Upp som en sol, ner som en pannkaka. Om någon inte förstår uttrycket, fråga Joel Ekstrand.
Han vet.
Säsongen 2015 var Ekstrand given som mittback i Watford när laget tog klivet upp till Premier League. Men i slutet av säsongen hände det som inte fick hända. I en match mot Ipswich gick han upp i en duell men landade sedan snett och vred till sitt ena knä. Korsbandet var av och det som skulle bli en rolig säsong i Premier League blev i stället ungefär nio månaders träning utanför fotbollsplanen.
- Säsongen 2016, första året i Premier League, gick bort för mig och när jag var tillbaka så hade det hänt väldigt mycket i laget, vilket inte alls är konstigt när man har gått upp och har varit i Premier League i nästan en säsong. Kontraktet med Watford gick ut, jag blev erbjuden en förlängning men kände att det hade skett så stora förändringar i laget under det året jag var borta och jag kände att jag var tvungen att komma till ett ställe där jag fick spela efter skadan. Det var så tanken var. Då valde jag att gå till Bristol City, säger Ekstrand till Fotbollskanalen.
Det blev alltså en övergång till Bristol City i september 2016, men det efter att han i juli var så gott som klar för Leeds, men enligt Yorkshire Evening drog sig klubben ur affären efter läkarundersökningen.
Så i stället blev det Bristol City och i september gjorde han en match från start och ett inhopp. Mer speltid blev det inte. I januari 2017 sa Bristol City att svensken kunde söka efter ett nytt lag, men när transferfönstret stängde stod han utan klubb.
- Som vilken annan spelare som helst så letade jag efter en klubb och efter något som skulle passa mig. Det är klart att om du har haft en korsbandsskada så kommer klubbar alltid att ifrågasätta det och vilja kolla på det och det är fullt normalt. Det är klart att man pratade med olika lag och var runt och kollade, säger han.
- Det är svårt att säga vad som egentligen hände i Bristol City. Jag var inte där så länge, spelade lite och sedan så kände jag att jag ville spela mer och då gick jag till Rotherham. Det kändes som en bra lösning, det var bara två-tre månader kvar av säsongen.
Den 3 februari 2017 skrev Joel Ekstrand på ett kontrakt med Rotherham, som då låg sist i The Championship. Men även där blev det lite speltid. Den 18 februari startade han i 0-5-förlusten mot Cardiff, men sedan blev det ingen mer speltid och det var senast mittbacken spelade i en tävlingsmatch.
Nu har det snart gått tre år sedan Joel Ekstrand gjorde sin sista match i Watford och sedan dess har det alltså bara blivit tre tävlingsmatcher i två olika lag, den senaste för snart ett år sedan. Mittbacken berättar för Fotbollskanalen att det varit svårt att komma tillbaka efter knäskadan.
- Det är klart, du ska komma tillbaka in i det. Det kan ju även vara svårt att komma tillbaka efter en semester liksom. Det tar sin tid men jag kände att jag var 100 procent tillbaka, allt kändes bra, det är klart att man måste ta hand om kroppen lite annorlunda men thats it liksom. Jag kände mig väldigt bra och tyckte som alla spelare att man ska spela. Jag kände mig 100 procent tillbaka.
Sedan blev det ingen ny klubb under sommaren - hur upplevde du den tiden?
- Då kände jag bara att det var viktigt att hålla igång. Jag vet ju själv om vad jag kan och att det bara är en tidsfråga innan jag hittar något som känns bra och som passar mig. Så det gällde bara att ha tålamod. Men det är ju klart att man vill spela och vara involverad.
- Det var viktigt för mig att hålla igång. Dels tränade jag med Watfords fystränare som jag har väldigt god kontakt med, dels på egen hand med allt vad det innebär som att äta, träna och sova rätt. Du kan ju aldrig träna som när du är med ett lag men du får hålla dig i fysisk form så att så fort det händer något så är du redo att gå in i träning med ett lag.
Var det tufft mentalt?
- Det är klart att det är tufft. Man är inte van. Jag var ordinarie i Helsingborg sedan jag var 19 år, sedan utlandsproffs och ordinarie i princip hela tiden i min karriär utom lite i Italien, men det är klart att det är en omställning och det är klart att det är jobbigt, men det är livet.
- Jobbigast var när man åkte på en sådan allvarlig skada för första gången när man egentligen aldrig har haft några tidigare problem med sin kropp och när man har spelat 30-40 matcher om året. Det är klart att det var jobbigt. Det är extremt jobbigt och alla som har haft en sådan skada vet vad det innebär att gå in till gymmet dag ut och dag in. Ofta är du ensam. Ofta är du med en sjukgymnast. Och du bara nöter och nöter och nöter.
- Det är stor, stor skillnad från att bara komma in i ett omklädningsrum fullt med folk och du har det sociala och allt, och sedan helt plötsligt är du utanför allt. Du är ensam. Det är extremt jobbigt mentalt. Det är ingen spelare som vill det. Innan bara man spelade hela tiden och tänkte att en sådan grej kommer inte hända dig själv, men det kan hända vem som helst. Det gäller att ta hand om sin kropp och vara professionell. Men i dag, det är så mycket matcher. Har du en tränare i Championship som gillar dig och vill spela dig lördag, tisdag, lördag, tisdag, så är det klart att det kommer att ta på din kropp.
Vad gör man när man är van vid att allt går bra och det flyter på till att det plötsligt blir tvärtom?
- Min familj har stöttat mig. Det är som i vilken tuff situation som helst. Familj och vänner stöttar. Man försöker bara vara positiv och blicka framåt hela tiden. Det enda jag kunde göra var att vara professionell och göra det jag behövde för att hålla min kropp i så bra skick som möjligt. Sedan bara vänta på att något skulle passa in och det gjorde det ju nu till slut.
Mitt i det jobbiga dök en ny chans upp. AIK hörde av sig och då var det inget snack om saken för mittbacken.
- AIK är en väldigt fin klubb. När jag spelade i Helsingborg så var det en av de bästa bortamatcherna på året. Jag är extremt glad över att vara här. Nu är det bara att köra och göra det bästa för att hjälpa klubben, säger han.
Det borde finnas ganska mycket hunger i dig?
- Jag extremt hungrig. Absolut. Jag vill egentligen inte snacka utan jag vill bara köra nu. Jag vill spela och göra det absolut bästa jag kan.
Finns det en risk att bli för ivrig?
- Jag skulle inte säga ivrig. Ivrig var man när man var 17 eller 18 år. Nu vet jag vad som krävs och har varit med länge. Jag vet hur jag behöver behandla min kropp för att ha ett bra mönster i veckorna. Klart att jag är ivrig att spela. Givetvis. Men jag skulle nog hellre säga att jag är hungrig.
Det sägs att du nästan spelar gratis under första tiden - är det så?
- Ja det kan man säga. Jag vill ha en klubb och spela, så det är det viktiga. Jag vill inte gå in på hur avtalet ser ut, men helt gratis när det klart att jag inte spelar.
När AIK gjorde sitt första pass under träningslägret i Dubai var Ekstrand med i början men klev sedan av och gjorde individuella övningar. Det har sin förklaring.
- Jag är inte riktigt i full träning. Vi stegrar den nu här. Jag har varit igång ett par veckor nu så nu när vi är här ska vi stegra upp den sakta men säkert. Jag hoppas kunna vara tillbaka så snart som möjligt, men det är en plan för mig. Det är ju inte någon jättebrådska heller utan som tur är i Sverige så har vi ett tag på oss att komma igång så det är bara att köra i lugn och ro.
Om du ska beskriva dina styrkor som spelare - hur låter det då?
- Jag är en bolltrygg spelande mittback, det har jag alltid sett mig som. Jag gillar att spela bakifrån, ta fram boll, lösa situationer och sedan krigar jag ju 100 procent.
Vilken nivå höll du innan skadan, när du gick upp till Premier League med Watford?
- Jag höll hög nivå. Jag var där i tre eller fyra säsonger och spelade under samtliga tränare vi hade och jag var ordinarie hela tiden. Man spelar ju extremt mycket i Championship, tror det är upp mot 50 matcher per år, och jag var ordinarie under alla år.
Vad har du fått för intryck av ditt nya lag och lagkamrater?
- Det har varit lätt att komma in i gruppen. Det är ett härligt gäng. Nu känns det jättebra att vara här i AIK. Jag är skitglad över att vara här och nu är det bara att köra.