Friends Arena var i princip tomt förutom några hundra MFF-fans som var kvar på läktaren när Markus Rosenberg, Daniel Andersson, Åga Hareide och de andra sprang ut på gräset och tackade för stödet och firade guldet med sina anhängare.
Markus Rosenberg, ständigt denna Markus Rosenberg, hade dödat matchen när han snappade upp bollen som Simon Thern skjutit på en AIK-back, och anfallaren vände och skickade in 3-2 och det bara minuten efter att AIK kvitterat.
SM-guldet var hemma och slutsignalen blev början på ett rejält firande där den norske tränaren gett truppen ledigt ett gäng dagar när det vankas landskamper och förutom alla i MFF som ska på landslagsuppdrag så blir det fest.
Den fortsatte på planet till Skåne och sedan på Swedbank Stadion söndag kväll och lär hålla på ett tag. Det ljusblå mästarlaget är väl värt att fira klubbens 18 SM-guld ordentligt.
Vet att alla rättrogna är inne på 21 ligatriumfer, men tyvärr hade svensk fotboll slutspel under några år och då vann man bara serien och inte guldet, men det är en petitess och med 18 SM-guld är man jämte IFK Göteborg som dock vann tre guld innan allsvenskan drog i gång.
Inte nog med att Malmö FF blev första allsvenska klubb att försvara SM-guldet sedan Djurgården 2003, man fixade Lennarts pokal redan i omgång 27. På senare år har vi varit bortskämda med guldkamp ända in i kaklet men det här laget är för bra för de andra.
Malmö FF har i princip varit klar SM-vinnare i några omgångar, och det är klart att AIK:s fall sticker ut, där man efter omgång 22 blott var fyra poäng efter och nu efter omgång 27 fick se sig besegrat på Friends Arena och vara 14 poäng efter.
AIK tog blott en poäng på fem matcher i ett avgörande och Malmö FF har under samma period tagit 11 poäng och dessutom spelat i Champions League och vunnit mot Olympiakos. Det är sanslöst starkt av klubben att i princip ligga i topp av allsvenskan hela vägen.
Självklart påpekar en del att rivalerna varit för svaga vilket underströks denna hela då Elfsborg förlorade med 5-1 mot Örebro, Blåvitt med 3-0 mot Norrköping och Häcken stöp hemma mot Falkenberg med 1-2, men det är för enkelt att peka på andra.
För det första kan inte Malmö FF göra mer än att vinna och avgöra och dessutom är det uppenbart att man klarat av något få andra gjort i modern tid, att försvara ett SM-guld och dessutom balansera Europa-spel och hantera spelarförluster. Sanslöst imponerande.
Bara i somras tappade klubben Pontus Jansson och Miiko Albornoz och dessutom blev Guillermo Molins långtidsskadad och Simon Thern har varit borta precis som Ricardinho. Ändå har Malmö FF presterat i de flesta matcher och inte sällan rest sig i underlägen och ordnat segrar och poäng.
Spolar man tillbaka ett knapp år är det bara att inse att det knappast såg ljust ut för Malmö FF. Lagkaptenen Jiloan Hamad lämnade som Bosman-fall och målvakten Johan Dahlin stack till Turkiet och Ankara för spel i turkiska ligan.
I slutet av november lämnade Rikard Norling beskedet att han slutar i Malmö FF. En knapp månad efter att han firat SM-guld med klubben och i direktsänd tv lovat att stanna kvar så meddelade han att tiden var över.
Det var en rejäl chock för klubben där ledarteamet tagit i hand på en rejäl satsning inför 2014, men Norling klev av. Han tog med sig fystränaren Simon Hollyhead och drog till Norge och Brann, och Malmö FF fick börja om från början.
Lägg till att vd:n Per Nilsson ville sluta under våren och sportchefen Per Ågren klev av sitt uppdrag. Daniel Andersson fick uppdraget att gå från att vara assisterande tränare till att bli sportchef och bygga upp det sportsliga kring klubben och jakten på tränare tog vid.
Åge Hareide var inte förstavalet men var den som valet föll på när andra alternativ var för dyra eller tackade nej. Den pensionerade tidigare HIF-tränaren hade återigen fått suget tillbaka och klev in i Malmö med en tanke på att kunna utveckla spelet.
Tätt därefter kom Daniel Andersson överens med Markus Rosenberg om att lämna WBA för att komma hem och spela för klubben han började i som 5-åring. Att Erik Friberg försvunnit till serie A samtidigt kunde nog de flesta köpa.
När väl serien drog i gång så inledde MFF starkt resultatmässigt och att man slog Falkenberg med 3-0 var väntat men 3-0 borta mot Göteborg signalerade att man var att räkna med och Molins stod för två av målen. Våren fortsatte på liknande vis även om man föll mot Häcken.
Under sommaren försvann Jansson och Albornoz och in kom Anton Tinnerholm, Agon Mehmeti, Enoch Kofi Adu och Isaac Kiese Thelin. Visade sig att det var klockrena värvningar och MFF klarade av både försäljningar, skador och spel i Europa och dippen kom aldrig.
Visst, det kom en viss reaktion när man fick stryk mot Djurgården borta i slutet av augusti efter Salzburg-triumfen men det blev två oavgjorda och tre segrar därefter och en avgjord allsvenska ovanpå Champions League-spelet.
Malmö FF får en unik möjlighet att skaffa sig ett rejält försprång när det strömmar in 250 miljoner kronor till klubben och man är klart för Champions League-kval även nästa år och lär då vara bättre seedat vilket kan ge nya miljoner. Även om pengar ofta avgör så finns ingen garanti.
I min värld är det bästa att amortera på skulden på arenan för att försöka få ner kostnaderna på den. Allt annat är mer chansartat och den här säsongen har visat att man kan fylla på med spelare från den egna akademien och dessutom fynda i allsvenskan utan att gå på de största namnen.
Viktigast för Malmö FF är att behålla kylan och inte dras med i en hybris som alltid följer efter framgångar av den här digniteten. Det är lätt att dras med och jämföra sig med de stora klubbarna ute i Europa, men det är än viktigare att stå kvar i Malmö-myllan och ta små steg.
Under 2014 har MFF visat att det går att bryta barriärer utan att allt behöver vara perfekt förspänt. Få sportchefer har haft en svettigare start än Daniel Andersson men han och alla runt honom har visat vad klubben är kapabel till.