Från division 4 till kultstatuspotential i AIK
För två och ett halvt år sedan var Robin Jansson 24 år och spelade i sin lokala division 4-klubb, när de la sig på nedflyttningsfria plats tio av tolv i tabellen. Han hängde runt på offensiva positioner, och hans livshuvudsyssla var på en fabrik som tillverkar spikarna som sätter fast hästskor.
Och i dag var han startande mittback i AIK. Det var mest tillfälligheter som gjorde att han blev AIK-spelare. Nils-Eric Johansson, som vände tillbaka till Solna efter slaget vid Hastings, och potentiellt jättefina men inte perfekta Jesper Nyholm behövde snabb ersättning. AIK mindes en mittback i division 1-lag som hade gjort en uppseendeväckande bra insats i cupen. Fyndscouting eller framhetsad värvning?
Jansson var inte lagets styrande mittback i dag och han gjorde några knaggliga lösningar, men det här hade bra kultstatuspotential. I första halvlek hade han AIK:s enda hård-attityd-lösningar. Hans vänsterfot var mer än godkänd för uppspelen. Det var ett frisparksläge där Nabil Bahoui var given skytt, men där Jansson såg ut att ta den på ren ivrighet. Fler bättre lösningar i sina egna försvarsytor och det blir definitivt en mittback som gör många bra allsvenska minuter framöver.
Att AIK inte gör mer är ibland bara konstigt. Eller?
Till skillnad från förra året så är det inte längre en materialfråga i AIK. De har inte bara förbättrat kvaliteten på sina individuella spetsar i sista tredjedelen, utan de kan skapa uppspel med Enoch Kofi Adu och vingbackar av allsvensk toppklass.
Ändå kommer inte AIK till så många bra anfall som de borde göra. Det ska vara fler gånger som Bahoui och Ahmed Yasin isoleras och lyckas i en-mot-en-lägen, som Henok Goitom hittar omöjliga framspel mot Tarik Elyounoussi, som Kristoffer Olsson trampar in i ytorna som alla har hittat på egna namn på.
Kanske är det en för hög kravställning dagar efter derbyseger. Och skade- och viloläget fick Rikard Norling att göra en ovanlig positioneringsförändring. Och ÖSK är bra. Och det blev bättre AIK i andra halvlek. Men. Det här ska väl göras bättre?
ÖSK bad om en sak och fick en sak
Örebro SK behöver skrubba bort det instabila. Det är huvudpunkten för 2018. På fyra matcher har det också blivit tre oavgjorda och tre insläppta mål, där segern var mot Trelleborg. Stabilare är svårare att få, om man räknar in att toppnivån påverkas när lägstanivån höjs. Även om Nahir Besara får ÖSK att rinna på under perioder så är det lagkaraktärstydligt när slitsmarta spelare som Johan Mårtensson för fjärde matchen i rad pingar in sig i kategorin "bland lagets bästa spelare".
Alexander Axén gillade att släppa sina stjärnor lösa och ösa på mer. Få det att pulsera. Axel Kjäll ger visserligen Besara stor tolkningsfrihet, men i övrigt med lite mer lagfokus, organiserat presspel, och ibland försiktighet. Går det att ha kvar det här för att addera en offensiv nivå? Truppotentialen och tränarkunnandet är nog där för det.
Lortenzson och hans grej
Martin Lorentzson har blivit en aldrig-dålig-match-mittback i Örebro, men de senaste åren har en av hans definierande delar saknats. Under AIK-åren blev det ett par-tre-fyra smygarnickarmål per år. Lorentzson är ingen påfläskare i närkamper, men han kan hitta den lediga kvadratmetern när det blir offensiva fasta. Som vid 1-0 i dag.
Att han inte har gjort mål på några år ser jag mer som ett undantag på regeln att han ska göra sådana här mål ibland.
Frågor till nästa startelvor
Mårtensson är avstängd och Victor Sköld gick av skadad. Där kan det bli så enkelt som att Michael Omoh tar yttermittfält-anfall-hybridrollen, och antingen får Simon Amin sin första start på centralt mittfält eller så ruskas det om och Filip Rogic flyttas in.
För AIK är frågorna fler. Nicolas Stefanelli är avstängd. Statusen på Tarik Elyounoussi? Stefan Silva? Ahmed Yasins form? Frisknar Daniel Sundgren till? Tar Robin Jansson en andra raka start? In med Alexander Milosevic igen? AIK:s elva har i några tidigare matcher varit enkel att lista ut, men dagarna innan IFK Göteborg så finns ju frågorna där.