckats lika bra som dina bröder?
– Nja, snarare att jag har känt mig som en loser ibland. Jag vet inte varför. Kanske är det utomstående som påverkat mig. För innerst inne har jag inga sådana tankar. Men när journalister har jämfört mig med Rasmus och Viktor hela tiden, trots att vi inte ens är samma spelartyper, har det kanske påverkat mig. Alla frågor som försöker ta reda på om jag känner mig som den sämsta brodern. Det har påverkat mig under perioder, jag kunde ibland komma på mig själv att springa runt och fundera på saker under träningarna. Det har väl inte varit så bra för mig kanske … Men det har funnits bra perioder också där jag har gillat läget. Jag menar, jag spelade ju ändå i Kalmar, ett lag som vunnit SM-guld och är Sveriges bästa. Känslomässigt har det varit väldigt mycket upp och ner. Jag är väl sån som människa.
Davids fotbollskarriär har aldrig gått att separera från brödernas. Redan från början spelade familjen en huvudroll. Eftersom det bodde så få människor i småländska Broakulla tvingades David som sexåring att spela i Johansfors IF:s tioårslag. Efter några år började Viktor i samma lag och strax därefter anslöt minstingen Rasmus. Tränare under alla knatteår var pappa Johnny.
Som sig bör var David – två år äldre än Viktor och fem år äldre än Rasmus – bäst. 14 år gammal debuterade han i Johansfors A-lag som då spelade i division fem. Två år senare övertalade han sina föräldrar om att få flytta till Helsingborg och HIF för att spela i deras utvecklingslag. För David handlade det om att testa sig i bättre konkurrens och att lämna lilla Broakulla. I den egna lilla lägenheten var frihetskänslan stor. Han kunde göra som han ville, känna sig vuxen. Att kunna dra i sig två liter vaniljglass i stället för att äta mamma Ullas hemmalagade mat var lyx.
Till en början lekte livet. Sedan kom några skador och därefter en ny tränare. Konkurrensen hårdnade och David trivdes allt sämre. Känslan återkom när det var elitsamlingar för landets bästa juniorer. David fick ont i magen varje gång, han hatade känslan av att se »gubbar gå runt med sina anteckningsblock och anmärka på spelet«. Så blev det heller aldrig några pojk- eller juniorlandskamper.
Efter 18 månader i Helsingborg fick han nog. Han flyttade hem till pojkrummet i Broakulla och började spela för Nybro IF i dåvarande division två. Tränaren använde David som vänsterback eftersom han var den enda som kunde skicka i väg bollen långt med vänsterfoten. Efter tre år i Nybro var David trött på fotbollen. Hade det inte varit för Ulla och Johnny skulle han kanske ha slutat men han övertalades att varva ner och åtminstone spela för Emmaboda i division fyra. Fotbollen blev mer en hobby än en passion, att bli fotbollsproffs var inte längre den hägrande drömmen.
Efter sex månader i Emmaboda hörde Falkenbergs FF av sig. De behövde en targetspelare och David blev så glad över att någon ville satsa på honom att han tog chansen. Fotbollen blev rolig igen och efter ett par månader anslöt lillebror Viktor till FFF. Under två och ett halvt år spelade David nästan samtliga matcher från start. Sedan ringde Nanne Bergstrand, som hunnit värva både Viktor och Rasmus, och frågade om även David var intresserad av att spela i Kalmar. 2007 flyttade han tillbaka till hemtrakterna.
Efter några träningar insåg David hur bra hans lillebröder hade blivit under tiden i Kalmar. Insikten kom med blandade känslor. Han var glad för deras skull och unnade dem alla framgångar. Samtidigt: förr kunde han alltid springa ifatt och tackla dem om de dribblade förbi honom, nu insåg han att de var bättre. Tiden som den bästa Elmbrodern var definitivt över.
Efter en tid i Kalmar började även David ta stora utvecklingssteg. Han debuterade i Allsvenskan 2007. Året därpå blev han ordinarie i Nanne Bergstrands startelva och gjorde sju mål och tre assist, vilket bidrog till klubbens första SM-guld och seger i Svenska cupen. Att David var en betydelsefull anfallare i Sveriges bästa lag tappades dock bort i hysterin kring Viktors framgångar – 15 mål och sju assist gav lillebrodern proffskontrakt med Heerenveen.
David kände att han kanske också skulle kunna flytta ut i Europa. Problemet var att det inte kom några bud. Är man fotbollsspelare och har en bror som får all uppmärksamhet är det jobbigt. Har man två bröder som spelar i landslaget blir man bortglömd. Eller som Nanne Bergstrand säger:
– Man kan nog vara ganska säker på att man känner sig mindervärdig som människa om man har två yngre bröder som utvecklas så snabbt som de gjorde, och som får så mycket uppmärksamhet som de har fått.
När jag frågar Nanne Bergstrand hur bra David egentligen är, säger han:
– Han är underskattad, definitivt. Han jobbar hårt för laget och har unika egenskaper i sin fysik, där är han faktiskt betydligt bättre än Viktor och Rasmus. Dessutom läser han spelet på ett ovanligt bra sätt. Men hans karriär har gått en brokig väg, inte så som Viktors och Rasmus. Oavsett hur det går i England så är jag säker på att flytten är ett ordentligt lyft för hans självbild.
Davids första dagar i London är som repriser på varandra. Han vaknar upp på rum 302, stiger ur sin säng (som är den skönaste han någonsin legat i), äter en frukost bestående av färska jordgubbar, cornflakes, mjölk, ägg och bacon, blir hämtad av Fulhams »fixarkille« Mark som kör honom till träningen. Han tränar, äter lunch tillsammans med sina nya lagkamrater, skjutsas tillbaka till hotellet av Mark, lägger sig på sängen och vilar, läser bok, skriver blogginlägg, äter tvårättersmiddag i restaurangen, ringer flickvännen Minna, läser bok och somnar.
Hans stora utmaning de första dagarna blir att leta efter en stallplats åt Minnas häst. Men Mark, »fixaren«, har lovat att hjälpa till. Redan efter ett par dagar känner han att han börjar tröttna på rutinerna. Han saknar Minna men får vänta ytterligare ett par veckor innan hon flyttar över till England. Han ångrar att han inte plockade med sig fler böcker hemifrån. Att läsa är ett av hans större intressen – egentligen skulle han ha påbörjat en tredje kurs i litteraturvetenskap på högskolan i höst, men proffskontraktet tvingade honom att hoppa av. Han saknar att inte kunna göra sin egen mat men får vänta till han skaffar sig en egen lägenhet. Samtidigt ryggar han lite för att leta boende. Efter vad han har hört kostar en liten lägenhet i södra London minst 30 000 kronor i månaden. Dessutom saknar han sin bil. Efter att ha sett lagkamraternas bilar på träningsanläggningen inser han att han inte kan köpa vad som helst.
Det roliga är träningarna. Han känner att flytten kommer att göra honom bättre, oavsett hur mycket han får spela. Kan han bara höja sig tempomässigt kommer han att ha nytta av sin tid i Fulham under resten av karriären. Han tycker också att truppen verkar vara ett bra gäng. Nervositeten han kände första gången han gick in i omklädningsrummet har förvandlats till glädje. Stjärnorna i laget – Danny Murphy, Andy Johnson, Bobby Zamora – har alla kommit fram och hälsat. Det var en bekräftelse på att han fanns. Dessutom har han Fredrik Stoor att fråga om saker som han inte förstår. Och tränaren Roy Hodgson har han bara positiva intryck av. Hodgson verkar inte vara den typiska engelska managern i hårt skal som det inte går att diskutera annat än fotboll med. David och Hodgson har redan pratat litteratur.
Det mest uppseendeväckande är att ingen tränar med benskydd. David, som gillar att tacklas på träningarna, har insett att tacklingar inte praktiseras på träningar i England längre. Han gissar att man vill eliminera skaderisken.
En annan fördel med att befinna sig i England är att inga journalister ringer honom. Sedan Viktor och Rasmus slog igenom har journalisterna envisats med frågor om bröderna. Nu har David bytt telefonnummer. Är det någon som vill ha tag på honom måste de gå genom mamma Ulla. Men »vi i familjen«, som han säger, »vet vilka journalister som man kan lita på«. Samtliga bröder är trötta på hårdvinklade artiklar, lösryckta citat och missvisande uttalande. Nu kan ingen längre nå David. Dessutom svarar han ändå inte om det ringer. När ett okänt nummer dyker upp på mobilens display låter han det ringa. Inte förrän han har ordnat engelskt abonnemang kommer han att börja svara.
Det är en solig förmiddag och David har precis ätit frukost efter tolv timmars sömn. Han sitter i en taxi och tittar nyfiket ut genom rutorna när vi åker in mot stan. Han har inte varit inne i centrala London tidigare och har stora förväntningar.
– Det är en del folk där va? frågar han.
Jag nickar och David fortsätter att titta ut genom rutan. Efter ett tag kommer han på att han behöver ta ut pengar. Taxin stannar och vi går ut. Precis innan han ska stoppa in sitt kort frågar han:
– Hur gör man? Är det likadant som hemma i Sverige?
Jag nickar och David tar ut hundra pund.
På vägen in mot stan stannar vi utanför hans nya hemmaarena Craven Cottage. Insprängd mellan Themsen och ett villaområde ter den sig väldigt olik andra Premier League-klubbars pampiga och dyrbara arenor. Inte så mycket har hänt sedan den byggdes 1896.
David ställer sig utanför huvudingången och tittar upp på tegelfasaden.
– Lite Fredriksskans-känsla över den ändå. Inte så modern kanske.
Utanför arenan springer Fulhampersonal fram och tillbaka. Ingen lägger märke till klubbens senaste nyförvärv. Jag frågar om det känns tråkigt att vara så anonym.
– Jag är van, ler han. Så är det, ingen kommer att veta vem jag är förrän jag åtminstone sitter på bänken. Men det är bara skönt, då får jag vara ifred till jag har kommit in i det.
Han är medveten om att inte många tror att han kommer att göra något väsen av sig i England. Ingen förväntar sig att ettårskontraktet ska leda vidare till något ännu bättre. Sedan den engelska högstadivisionen blev Premier League 1992 har totalt 49 svenskar testat spel i ligan. De som har lyckats har haft en sak gemensam – de har varit etablerade landslagsmän: Anders Limpar, Patrik Andersson, Roland
Nilsson, Fredrik Ljungberg, Niclas Alexandersson, Olof Mellberg.
Spelare som David, som halkat in i Premier League på ett bananskal, klarar sig sällan längre än en säsong: Peter Markstedt, Marino Rahmberg och Jesper Matsson är bara några exempel. David behöver bara titta på klubbkompisen Fredrik Stoor för att se svårigheterna. Sedan Stoor kom till Fulham har han fått spela två ligamatcher, »drömflytten« ledde i praktiken mest till en förlorad landslagsplats.
– Jag vet ju hur svårt det är att lyckas i Premier League, säger David. Hur många svenskar har klarat av det? Och jag är anfallare… som inte ens har gjort någon landskamp. Men vad var alternativet? Att inte gå hit bara för det? Det hade ju också varit konstigt. Jag är van vid att kämpa i uppförsbacke. Och jag känner att jag inte nått min fulla potential.
Vi åker några minuter till i taxin innan vi hoppar av utanför varuhuset Harrods, som ägs av Fulhams ägare Mohamed Al-Fayed.
– Vi har tydligen 30 procents rabatt här, säger David. Även om det är reapris. Det har alla spelare i Fulham.
Efter några sekunders betänketid tillägger han:
– Det krävs kanske att det är rea, annars blir det nog riktigt dyrt.
Som så många andra gånger under dagarna som jag spenderar med David, får jag påminna honom om att han faktiskt tjänar mer på en månad än vad de flesta andra svenskar tjänar på ett helt år.
Ju närmare folkmassorna och den täta trafiken vi kommer, desto tydligare blir det att David kommer från ett samhälle med 400 invånare där det inte ens finns en pizzeria. Han är själv medveten om det och förklarar att han, bortsett från träningsläger med fotbollslag, knappt har varit utomlands tidigare. Som mest har det blivit en veckas charter på Kanarieöarna och en familjeresa till Italien för länge sedan. När jag berättade att det finns ett ställe inne i London med nio våningar böcker lös det till i hans ögon.
När vi kommer in till Piccadilly Circus utropar han:
– Det är en del folk ändå!
Han plockar upp mobiltelefonen för att ta en bild. Sedan går vi in på den gigantiska bokhandeln Waterstone’s. På första våningen: mest deckare.
– Det enda jag inte gillar, säger David.
Vi tar hissen till våning tre – klassikeravdelningen.
– Jäklar vad mycket böcker, säger han och försvinner bort mot en hylla.
Jag plockar fram Jack Kerouacs On the road och frågar om han läst den. Det har han inte och jag berättar om den.
– Den tar jag, säger han.
Jag ler inombords när jag tänker på hur han långt ifrån huvudpersonen Dean Moriarty han själv är. Moriarty: en alkoholiserad narkoman med sår från uppväxten. David: en väluppfostrad renlevnadsmänniska med en mamma som är mental coach vid sidan av sitt jobb som lärarinna.
David köper ytterligare en bok, Charles Dickens Oliver Twist. Sedan lämnar vi bokhandeln och går in på Shaftesbury Avenue. Vi svänger vänster på Berwick Street och rätt som det är befinner vi oss mitt i Soho. Här är det lugnare, trafik är förbjuden på många gator och trottoarerna är fyllda av trevliga fik och inbjudande pubar. David gillar Soho direkt, kanske för lugnet. Vi går förbi skivbutiker som säljer begagnade plattor och David noterar i huvudet precis som han gör när vi passerar ett antikvariat. Efter ett tag säger han:
– Man ser ändå inga fotbollsspelare när man går runt så här. Det trodde jag att man kanske skulle göra.
Jag säger att vi inte direkt är i Kalmar längre.
– Nä, det kan man lugnt konstatera.
Vi sätter oss på en fransk bistro. David beställer in vatten och halsar ett glas. Han medger att han är helt slut efter några timmar inne i London city.
– Det är nästan som när man har spelat en match, säger han. Jag känner mig helt tömd på energi.
Vi sitter och pratar om vad som har hänt i hans liv den senaste veckan. Från Kalmar till London, från frustrerad till lycklig. David berättar vad som skulle kunna bli ett perfekt klimax på den här långa, omtumlande resan.
– När jag kom till anläggningen första dagen kollade jag på spelschemat. Jag letade efter mötet mot Manchester United. Vi möter dem den 19 december. Då borde jag ha kommit in i tempot. Skulle jag få spela då, då är det helt sjukt.
– Tror du att det kan bli så? Innerst inne? frågar jag.
Han rycker på axlarna och säger:
– För mig handlar det mycket om det mentala. Jag måste börja tycka att jag är bra. Slår jag bort fyra passningar måste jag ändå vilja ha bollen en femte gång. Det går inte att fundera på om jag klarar av Premier League. Det är bara att gå in och köra och jag måste göra det nu, annars kommer det aldrig att gå. Det är något jag har svårt för, att tycka att jag själv är bra som fotbollsspelare. Jag är inte den som hävdar mig. Men nu är jag i Fulham, så något bra har man ju gjort. Bara jag når min fulla potential så är jag nöjd. Då kan jag inte göra så mycket mer.
– Har du kvar några andra drömmar?
Han tänker några sekunder.
– Ja, det skulle vara att få göra en landskamp. Helst tillsammans med Viktor och Rasmus. Bara en, det hade räckt.
Servitrisen serverar vår mat. David tittar nöjt på tallriken. En rejäl portion.
– Ska man se det positiva i att det snackats så mycket om Viktor och Rasmus är det att jag hela tiden velat bevisa att jag inte är så jäkla mycket sämre än de. Så jag får ändå tacka alla kritiker ….
David tittar ut genom fönstret och ser ett lunchrusande Soho passera förbi.
– Kanske hade jag varit nöjd med mindre om det inte varit för Viktor och Rasmus. Viljan att komma någonstans hade kanske varit mindre. Nu har det i stället resulterat i att jag kommit till en Premier League-klubb. Det måste jag försöka njuta av.
Texten är tagen från Offsides nummer 6/2009.