Ullevi-publiken fick inte se det nya landslaget. Utan det gamla landslaget. Vi snackar inte lekfull och riskfylld offensiv utan alla man bakom bollen. Erik Hamrén lärde av Hollands-haveriet och valde både hängsle, livrem och ett extra snöre eller två för att inte riskera att tappa byxorna igen.
Det funkade och förbundskaptenen var oerhört nöjd med 0-0 efteråt.
Och irritationen gick att ta på när Hamrén fick en del frågor om den uteblivna offensiven. Om noll skott på mål. Och om han inte var missnöjd med anfallsspelet.
Förbundskaptenen reagerade stingsligt och raljerade en del ”om han inte mindes fel är Tyskland trea i världen”, ”om fick inte landslaget kritik för fyra insläppta mål mot Holland” och ”publiken kanske buade åt Tyskland”.
Sedan drog han upp att Sverige är obesegrat hemma och att landslaget bara förlorat en match på hela året och man har ju mött både tvåan och trean i världen.
Visst, det är bra att Hamrén lärde läxan snabbt – ändå blir det konstigt att en förbundskapten som bara talat om attityd, att tro på att vinna, ta en mästerskapsmedalj och så vidare inte kan vara ärlig och säga att anfallsspelet sög.
Ja, ja, Lars Lagerbäck måste ha njutit i tv-soffan. Inga risker. Sverige spelade defensivt och stängde till helt mot Tyskland. Att man klarade hålla nollan bakåt fick ytterligare en nolla som effekt: den som räknade antalet svenska skott på mål.
Det var som Jogi Löw sade: redan efter några minuter förstod jag att det knappt skulle bli några mål, Sverige hade ju tio man på egen planhalva och det är ovanligt för ett hemmalag.
Det var rätt uppenbart att Erik Hamrén absolut inte ville förlora. Han valde att packa ihop nästan hela det svenska laget inom 10-20 meter framför det svenska straffområdet. När man väl erövrade bollen från det spelskickliga motståndet så gick det för långsamt fram och det kom för få gulblåa med i anfallet.
Ordern var uppenbarligen att fixa ett resultat och det är väl bra, men då får man också erkänna det.
Att klara 0-0 mot Tyskland är väl okej, men det är inget spel som kommer att ta Sverige till EM. Samtidigt är det helt andra lag som landslaget ska möta i EM-kvalet. Nu handlade det om att räta upp hedern efter överkörningen i Amsterdam och det gick väl okej.
Sett i perspektivet av att få tillbaka Erik Hamréns förlorade heder så var det ett steg i rätt riktning.
På presskonferens var det mycket snack om världstrean, men det var ett tyskt B-landslag som stod för motståndet. Om Hamréns dröm om en medalj i ett stort mästerskap ska bli verklighet krävs något helt annat från Sveriges sida.
Det finns naturligtvis tid att utveckla offensiven till ett eventuellt mästerskap och det var säkert skönt för spelare och ledare att klara nollan.
Vi andra som följde matchen hade inte mycket att glädja oss åt. Fanns det ens något förutom nollan? Tveksamt. Kan knappt dra mig till minnes en enda situation som fick pulsen att gå upp. Skulle vara Wernblooms bommade skott, men det räckte inte till.
Enda som fick mig att vakna till var Erik Hamréns irritation på presskonferensen – där han tyckte det var obegripligt att behöva försvara 0-0 mot världstrean.
Välkommen till den verklighet och de förväntningar det nya landslaget och den nya förbundskaptenen skapat på egen hand.