Brevet till i familjens brevlåda öppnades av den 9-åriga dottern. Familjen var plötsligt indragen i och med att den också blev hotad för pappas jobb. Det blev för mycket för Stefan Alvén som har ett långt förflutet som spelare och ledare i svensk toppfotboll.
Den nuvarande Djurgårdsledaren hoppar av jobbet med omedelbar verkan.
Fullt förståeligt och oerhört tragiskt att raden av hotade och hatade fotbollsledare som lämnat sina jobb fortsätter att bli längre. Fotbollen i 08-området håller på att kvävas ihjäl av de mörka krafterna och det händer för lite när det handlar om att bekämpa dem.
Samma dag som Alvén klev av så redovisade AIK ännu ett stort minusresultat och aviserade ett nytt förlustår. En del av det kan kopplas till den turbulens som förföljt klubben under lång tid.
Stefan Alvén är klar i sin analys över att klubbarna är för svaga när det gäller att hålla en rågång mellan de som brinner för klubben, och där det finns en del farliga krafter, och de som ska sköta den professionellt. Han räknar upp exempel från den egna klubben som inte klarat av att dra gränsen på rätt sida.
Den numera tidigare sportchefen/managern i Djurgården ifrågasätter om det ens går att driva ett långsiktigt arbete i en klubb i en storstad?
Jag förstår honom och undrar detsamma? Vem vill jobba under de förutsättningarna? Hur länge ställer sponsorerna upp? Vill exempelvis HM:s Karl-Johan Persson och nätverket kring miljardären fortsätta att pumpa in pengar i en Dif-verksamhet där ledarna inte kan göra sitt jobb utan att blir hotade.
För även om Stefan Alvén klev av så är han inte ensam om att ha fått känna av hatet, hoten och trakasserierna.
Tyvärr går den våldsamma bilden hand i hand med många klubbar och så fort man avviker från en linje så finns det negativa krafter som vill påverka och få spelare och ledare att gå i deras ledband för annars så smäller det. Vi har sett det alldeles för många gånger redan i klubb efter klubb.
Varför händer inget? Varför accepterar polisen att det sker utan att jaga och straffa de skyldiga?
Djurgården valde att tysta alla kring laget efter Alvéns avhopp och bara Dif-basen Tommy Jacobson fick uttala sig. Oerhört dumt beslut av Dif-ledingen. För i detta läge behöver vi fler som kommer ut och tar avstånd och protesterar, inte färre.
Under många år har jag efterlyst ett avståndstagande från spelare och ledare och fans i de drabbade klubbarna. Visst, jag förstår att det finns en rädsla från att göra det, men ju fler som vågar desto lättare måste det bli och sedan måste ju klubbarna och polisen hjälpa till.
Tyvärr har fotbollen en tendens att bara rulla vidare efter de vanliga och beklagande fraserna. Det är ganska snabbt ”business as usual” och vi har sett alltför många gånger. Och det kanske väntar ännu en gång? Vi behöver en nationell samling mot de här personerna som håller på att förstöra fotbollen.Fler måste ta ställning och kliva fram med det.
Det handlar inte bara om det som sker på läktarna eller i sandgropar långt från fotbollen, utan även arbetsmiljön för alla som jobbar med fotboll och sedan alla som vill se fotboll utan att behöva känna sig rädda.
Alla kan ha åsikter om Stefan Alvéns arbete i Djurgården, det är jag helt säker på att den avhoppade sportchefen också köper och accepterar. Däremot så kan han inte trolla, utan han har jobbat utifrån det uppdrag styrelsen och Dif-basen Tommy Jacobson gett honom. Visionen har varit tydlig, klubben skulle satsa ungt och eget och det har Alvén gjort, därför kan han knappast lastas för att resultaten blivit som de blivit, utan det ansvaret ligger på Jacobson och styrelseledamoten Ingvar ”Putte” Carlsson.
Att det sedan har varit en rörig organisation (åtminstone utåt och gentemot delar av spelartruppen) och det blev än mer komplext efter Magnus Pehrssons tidigarelagda comeback så ligger det också på Tommy Jacobson som leder styrelsen och stakat ut vägen för klubben.
Stefan Alvén var en del av den vägen under lång tid, men det är ingen tvekan om att han blev sidsteppad under sin sista dag i klubben, och det är konstigt sett till att han bara jobbat efter den väg alla varit överens om.
Problemet i Djurgårdens ledning liknar de som under 2000-talet skakat om både Hammarby och AIK. Mer eller mindre öppna maktkamper mellan olika falanger har splittrat klubbarna och det har öppnat för att olika grupperingar skaffat sig inflytande och inte alla har varit positiva.
Enda vägen tillbaka är att A L L A medlemmar som anser sig bry sig om klubben verkligen visar det och ger någon ledning ett ordentligt stöd så att man kan stå emot.