Många gnäller på att vi sportjournalister inte gräver tillräckligt. En del kan bara vräka ur sig att de vill ha insyn i förbundets ekonomi eller veta var den och den klubbens miljoner tog vägen. Jo, jag förstår det, men det är inte direkt offentliga handlingar som bara är att hämta.
De journalister som granskar stat, kommun eller landsting kan alltid knalla i väg och be och få insyn i köp, försäljningar och annat. Visst, de kan bli nekade men de kan de åtminstone överklaga sekretessen och i grunden ska allt vara offentligt. Vilket gör det lättare att granska makten.
I idrottens värld är det betydligt svårare. Det är inte så att jag kan ta hissen upp till SvFF:s kansli i Solna och begära ut Karl-Erik Nilssons representationsnotor eller få insyn i vilka han träffar eller mejlar med. Det är inte ens så att det går att kartlägga ägandet i Friends Arena och var miljonerna rasar ut.
Annat är det om jag vill studera vem Solna kommuns starke hen träffar på krogen, mejlar med eller hur hen ställer sig i olika frågor. Det är en stor anledning till att det är oerhört mycket lättare att granska offentliga makthavare, och där är idrottens pampar lika svåra att komma åt som privata aktörer.
Gick som jag tidigare beskrivit en kurs i Sportgräv på Fojo i Kalmar och även om kursledningen hade en bra ambition var det uppenbart att detta var en del man missat. Det svåra i att kunna granska förbund, klubbar och andra aktörer i idrottens värld. Även om det inte är omöjligt kräver det uppgiftslämnare.
Har inte sällan tagit exemplet med agenten Oliver Cabrera och hans olika upplägg som jag under många år hört talas om, men det var först när vi fick tag i dokumenten som visade hur det var arrangerat som vi kunde avslöja det. För utan papper är det oerhört svårt att stå på sig som journalist.
Även om medlemmar kan fråga, så är det inte ovanligt att de blir förda bakom ljuset när ledningen svarar och duckar besvärligheter. Dåvarande MFF-basen Bengt Madsen stod och ljög Malmös årsmöte upp i synen om pengarna till värvningen av Afonso Alves, och det var vad medlemmarna ville höra.
När det 17 månader senare gick att visa via offentlige bolagsengagemang att Expressen hade haft rätt hela vägen om klubbens brist på pengar till brasseköpet – det var Madsen och Erling Pålsson som till slut tvingades langa in cash – så var den historien död och begraven. Den var ointressant för MFF-medlemmarna.
Lika svårt är det att få insyn i Sunderlands köp av David Moberg-Karlsson där dåvarande sportchefen Roberto di Fanti, som representerat Kentaro/Northern Sky som agent, köpte en spelare som representerades av samma bolag. Ingen vet hur miljonerna gick i väg, utan att för den skulle någon har gjort fel.
Efter att ha läst AIK:s kvartalsrapport som kom häromdagen så är det förvånande siffror. Klubben tog in 24 miljoner netto på försäljningarna av Robin Quaison och Eero Markkanen och även om det förekommer avbränningar är det en förvånande låg summa.
Inte bara för att jag själv tagit del av de uppgifter fotbollskanalen.se haft som grund till rapporteringen av Palermo-flytten, utan även de dokument som Expressens Daniel Kristoffersson kommit över och dissekerar i sin blogg, och det är många frågetecken om man ser till spelarna.
Uppgifterna fotbollskanalen.se har är att Quaison gav knappa 20 miljoner kronor i intäkter, vilket stärks av de dokumenten, och kring 20 miljoner även för Eero Markkanen vilket är totalt 40 miljoner kronor. Att då AIK skulle tappa 16 miljoner kronor gör att det ringer i varningsklockor.
AIK har uppgivit att enbart Nils-Eric Johansson och Alexander Milosevic är delägda av externa parter. Alltså kan avbränningarna i affärerna, förutom agentarvoden, solidaritetsersättning och spelarnas delar, ha varit att Markkanens finska klubb hade en vidareförsäljningsklausul. Betänker man att standard är tio till 15 procent så hade en mycket större del överraskat.
I fallet Quaison så tillfaller allt AIK eftersom han är en egen produkt som kom till klubben som 7-åring och är fostrad där. Okej, han kan ha avtalat till sig en del av köpesumman när han förlängde kontraktet med AIK men att det skulle vara så stora summor har jag svårt att tro.
Nej, det är inte heller så att även om köpesumman är uppdelad i perioder så betyder det att det kommer att smälla till mer. AIK har tagit upp den fasta delen och eventuella bonusar för både Quaison och Markkanen kommer till men de kommer man att redovisa den dagen de flyter in i klubben.
Någonstans har det försvunnit pengar. Till skillnad från Kristoffersson som berömmer AIK-ledningen för att man nio miljoner netto för en egen produkt så tycker jag det är en aning i underkant med tanke på ålder, Palermos betalning och ett år kvar på kontrakt med klubben.
Åtminstone hade jag som AIK-medlem velat veta mer. Vilka avbränningar finns? Vem har tjänat pengar på affären? Bristen på öppenhet är intressant och det är ofta så att man skyddar sig bakom att man inte kan röja affärsupplägg, men det behövs inte för att berätta mer om pengaflödet.
Det är här jag hade velat kunna knalla upp på AIK:s kansli och be att få insyn, men det får man inte. Vi journalister är begränsade till de uppgifter vi har, de kontakter som kan ge dokument och information och sedan får vi dra slutsatser utefter vad som går att utläsa i de ekonomiska rapporterna.
Kan vi då lita på uppgifterna? Det är upp till varje journalist och redaktion att bedöma informationen som man har och agera därefter. Jag vet tillräckligt mycket om det här för att inte kunna lösa ekvationen, och jag hoppas någon ger mig x på något sätt.