Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ALLSVENSKAN
26v

Långläsning: Norling bodde hos MFF-spelare - ville förändras: "Trodde jag var Guds svar"

Foto: SCANPIX

ALLSVENSKAN

Långläsning: Norling bodde hos MFF-spelare - ville förändras: "Trodde jag var Guds svar"

26v

Rikard Norling tvingades lämna Brann. Då bodde han hemma hos två av sina förra MFF-spelare - för att förändras som tränare.
- Jag trodde att jag var Guds svar på fotbollens härlighet, säger han i en stor intervju med Fotbollskanalen.

Annons:

I februari 2015 var Fotbollskanalen på plats i Bergen och träffade Rikard Norling. Då hade Brann åkt ur den högsta ligan för första gången sedan 1985. På hemmaarenan satt lagets dåvarande tränare Rikard Norling och pratade om den tunga säsongen och hur han efter degraderingen gått igenom ett stålbad och satt sig i en stålbadtunna och skrubbat sig själv med svinto för att ta reda på vad som gått snett.

En månad senare började en ny säsong, men för Norling varade den bara i två månader innan han tvingades lämna klubben på grund av svaga resultat.

I ett år gick han utan jobb innan han anställdes som huvudtränare i AIK. Nu berättar Rikard Norling för första gången om tiden från det att han lämnade Norge till det att han började jobba i AIK - en period som handlade om att förbereda sig för nästa jobb vilket bland annat har innebar att han bodde hemma hos sina förra spelare Pontus Jansson och Jiloan Hamad. Men vi börjar med hur Norling ser på sejouren i Brann nu när han har fått distans till den perioden.

- Det är en total paradox egentligen. Jag har ju kanske varit som bäst när hela havet har stormat. Det är då jag har gjort de bästa resultaten om man tittar tillbaka på det. Då kommer jag till en klubb där det är precis tvärtom. Där det är en total harmoni i alla fall i min värld. Då räknar jag in den sociala biten, arbetskamrater, chefer och allt. Det var en harmoni som man kände att det verkligen var någonstans att utvecklas och arbeta i, och då att paradoxen ligger i att resultaten är sämre än någonsin för mig. Det är väl min enkla reflektion, säger han till Fotbollskanalen.

- Sedan är det många reflektioner i min utveckling. Det var två vägar, antingen slår man av för det är en så stark motgång eller så tar du dig upp och tar det arbetet som krävs för att bli bättre och att du gör allt du kan för det. Jag har gått igenom allt från första till sista kontakt och kollat vad jag kunde ha gjort bättre. Jag har även riktat min utveckling på vad jag kan vässa på. Allt som har med träningsverksamheten att göra till spelidé, alltså det som har funnits i mig och som är en stor del av min styrka. Att jag är bättre på att tydliggöra den och bättre på att systematisera effekten av den.

- I den här utvecklingen är det naturligtvis ledarskap också. Hur jag kan få individen att bli mer intresserad av att ta eget ansvar för sin egen utveckling. Jag har varit ute och träffat företagsledare och bankdirektörer och min känsla är att vi är väldigt långt efter näringslivets toppar och deras ledare när jag har satt mig in i hur de jobbar med sin utveckling och med sina medarbetare, framför allt på ett individuellt plan. Så där har jag försökt att jobba upp en tydlig idé som är kopplad till min grundfilosofi och att vrida till det lite mer till den individuella utvecklingen.

Vad är det ni fotbollstränare ligger efter med?
- Bland annat i hur vi uttrycker oss som fotbollstränare. Det här med det individuella samtalet där jag så många gånger har svarat på frågan hur ofta jag har individuella medarbetarsamtal, då har jag svarat att vi har det varje dag och att vi går runt i omklädningsrummet och i korridorerna och snackar och frågar hur vi mår och ger lite småtips. Det gör man ju, men det är inte ett medarbetarsamtal, det är ingen utveckling i det, ingen systematiserad idé som vi har. Då kanske man slår ut det på ett år så kanske jag i bästa fall sitter tre gånger med en spelare på ett systematiserat och planerat sätt.

- Där må man ju bestämma sig som tränare vad man vill göra och där har väl jag lite idéer på att ägna min tid mer åt individen och försöka att få individen att ta större ansvar för sin egen utveckling och det är något som är satt väldigt djupt hos svenska fotbollsspelare. Vi kan bli bättre på att lära våra fotbollsspelare att ta just det egna ansvaret. Man väntar mycket på att bli tillsagd vad man ska göra. I ledarskapet som jag har haft så har jag nästan pacificerat spelaren i stället för att aktivera honom i just det egna ansvaret.

Varför är det viktigt?
- Jag tror att det är så enkelt att om individen äger sin egen plan och rätten och känner att han har möjligheten att påverka den i så stor utsträckning som det är möjligt i en lagidrott så tror jag att man har en grogrund för att individen ska utvecklas individuellt mer än om det är jag som äger det ansvaret.

När du kom in på den här biten så började du le, varför?
- För att jag inte har tänkt så här förut. Jag har varit mer upptagen av att komma med svar, att hela tiden presentera svar på något och det har ju inneburit att spelaren kanske känner att han många gånger inte riktigt vet om han ska känna vad han känner och tycker för att Rikard ändå kommer att ha förberett så här blev det. Att jag tycker att det är att vrida om allting. Vrida om en åskådning.

Du tränar Nils-Eric Johansson och han var även här under din förra sejour i klubben som slutade 2008, vad tror du han ser för skillnad på dig?
- Jag tror och hoppas att han ser en stor skillnad i att jag som ledare är bättre på att fokusera på sånt som faktiskt har bäring i individen och kollektivets utveckling. Förut kanske jag jagade saker och ting som egentligen var ganska egalt. Sprang och jagade att man kom i tid, om det var sås eller inte sås på biffen. Oväsentligheter som går in på den personliga integriteten som jag var inne och petade i och la ner onödigt mycket energi på. Saker som jag låter vara nu och kanske i den processen väver in det individuella samtalet för att på så sätt kanske påverka individen på ett mer indirekt sätt än på det direkta sättet där jag gick in och i princip pekade och tog det direkt, det var ganska onödigt. Om vi har ett oerhört flyt i vårt anfallsspel så är det kanske inte det viktigaste att man kollar att man har rätt färg på tejpen på strumporna, för att hårdra mig själv lite, säger han.

Ett år och två veckor har gått sedan Rikard Norling tvingades lämna Brann. Trots det tunga beskedet han fick om att han inte längre var önskvärd i klubben finns det i dag inget agg mot sin förra arbetsgivare. Han har rest sig upp och gått vidare.

Om man jämför den Norling som satt där på hemmaarenan i Bergen förra året och berättade om en tung tid i Norge med den Norling som nu sitter i AIK:s klubbhus på Karlberg så känns det som att personen har blivit tydligare. De där metaforerna som har varit synonymt med honom finns inte där längre. Så vad gjorde han egentligen från dagen då han lämnade Brann till återkomsten i AIK?

- Att jag fick lämna klubben var en naturlig följd av något som inte blev rätt från början. En naturlig följd på en negativ spiral. Så här i efterhand var det oundvikligt från deras sida. Beslutet var helt rätt. Det spelar ingen roll om man från spelarhåll anses vara tillräckligt bra, resultaten och prestationen var inte tillräckligt bra och därför behövde klubben göra något. Det var inga konstigheter från min sida över huvud taget. Det var helt rätt.

Du fick lämna på grund av svaga resultat, upplevde du någon gång att du tappade spelarna?
- Nej det kan jag inte säga att jag gjorde. Men som tränare kommer du aldrig kunna ha de här spelarna som ligger ungefär mellan 16 till 20 år, du kan tyvärr inte greppa alla. Men om du tappar de som är startspelare och bärande väggar i gruppen, då är det genomkört. Men det upplevde jag absolut inte, snarare tvärtom.

Hur känner du kring det, att resultaten gick dåligt men att du ändå hade spelarna med dig?
- Det är ju där som min egenanalys ligger i mycket. I vad jag hade kunnat göra annorlunda i förhållande till egen filosofi, vad som satt i väggarna i form av kultur, spelarnas instinkter, förkunskaper vad gäller norsk fotboll generellt och förkunskaper med egen stab. Det är det jag har varit mer upptagen av. Sedan inte lägga ner så mycket i just vad som hände direkt efter att jag slutade. Det är ganska enkelt. Då är inte mandatet där längre. Då analyserar man det ordentligt och sedan försöker man gå vidare, men samtidigt måste man naturligtvis behandla allt efterarbete med en jäkla respekt för framför allt folket som älskar sin klubb. Så att man inte bara rycker på axlarna och bara tycker att det är sådant som händer.

- Men jag tror ändå att det är viktigt att man inte går så djupt ner för när jag fick lämna AIK 2008 så var det på något sätt att jag gick så djupt ner att jag nästan ruckade lite på min personlighet, mitt sätt att se på mig själv, vem är jag nu? Det är inte bra ur ett tränarperspektiv och det lär man sig med tiden, att det är en del av jobbet på något sätt. Är du tränare i fyra år i ett lag så är det en lång tid. Det är ju vanligast att man avslutar när en tränare inte vill det. Till slut kommer man dit. Det är en naturlig del och för mig handlade första tiden om att jag jobbade väldigt mycket med att ta mig an egen kraft, sätta mig ner, reflektera över vad jag vill göra nu, vad är nästa steg? Sedan efter en tid när jag hade hämtat den kraft som jag kände att jag behövde, för jag gick från Malmö där det var hårt jobb i tre år och sedan rätt in i Brann i två år. Så jag hade jobbat jäkligt hårt över lång tid, i mer eller mindre dygnet runt, så jag behövde någon tid av återhämtning och skaffa egen energi.

- Jag har fått mer tid med familjen och det är en del i att hämta energi när man har jobbat mycket över en lång tid. Det är inte så att jag har jobbat stenhårt och sedan gått ut och spelat golf med polarna eller gjort andra aktiviteter. Så familjen har varit direkt etta. Det är inte så att jag har försummat det. Däremot blir ju familjen en del av en energipåfyllningsprocess.

När man har jobbat mycket är det vanligt att bli extra känslig, hur var det för dig när du, som du säger, hade jobbat jäkligt hårt och sedan tvingades lämna en klubb för första gången på grund av dåliga resultat?
- Det är det jag menar, att jag tror att det är viktigt att man precis på samma sätt när du vinner ett mästerskap, att du inte tror att du är Guds svar på fotbollens härlighet, vilket jag lite tyckte när jag lämnade Malmö, vilket också låg mig i fatet till mitt nästa jobb där jag trodde att det var lugnt, jag kan driva det här själv, sätt er på mina axlar och hoppa upp på min rygg så fixar jag det här. Men det funkar ju inte så. Det går inte. Precis på samma sätt så är det viktigt att man inte faller för djupt, vilket jag gjorde 2008, vilket jag inte gjorde den här gången.

- Det handlar mer om en självenergi, att skapa den. Att jobba hårt, att jag behövde hämta styrka igen. Både mentalt och fysiskt, men inte på grund av att jag var utpumpad utan bara, okej, jag jobbar hårt, jag skaffar ny energi för att ta mig an framtiden. Och sedan när jag kände att det var på plats så började jag att rikta in vilket nästa steg var. Då började jag att spalta ner vad jag tyckte var viktigt för att utveckla mig själv och hur jag skulle gå till väga.

Vad kom du fram till?
- Jag kom fram till att jag är inne i en ålder där man kanske funderar mycket kring… jag kommer ihåg min pappa när han var i min ålder, runt 45 år. Han hade jobbat med hantverksyrke och när han var i min ålder började han fundera på om det verkligen var det där han skulle hålla på med. Plötsligt började han att fundera på om han skulle öppna en motorcykelaffär och jag kommer ihåg hur han tänkte mycket på det där och till slut kom han fram till att det inte gick, att det inte bar, att man hade hus och annat. Så blev han kvar vid sitt yrke som han alltid hade haft för att det är så mycket som ska till och jag kan det här, jag vet vad det innebär, och precis så var det med mig.

- Jag började att fundera på om det här är det jag vill göra. Skillnaden mellan honom och mig är att jag redan har haft det yrket som jag älskar mest av allt. Så jag kom fram till att jag inte kunde se att jag ville göra något annat. Även om det skulle vara möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv, att gå direkt in i något annat som bär familjen. Men jag kom fram till att jag är som bäst som fotbollstränare. Jag kom fram till att jag har en viss talang för att vara fotbollstränare. Jag har egentligen levt på min talang från det att jag satte igång när jag var 22 år. Jag har jobbat med många spelare, suttit i många utvecklingssamtal och sagt till spelaren att du må ta vara på din talang, du må jobba hårdare och du måste tänka på det här.

- Så har man nästan förebrått personen med att han inte tar tillvara på sin talang. Och jag kom fram till att fy fan, jag är ju värst av alla. Jag har absolut inte jobbat för att utveckla min talang utan det har bara varit bananskal här och bananskal där. In i AIK tidigt, ut därifrån, kom in i Malmö och råkade vinna där och vidare till Brann. Pang, bom, borta och sedan helt plötsligt så fanns inte det där bananskalet. Så både det här att min talang har gett mig att jag halkat in på ett positivt sätt från det ena stället till det andra, men sedan på något sätt var det, nej jag kommer inte längre med min talang. Jag kommer inte att halka in något mer utan jag måste se till att utveckla mig för att jag ska ta ett steg till. Så det har ju inneburit ett jäkla hårt jobb de sista sju, åtta månaderna. Jag har gjort precis allt som jag borde ha gjort under en 20 årsperiod.

Vad?
- Jag har börjat läsa om saker som har bäring för mitt yrke. Jag satte upp en målsättning att jag skulle lära mig något nytt varje dag, eller kunna lägga till något varje dag till min filosofi som gör mig bättre. Om det innebär att jag har varit ute och rest och träffat spelare som jag haft och som nu är ute i större klubbar med spännande verksamheter eller om det bara är att läsa en bok som är så jäkla tråkig men som jag vet kommer att ge mig någonting så har jag försökt att göra det.

Vad har du läst?
- Mycket om psykologi. Ledarskap.

Vad har det gett dig?
- Jag har tränat min skalle. Precis på samma sätt som jag har tränat upp min uthållighet och min styrka rent fysiskt så har jag tränat upp min uthållighet och min förmåga att ta in nya intryck. Jag har tränat min hjärna tror jag. Precis på samma sätt som jag har tränat min kropp. Och jag känner det. Det känns som att min förmåga att uppfatta saker har blivit större, att lagra saker. För att jag har aktiverat mig på ett helt annat sätt.

- Så jag är besviken på mig själv för att jag har kastat bort ganska lång tid. Jag vet att om jag hade tagit vara på mig själv och varit noggrann i min egen utveckling så hade jag varit så mycket bättre än vad jag är i dag.

Nu när du inser det, hur högt är taket då?
- Jag hoppas ju att det är högt. För jag har slagit i taket big time. Jag är helt övertygad om att taket är betydligt högre upp. På grund av att jag är så mycket mer systematisk och mer kompromisslös i min iver att bli bättre själv, att driva mig själv och se till att jag blir bättre i hanteringen för det jag ansvarar för. Gud vet vad det innebär i slutändan.

Du pratade om att du har rest, var har du varit?
- Jag har varit och träffat simtränare, ishockeytränare, balettfröknar, gamla spelare, näringslivsledare. Sedan små nischade delar i det jag ansvarar för i allt ifrån fysioterapeuter för att få veta mer om när en säger si och den andre så men båda är jäkligt bra, så vad är skillnaden? Jag har sökt upp unga, jäkligt talangfulla tränare som är näst intill nördar på det här med att använda teknisk utrustning, titta över statistik och analysmöjligheter.

- Jag har dessutom folk som det varit fantastisk att jobba med och som jag har haft i min stab tidigare och som haft ett ansvarsområde, men som jag kanske tidigare med det här slarvet med min talang bara tagit för givet och inte reflekterat över vad den personen faktiskt gjorde. Sökt upp honom igen och kollat vad det egentligen var han gjorde. Jag ville få ner det så att jag på något sätt får en möjlighet att komma till en arbetsbeskrivning och berätta det för nästa sportchef, för nästa klubb, att vara tydligare med att det är det här jag söker, det är det här som är behovet. Nischade delar av staben som jag pratar om är allt från idrottspsykologer, rådgivare, sjukgymnaster, fysioterapeuter, naprapater. Vad skillnaden är och vad de här personerna som var sylvassa faktiskt gjorde när inte mina ögon var där och som jag bara tog för givet.

Vad har du fått för svar?
- Jag har försökt att spalta ner, fått ner det i skift, för att få en större tydlighet i vad jag behöver och vad som kompletterar mig på ett bra sätt. Någon form av kvalitetsgranskning, en backspegel som jag har försökt att använda för att få in det i min framtid igen.

Har det varit både positiv och negativ respons som du har fått?
- Jag träffade Pontus Jansson i Italien. Jag älskar Pontus och hans brutala ärlighet och ville ha en bild av hur han uppfattade det som jag stod för i Malmö. Det enkla för mig hade kanske varit att söka upp en organisation, klubb, tränare, sportchef, men där får man på något sätt en förskönad bild av en verksamhet där man inte… jaha okej, bra fantastiskt, men det finns alltid avigsidor och vad innebär det? Så i stället för att göra det valde jag att söka upp min gamla spelare. Jag ville veta. Dels för att spelarna har en förmåga att se vad som är bra med det nya, dels jämföra med det som var och på något sätt balansera en diskussion med en spelare om det. Det var en otroligt spännande process.

- Jag var där och jag var även hos Jiloan Hamad i Tyskland. ”Jille” är ju lite annorlunda om man jämför med Pontus, som också var spännande ur perspektivet att ta del av hans åsikter om hur han upplevde mig jämfört med var han är nu. Angående det här med kommunikation så sa Pontus: ”När du var i Malmö så förstod jag ofta inte vad du sa och vad du menade, men nu när jag sitter och pratar med dig så är du så jävla tydlig. Har du utvecklat det här eller”?

- Och faktum är att han träffar jäkligt rätt alltså. Jag upplever att jag har känt att jag haft behov av att utveckla det och att vara tydligare. Men just kombinationen, att det är så att jag har jobbat på det men också den här sköna ärligheten som man kan ha med en spelare.

Vad fick du för intryck av Torino och Hoffenheim?
- Det som var spännande i Torino var att han som var tränare där då, Giampiero Ventura, är känd för att vara den som tränar hårdast och är mest taktisk i hela Italien, och bara det gjorde mig jävligt intresserad. Sedan var ju fördelen att Pontus var där. Så det besöket var fantastiskt. Jag var där i fyra dagar och följde allt laget gjorde. Lärdomen är enorm. Tydlighet i spelidé som jag har varit inne på och som jag vill utveckla, att det inte är en process som man kan vara otydlig med, och framför allt att man kan tro att du klarar dig utan systematisk träning. Där har jag känt att jag kan gå ut på plan och briljera med att spelarna förstår hur det hänger ihop och att det ser bra ut, men det är ingen systematik i det. Det är inget som skapas och är stabilt över en tid. Det var verkligen den stora lärdomen därifrån.

- Och sedan den fysiska träningen, hur mycket mer han belastade sina spelare än vad jag någonsin har gjort. Jag har ju tränat lågintensivt två dagar före match, sedan dagen före match väldigt lågintensivt, sedan full fart på match, dagen efter match återhämtning, två dagar efter match ledigt. Så av fem dagar har det varit en match och fyra lågintensiva pass. Det är ju skrämmande. Det har jag levt i och trott att det var vägen fram. I min värld är det en enorm aha-upplevelse. Det är skrämmande att jag sitter här och berättar det här, men det är så jag har jobbat och det är klart att det finns en enorm utvecklingspotential i mitt träningsinnehåll och i min träningsinriktning.

Har jobbat säger du, jobbar du inte så längre?
- Det är verkligen har jobbat. Det är ett minne blott. Det är så långt ifrån. Nu är det annorlunda. Det är på ett helt annat sätt. Det jag gör är att jag lägger till så att jag nästan har sex dagar med tre ordentliga pass innan match och kanske ännu mer ännu tidigare, men fram till matchen är det en hård intensitet och systematik i spelidén. Sedan ligger återhämtningen en och två dagar efter match men samtidigt med mycket större aktivitet ur ett taktiskt perspektiv ute på plan i ett av de två passen. Så jag kanske lägger in två utvecklingspass till i de här fem som har legat. Så tre och en halv av dem utvecklar individen konkret i den delen av verksamheten.

Vad sa spelarna om hur man såg på dig i Malmö?
- Den helt osminkade versionen fick jag nog inte. Men det är ju bra människor. Det är konstruktivitet i samtalet och det är ju det viktiga att det finns någon form av respekt och kärlek i botten, och att jag vet att båda tyckte om mycket av det som jag gjorde tidigare, men just det här vad gäller träningsinriktning, intensitet, belastning och så, där vidimerade båda att det är en skillnad mot hur det har varit och hur det är nu.

Hur var det i Hoffenheim då?
- Jag träffade ”Jille” i sammanhanget med att han gjorde mål mot Leverkusen och fick spela den matchen. Så jag träffade verkligen rätt med mitt besök. Jag initierade honom i många tankar där han spinner på det som någon form av assisterande tränare. Pontus och ”Jille” är olika och det var skönt att få olika verksamheter och olika personligheter att sitta och prata med. Jag bodde hemma hos båda och följde allt i princip över en fyradagarsperiod. Det var väldigt nyttigt och jag har tagit med mig mycket. Det är inte sista gången jag gör så.

När du lämnade AIK 2008 så reste du också, då drog du till Argentina, vad gjorde du där?
- Ja, då drog jag dit i sex veckor, haha. Där var det mer en flykt från ögon och för att hitta mig själv, personligheten. Det hade kommit åt mig känslomässigt på ett helt annat sätt och jag behövde verkligen repareras. Och också ambitionen att naturligtvis utveckla mig. Men det var en helt annan grej.

- Jag hade varit i Argentina innan och tittat på spelare som Ivan Obolo, Lucas Valdemarin och Jorge Ortiz. Men då var det mer scouting och jag hade fått en viss känsla för landet, för staden Buenos Aires och för den argentinska fotbollen. Då ville jag veta mer och då sökte jag upp något motsvarande till Brommapojkarna där man har en jäkligt bra ungdomsverksamhet och som man kan symbolisera med gräsrotsfotbollen i Argentina som jag ville veta mer om. Så jag följde den klubben i fyra veckor. Men det var så långt ifrån att systematisera, det var mer att jag var tvungen att åka härifrån.

Du pratade om att du hade träffat en ishockeytränare, vem och hur var det?
- Jag åkte ner och träffade Växjös tränare Sam Hallam. Jag följde allt det han gjorde i fyra dagar. Det var också oerhört givande och till skillnad mot fotbollen är ju hockeyn extremt bra på många saker, till exempel med att utnyttja träningstiden. Ishockeyspelare är uppvuxna med att vaktmästaren öppnar sargen och sedan kör han in med ismaskinen och då är träningen slut. Och när han har slagit igen den så börjar den och du har få minuter där i, vilket gör att effektiviteten på träningen är så väl utvecklad så det man gör i förberedelse och efterarbete är något som jag har känt att jag kan lära mig extremt mycket av. Och för att få ut den här effektiviteten på samma sätt när vi går igång i träningen, att det inte blir långsamt för då tränar du på att bli långsam. Ibland, om det har ett syfte så kan man göra det någon annanstans, för när man väl drar igång ute på plan eller när sargen stängs och ismaskinen är ute så ska det vara… pang! Det ska vara hundra procent. Så det var väldigt spännande.

- Jag satt i omklädningsrummet och så gick spelarna ut och körde två varv runt isen och sedan var det maxinsatser. Det bara small till på skridskorna. För mig när jag satt där i båset så kände jag att shit, de här spelarna tränar på sin explosivitet från tredje minuten, där vi inom fotbollen tränar på vår explosivitet efter kanske 33 minuter, tidigast. Rätt eller fel men det försöker jag få in på ett klokt sätt. Sedan också hans förmåga att bryta ner informationen som man ger till spelarna. En tydlighet att koppla träningen till spelidén så att spelarna har en bättre bild vad man ska göra i träning och varför.

- Och sedan en sak som var en stor upplevelse i Sams relation med sin sportchef Henrik Evertsson. Deras arbete och positiva arbetsklimat var riktigt bra för Växjö, och då kände jag… oops. Där hade jag nog inte gjort på samma sätt, som löjligt nog också var en aha-upplevelse. Tyvärr alltså, tyvärr. Sent ska syndaren vakna.

Återigen ler du när du berättar, den här gången när du kom in på biten med relationen till sportchef – varför?
- För att jag älskar att komma till insikter och jag älskar att utvecklas och ur det perspektivet är jag totalt prestigelös mot att det där borde jag väl haft koll på tidigare. Det rör mig inte i ryggen utan jag är bara glad över det faktum att jag har kommit till en insikt och att jag vet att den kommer göra mig bättre och att jag vet att talangen som jag har haft, att den kommer att komma bättre till sin rätt.

Är det någon speciell sportchef du tänker på?
- Nej det är mer att det är en otrolig skillnad om jag har en grundinställning där jag för det första ägnar all min energi åt det jag ska göra, min arbetsuppgift, mitt ansvarsområde. Allt går ner i det och inget annat är av vikt. Det är det ena.

- Det andra är att om jag, vilket jag inte haft på ett medvetet plan, men om jag kan göra saker och ting för mina chefer som gör att de i sin tur gör i sin roll och med sina ansvarsområden kan göra ett bättre jobb och kan framtå som ännu bättre än vad man gjorde tidigare så är det en framgång för mig. Det har jag inte reflekterat över förut. Jag har möjligtvis tänkt att fånga in spelarna, deras utveckling och möjligtvis Nebojsa (Novakovic, assisteramde tränare i AIK). Men sedan inte mer. Det är säkert den här personliga utvecklingen generellt men också insikter i min process som jag faktiskt har gått igenom.

Hur tror du att du har blivit sedd på av sportcheferna som du syftar på?
- Tyvärr på motsvarande sätt, med all rätt. Det är så. Ganska omoget och klumpigt sätt att vara i en sådan relation med sin omgivning i organisationen.

Sedan träffade du simmare, vad lärde du dig av det?
- Det var mycket för mängdträningen. Den mentala aspekten med mängd och belastning som också är en stor del. Vad är det som göra att simmare är redo att gå upp klockan sex på morgonen, inte tjäna många kronor, gå iväg innan jobb eller skola, lägga sig i två timmar i vatten för att sedan återvända direkt efter och köra två timmar till varje dag i princip hela veckan året om? Det är ett enormt psyke. Varför? Vad är det ledarna och tränarna gör? Har ledarna en systematik i det? Vad är det ledarna gör som i sin tur gör att utövarna ligger där och är totalt dedikerade?

- Det var mitt syfte med det. Sedan att det blir aha-upplevelser att simmarna börjar gå upp på land för att utveckla sig i vattnet. Då börjar man ju tänka tvärtom. Ska vi gå ner i vattnet för att utveckla oss som fotbollsspelare, för att hårdra det, och inte bara gå ner i vattnet för att man ska återhämta sig? Det sätter ju igång filosofiska processer i huvudet.

Som?
- Jag tror att fysträning, hjärta och lungor, för att kunna träna oftare och hårdare på planen med den fotbollsmässiga utvecklingen och det fotbollsmässiga behovet av fysträning, men att man då också faktiskt kan förbättra statusen ännu mer genom hjärta och lungor, spara leder, impact på leder. Så kanske det är en fin möjlighet.

Om vi går till allsvenskan, tycker du att den har utvecklats från det att du lämnade Malmö FF?
- Det tycker jag väl. Det känns som att den tas på allvar i form av fortsatt mediauppbackning, publiktillströmning, nya arenor. Framför allt på bredden. Det är många arenor som man åkte till förr och kände en negativ känsla över att den var som en skrubb, men till att nu ha blivit vackra tillhåll. Det är väl den stora skillnaden.

- Spelarmässigt tycker jag också att det har utvecklats. Hoppas att det i framtiden finns ännu mer ekonomiska resurser för att få in… jag tror att det som sker i Malmö nu är bra. Att klubben nu har riktigt mycket pengar som gör att man kan ta in de bästa spelarna och det sätter en nivå för andra lag att om man ska hänga med måste man välja väg, och hur ska man göra det då och fortfarande ha en form av ekonomisk balans? Så det trissar upp något som jag tror i grunden är hälsosamt.

Är du förvånad över att MFF inte har värvat så mycket från allsvenska lag, trots att man har så mycket pengar?
- Nej, Daniel Andersson och gänget i Malmö FF är riktigt duktiga killar. Så MFF har ju valt en väg med och jag tror att processen är igång där att hitta en riktning med lite större muskler som kommer att effektiviseras ännu mer.

När du var där tog ni in fler spelare som var bra från andra lag i Sverige, som Emil Forsberg, Miiko Albornoz och Erik Johansson?
- Men det skulle inte förvåna mig om man ändå är väldigt mån om att bibehålla det. För MFF inser styrkan, men framför allt i sina egna. Det är en fantastisk verksamhet. Så kombinationen av det och också ha möjlighet att vässa på med de här grädde på moset utifrån. Kanske större namn från större ligor. Men jag har ingen aning, det är bara vad jag kan se när jag ser Daniel framför mig.

Hur kommer det bli att möta MFF, du fick ju aldrig tillfälle att säga hej då när du plötsligt hoppade av?
- Fantastiskt. Malmö FF är alltid en del av mig och lika vackert som det var att spela mot AIK när jag var i Malmö lika vackert kommer det att bli att spela mot Malmö nu i AIK. Det är en fin och stolt känsla att jag faktiskt har verkat i två så fina klubbar. En vacker dag när jag tar ett djupt andetag så kommer det att vara en sådan där känsla att det inte är sant att jag har varit där och så länge också.

Hur tror du att du kommer att bli mottagen?
- Jag vet var jag har min relation och den är för evigt vacker. Och det finns säkert folk som är arga på mig. Det finns säkert folk som är arga på mig i AIK också. Det finns säkert folk som är arga på mig var jag än har varit. Tyvärr är det aldrig något som jag kommer att komma ifrån, hur bra det än går så är det så.  Jag har min relation och den har jag i mitt hjärta i alla fall.

Publicerad 2016-06-08 kl 12:12
ALLSVENSKAN
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER