Jag minns när jag blev kär. Det var i augusti 1979 och jag var en av närmare 4000 segerrusiga åskådare på Klostergården. En cuptriumf försatte oss i trans den där sommarkvällen.
Division III-laget Lunds BK hade slagit allsvenskans dåvarande ”powerhouse” Öster med 2-0. En klubb som tog tre SM-guld mellan 1978-81 och var späckad av landslagsmän och nu fick man stryk av ett lag från en handbollsstad.
Där och då blev jag förälskad i svenska cupen och det har aldrig släppt. Kanske för att jag, som var uppvuxen med FA-cupen och all den romantiken, drömde om något liknande i Sverige. Verkligheten har inte ändrat på min kärlek, men jag vet i dag att Svenska Cupen inte är FA-cupen, och aldrig blir det heller. Bara att acceptera att de stora massorna inte kommer att springa benen av sig för att få biljetter till en cupfinal.
Därför är jag lycklig över att Hammarby-Helsingborg får en värdig inramning, även om ett av lagen har hemmaplan. Det blir garanterat häftigt och drag på Söderstadion.
Gillar också att HIF-kaptenen Marcus Lantz inte gnäller utan ser det positiva i att spela inför en fullsatt stadion än inför 2-3000 åskådare.
För vad ska förbundet göra? Man har försökt med alla varianter och Gefle-HIF på Råsunda för några år sedan var en rysare.
Efter det lottar man ut hemmaplan i god tid och det var klart med Hammarby eller Kalmar redan inför semifinalerna. Hammarby har haft ett sanslöst flyt i lottningen, samtidigt är det ju till fördel för cupen att Söderstadion gäller. Tror inte ens HIF varit i närheten av 10 000 om cupfinalen gått på Olympia.
Däremot är det bara löjligt av Hammarby att gnälla om att man bli blåst på cupmiljoner. Förutsättningarna var kända från början och något plus måste det vara för klubben att kunna sälja souvenirer och annat som knappast gått i Helsingborg.
Att man sedan delar på överskottet är väl inget att bråka om, HIF åker trots allt till en bortmatch.
Genom åren har tio lag från andraligan mött allsvenska lag i cupfinalen. Hur många skrällar har vi fått då? Noll. Brage var närmast 1980 när man föll på straffar mot Malmö FF.
Kanske är det så att de allsvenska lagen i final insett att de bara är en seger från Europa och då ansträngt sig mer än under själva cupspelet?
Ta bara att Hammarby slagit ut fyra allsvenska lag på vägen till finalen, men att man var nära att ryka mot Värmdö…men ett sent kvitteringsmål av Linus Hallenius (vem annars?) räddade klubben.
På ett sätt vill jag ju alltid se David fälla Goliat i cupsammanhang när jag inte är inblandad själv. Vill ha skrällen. Sensationen. Det omöjliga. Det vi minns.
Som att detta Hammarby skulle vinna cupen. En klubb vars säsong i superettan har varit en enda lång plåga för spelare, ledare och fans. Risig ekonomi. Rassligt spel. Hot, hat och haverier om vartannat. Och nu ska även förbundet kolla om det står ”Bajen forever” på insidan av Lennart Johanssons pokal.
Vem unnar inte Bajen en cuptriumf mot allsvenska tvåan? Ja, förutom HIF-fansen, då. De vill naturligtvis att en säsong, som slutade snöpligt efter att på många sätt överträffat förväntningarna och förhoppningarna, ska få en kröning i form av en titel.
Conny Karlsson, Reine Almqvist och de andra vill givetvis fixa en plats i Europa League nästa sommar som man kan bygga vidare på.
Sportsligt ska det inte vara något snack, Helsingborg är klasser bättre. Och tänk att HIF redan slagit ut Hammarbys talanglag på vägen och då med Roger Franzén (dagens Bajen-tränare) som tränare.
Hammarby är utan Linus Hallenius och det är ett skakigt manskap man skickar ut till start, samtidigt är det i sådana situationer som just David hittar den där stenen och får i väg den.
Hjärtat säger därför Hammarby efter en historisk cupklassiker inför en extastisk hemmapublik – något som kanske kan få fler att bli kära i cupen - men hjärnan pekar på Helsingborg och det är bättre för svensk klubbfotboll med ett allsvenskt topplag i Europa.
Återstår att se vem som vinner den kampen?