Malmö FF hann inte ens äntra flyget hem från Aten i onsdags innan mästarbygget började spricka på allvar. Väntat givetvis, men ändå ett tecken på vilken enorm insats klubben gjort som inte bara försvarat SM-guldet och nått Champions League i en tid när alla bara vill ha mer.
Fotbollsspelare och fotbollsledare skiljer sig inte från de flesta andra människor. De vill ha mer, och ser de en möjlighet att stärka sin position så hugger de på det. Jag kan inte klandra det, även om det är självklart att kontrakt i grunden ska hedras så kan förutsättningarna skifta under resans gång.
Hade kontakt med sportchefen Daniel Andersson om att spela in en podd och att han inte bara kunde brottas med Bladet-Flinck, Max von Sydis och Kvp-Mattias. Hans sms-svar kom blixtsnabbt: ”En podd är annorlunda. Sedan blir det nyheter från podden. Jobbar just nu dygnet runt på att få ihop en bra trupp till nästa år. Måste hålla fokus på det.”
Får köpa det. Simon Thern och Ricardinho är förlorade. Halsti är möjligen också borta. Magnus Eriksson på väg till Kina. Emil Forsberg ihopkopplad med en rad utländska klubbar. Robin Olsen och Filip Helander har också fått smak på andra arenor och andra löner.
Om vi snabbspolar tillbaka ett år i tiden så hade Daniel Andersson det minst sagt svettigt. Han hade tagit i hand med Rikard Norling om att jobba ihop under 2014, men mästartränaren drog hastigt och mindre lustigt till Norge och vd och sportchef var på väg bort.
Den nyutnämnde sportchefen Daniel Andersson skulle inte bara hitta en ny tränare utan han fick även se Johan Dahlin, Jiloan Hamad och Erik Friberg försvinna och höra hur Pontus Jansson aviserade en flytt till sommaren. Visst, Markus Rosenberg var på väg hem, men MFF-kassan då var nästan tom.
Vad jag hört så var det Erling Pålsson – MFF:s styrelseledamot och ständige riskkapitalist - som finansierade signing bonusen på sju miljoner kronor till Rosenberg och såg till att han vände direkt hem och ratade FC Köpenhamn och Bröndby. Med tanke på de buden är det inte konstigt att han vill ha mer.
Sportchefen Daniel Andersson har dock mer pressande frågor om han ska få tag i en trupp som håller för ett nytt Champions League-äventyr och kämpa om ett nytt SM-guld. Hittills har han hanterat jonglerandet skickligt och fått in Adu, Anton Tinnerholm och Isaac Kiese Thelin. Utmaningen här ligger i att allt MFF ens sneglar på sticker uppåt i pris. Så Andersson får jobba med luren om han ska hitta spelare.
MFF:s sportchef är inte ensam. Snackade med Mats Gren som hade planerat en veckas ledigt under helgerna men insett att det bara var att skrinlägga sett till spelare han vill flytta ut och plocka in. Fotbollsklubbarnas ”wheelers and dealers” har inte ett jobb, de har tagit på sig en livsstil och där gäller tjänstgöring 24/7 och ofta 365 dagar om året.
Dessutom går det betydligt snabbare i dag än det gjorde förr och det är som om fotbollen följt ”Moores lag” som man tillämpar inom datorvärlden. Det var Intels grundare Gordon E Moore som kom på att datorernas kraft i minne och processande fördubblades var 24:e månad, och det fortsätter.
Det finns likheter med hur allt går snabbare inom fotbollen. Alla från spelare till fans har mindre tålamod och har dessutom många fler vis att uttrycka det. Om det för 15 år sedan handlade om en artikel i tidningen så smäller det i dag på sajter, i mejlboxar, på Twitter och Facebook och diskussionen är i gång.
Ovanpå växer nya marknader med nya pengar och nya klubbar och för spelare som fått smak på större arenor och framfört allt större löner så finns det mer att sukta efter. Mer frågor för en sportchef att brottas med, och mer att ha koll på. Lägg på med vilken hastighet man i dag skiftar klubbar och trupper.
Det är bara att inse att en sportchefs brinntid är begränsad och tiden när någon jobbade i en klubb 10-15 år har redan krympt och risken är att det krymper än mer. Även om det är ett drömjobb så har dygnet bara 24 timmar även för sportcheferna, och när vi är många som drar i dem och sätter tryck blir tillvaron därefter.
Är det synd om dem? Ja, ibland är det givetvis fel när de jagas för hårt eller kritiseras, men det är så att om man når toppen och tar ansvaret får man leva med det. Synd bara att det är en risk att de som smartast är de som slutar snabbast, eftersom de fattar det orimliga i jobbet.