Den stora boulevarden som leder in mot Moldaviens huvudstad är kryddad med hälften affischer gällande ett kommande val och hälften med reklam för klubbar som skulle kunna rymmas i det vida begrepp som Kungen trasslade in sig i veckan.
Tempot är högt och känslan är att bilparken är modernare i dag än senast Sverige och jag var här, för tio år sedan.
Fast de grå, slitna hyreskasernerna som andas gammal öststat och som hänger över vägen ger intrycket av att inte mycket hänt i Europas fattigaste land.
Möjligen är det mindre gatuförsäljare men det räcker att läsa nyheter för Moldavien för att fatta: att bo och leva här är en kamp för livet, på riktigt.
Taxiblåsningen som vi går på är klassisk. Vi betalar tre, fyra gånger så mycket som man ska för att bli körda till matcharenan av en man som är iklädd en kopierad Manchester United-tröja.
Att vi pröjsar för mycket visar sig när det inte är några problem för honom att låta oss sitta kvar i bilen en kvart när regnet häller ner.
Kvinnan i kiosken är vänlig och låter mig ladda min Iphone och TT:s Niclas Green himlar med ögonen när han förstår att jag lämnat telefonen obevakad. Kanske är det så enkelt att man måste lita på en del människor, annars kommer man aldrig någon vart och det funkar utmärkt.
Resorna med landslaget i österled är ett utmärkt sätt att förstår hur bra vi har det i Sverige. Ett perspektiv som är både nödvändigt och nyttigt.
Och på ett sätt är det skönt att höra Erik Hamrén ta ner en moldavisk fråga om det vore en tragedi med en svensk förlust – för även om fotboll är viktigt är det aldrig en tragedi. Fast förbundskaptenen är också tydlig: Vi är här för att vinna.
Under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck blev landslaget mästerligt på kvalspel. Framför allt på att åka till hålor i det gamla öst som Chrozow, Baku, Chisinau, Skopje och Burgas och gräva fram resultat.
Inte alltid sexig fotboll, snarare smash-and-grab där blågult efter slutsignalen stormade mot ett chartrat plan med tre poäng.
Så blev det också fem mästerskap i rad för landslaget. För det är den typen av trepoängare som ger sommarfester vartannat år och mångmiljonintäkter till fotbollsförbundet.
Fortfarande talar man på förbundet om Kim Källströms straffmiss mot Danmark som innebar ett bommat Sydafrika-VM och nerlagda projekt eftersom miljonerna uteblev, så grymt är det.
Erik Hamrén har hittills bara tagit sitt landslag på en resa om kollar tävlingsmatcher, och det var till Amsterdam.
Där kan man lugnt säga att kaptenen gick under med man och allt i ett orange hav. Mellberg-ersättaren Andreas Granqvist klev i på det djupa och fick en kallsup direkt, och han var inte ensam om det när världstvåan vällde fram.
Fast det är inte borta mot Holland som Sverige ska ta trepoängare, det är i Chisinau på fredag kväll.
För precis som holländarna vinner här, om än knappt, så förlorar ett landslag som Finland här och blåvitt har aldrig heller varit i ett mästerskap.
Naturligtvis lever EM-hoppet även om Sverige tappar poäng men risken att landslaget missar EM ökar rejält.
Det som oroar är att landslaget gjort två svaga tävlingsmatcher efter varandra. Först var det förlusten mot Holland och sedan var det den knappa och icke-övertygande segern hemma mot Moldavien.
För om Hamréns landslag gjort det bra i träningsmatcher är de två senaste insatserna med poäng i potten annorlunda.
Daniel Majstorovic menar att sådan är fotbollen, man kan inte vara på topp jämnt. Nej, det är klart, fast hemma mot svagare motstånd måste man kunna kräva mer än vad landslaget bjöd på i den knappa segern mot Moldavien.
För efter det växte motståndarna – och det var knappast så att landslagets lirare växte.
Den här typen av matcher är inte lätta att hantera och därför förstår jag att Erik Hamrén andas ut över att Olof Mellberg och Anders Svensson är tillbaka jämfört med mötet i mars. Visst, landslaget tappar Zlatan men de två väger upp en hel del av den förlusten.
För i sådana här matcher behöver man spelare som vet vad som väntar och att man måste ha tålamod, tålamod och tålamod.
Ett baklängesmål behöver inte vara en katastrof. Eller om matchen står och väger länge, länge så gäller det att behålla lugnet och fortsätta att hålla sig till spelplanen. För det man inte har råd med är att bjuda på misstag och på så sätt skaffa sig en uppförsbacke. Frågan är om Hamréns landslag är där?
Fredagens match blir en nyckel till tisdag. Bra resultat här ger en boost inför Finlands-drabbningen, däremot innebär tappade poäng här att trycket ökar än mer och det är alltid svårt att hantera.
Då riskerar det att bli som i
Lagerbäcks sista kval, där man halkade efter och hela tiden hade trycket på sig att fixa resultaten.
***
Olof Mellberg och Anders Svensson måste ha märkt skillnaden när de klev in på gräset på Zimbru Stadion. Duon var med senast landslaget kvalade i Chisinau och den dåvarande matcharenan påminde mer om ett sönderfallande Colosseum än en fotbollsarena.
***
Det var ingen slump att Rickard Dahan började i landslaget efter att Zlatan bestämde sig för att göra comeback. Inget konstigt heller att Dahan är med Zlatan i Sverige. Fotbollslandslaget är som samhället i övrigt, vissa är mer värda än andra.
***
Moldavien lovar att attackera. Det skrämmer mig.
***
Att Lennart Johansson var stor här efter sina insatser (det vill säga Uefa:s pengasatsningar i öst) det visste jag, men Lars-Christer Olsson var en skräll.