GP har träffat Peter Ijeh i samband med hans 40-årsdag. Han pratar om den tuffa tiden efter karriären och sjukdomen som tvingade honom att sluta spela fotboll.
- Jag kunde inte ens gå upp för trappor. Det var galet, säger han.
Han kom till Gais med höga förväntningar på sina axlar, men under säsongen blev det bara två mål för Göteborgsklubben, som också degraderades till superettan. Mitt under säsongen började Ijeh känna sig trött och få svårt att andas. Han testades och fick reda på att han hade astma. Den 28 september gjorde Peter Ijeh sin sista match, innan hans astman tvingade honom att avsluta sin fotbollskarriär.
- Jag var orolig. Mina barn var rädda för att jag skulle få en astmaattack. Ett tag kunde jag inte prata ordentligt, utan fick säga ett ord i taget. Jag fick problem när folk hade parfymer på sig. Ibland kunde jag inte gå ut heller, för vädret påverkade mig. Nu har det försvunnit och det känns mycket bättre att kunna göra saker igen.
2014 tränade Peter Ijeh Assyriska BK i division 2, därefter har han inte lyckats hitta någon ny klubb som vill ha honom som tränare. Han är nu 40 år gammal och fortfarande arbetslös. Han berättar att han är i en svår ekonomisk situation och brännmärkt inom fotbollen, främst på grund av den omtalade övergången från Malmö FF till IFK Göteborg, 2003.
– Jag lever men jag är också död. Jag är som ett dött spöke som fortsätter gå. Varje gång jag går på stan säger folk: Titta på honom, det är han. Och inte på ett bra sätt. Fortfarande är klubbar rädda för mina ansökningar. Jag förstår inte varför de inte svarar. Jag ser ingen anledning. Jag gjorde inget fel. Jag har betalat priset och det gör jag fortfarande.
2002 vann Ijeh den allsvenska skytteligan med sina 24 mål. Ett år senare värvades av IFK Göteborg från Malmö FF. När han slutade spela 2012 var hans allt annat än på topp. Ijeh menar att övergången från livet som spelare, till livet efter har varit lika tuff som övergången till Blåvitt för snart 15 år sedan.
– Det är en fruktansvärd värld efter att du slutar. Att integreras i samhället, allt är märkligt. Fotbollsvärlden är helt annorlunda än det riktiga samhället. Du lever i ett stängt samhälle där du bara behöver tänka på träningar, matcher och hur laget ska bli bättre. Jag är dock inte redo att ge upp. Jag vill ta min passion för fotbollen och använda den för att hjälpa nästa generation.