Efter droger, rån och fängelse - förre U21-landslagsmannen jagas i allsvenskan

Armando Ibrakovic, 23, gör succé i Division 1-laget Sylvia. Nu jagas han av lag från allsvenskan och superettan. Men karriären har varit långt ifrån en dans på rosor. För två och ett halvt år sedan åkte den dåvarande IFK Norrköping-talangen in i fängelse för grovt rån. Nu har han avtjänat sitt straff och vill dela med sig av sin berättelse – en historia om en ung duktig fotbollsspelare som hamnade snett, började med droger, åkte in i fängelse och som nu vill lägga allt det mörka bakom sig och lyckas med sin idrott.

Vi spolar tillbaka bandet. Armando Ibrakovic värvades av IFK Norrköping från moderklubben Sylvia inför den allsvenska comebacken 2008. Den då 19-årige försvararen spåddes en lysande framtid.

Första säsongen blev det inte så mycket speltid för Ibrakovic och laget åkte ner i superettan. Inledningen av 2009 blev dock bättre. Försvararen tog en plats och imponerade så mycket att han blev uttagen i U21-landslaget. Men en lårskada tvingade honom att lämna återbud till två landskamper mot Belgien.

- Sedan hade jag problem med skador hela det året. Det var mycket som gick emot, men jag kämpade. Efter den säsongen började det gå snett vid sidan av fotbollen. Farsan blev sjuk och det var mycket privata problem. Jag hamnade i dåligt umgänge. Det var som en ond spiral som bara gick neråt och neråt. Det blev tyngre och tyngre, säger han till fotbollskanalen.se.

- Farsan blev sjuk. Det var tungt. Han var en viktig del i mitt liv, speciellt när det kom till fotbollen. Han var den som var där hela tiden. Han kollade nästan på varje träning. Fotbollen var verkligen vår grej. Han var ett stort stöd. Han blev sjuk i lungcancer på våren. De opererade honom och sade att allt var borta. Sedan på sommaren så kom det tillbaka. Det hade spridit sig till hjärnan. Då blev han snabbt dålig och det var då det började gå utför för mig.

Armando Ibrakovic var deprimerad. Dels för att hans pappa blev sämre och sämre, dels för att han inte kunde träna fotboll på grund av skador. 20-åringen gick in i en mörk period och började umgås med folk som hade drogproblem.

- I och med att jag kom till IFK… man var proffs och hade en träning om dagen. Sedan hade man inte mycket att göra. Man fikade, typ. De andra vännerna hade jobb eller skola. Det krockade lite där och sakta men säkert gled jag över. Jag hamnade i ett dåligt umgänge. Droger och sånt kom in i bilden. Jag hade inte svårt för att stå emot det i början, men sedan när allt var som tyngst halkade jag dit själv. Jag rökte på. Det var gräs. Sedan blev det kokain. Det var festdroger, säger han.

I slutet av säsongen tvingades Armando Ibrakovic genomgå en axeloperation som höll honom borta i ett halvår. Då blev problemen värre. Han distanserade sig mer och mer från fotbollen och drogerna tog över. Klubben förstod att något var fel och plötsligt fick han göra ett drogtest. Då sprack hela fasaden.

- Jag visste ju att jag hade gjort fel och trots allt dumt som hände så hade jag bestämt mig för att jag skulle komma tillbaka och verkligen ge det en chans för farsan var ju… då visste jag att han skulle gå bort. Det var bara en tidsfråga. Jag tänkte att jag skulle ordna upp allt, men jag hann inte. Det kom ikapp mig och då gjorde man det här urinprovet. Då vart det som det vart. IFK:s första tanke var inte att sparka mig eller avbryta kontraktet. Vi hade ju möten och så. Vi pratade, men på något sätt tog det slut för mig där. Jag tänkte: jag skiter i det. Nu finns det inget mer som kan gå åt helvete. Då var det totalt stopp i huvudet och sedan blev det som det blev.

Knappt två veckor efter drogtestet, den 2 februari 2010, rånade Armando Ibrakovic och en 23-årig Norrköpingbo en far och hans son i deras villa i Västervik. Under vapenhot fick de med sig drygt 20 000 kronor i dollar.

- Jag står för det jag gjorde. Jag skyller inte på någon. Det var helt och hållet mitt beslut. Det var inte på grund av någon eller något. Jag mådde skit och tog ett beslut som jag än i dag inte kan förstå att det kunde gå så långt och som jag verkligen ångrar. Men nu är det över. Nu har jag gått vidare.

Armando Ibrakovic dömdes till fängelse i tre år och åtta månader för grovt rån, olaga frihetsberövande och narkotikabrott.

- Jag kom ut i vintras. Jag satt i ungefär två år. Jag kom ut med fotboja. Jag hade skött mig och visat att jag verkligen ville komma bort från allt. Jag hade min moderklubb Sylvia bakom mig som erbjöd jobb och att jag kunde få träna. Jag hade det ordnat och fick chansen att komma ut tidigare och successivt komma in i det.  Jag satt ändå inne i två år och det är lång tid. Det är en helt annan värld där inne.

Hur var det?

- Väldigt speciellt. Man skulle kunna skriva en bok om hur det är. Vad ska jag säga? Det fanns olika sorters personer. Man är instängd under i stort sätt hela dagen. Det blir väldigt avskärmat från verkligheten och resten av världen. Men jag höll mig för mig själv och försökte verkligen sköta mig så bra som möjligt. Göra så bra ifrån mig som möjligt. Man vill ju komma ut så tidigt som möjligt och då behöver man sköta sig och visa att man verkligen vill det. Jag pluggade och det fanns lite sysselsättning man kunde göra. Ibland var det fotboll.

Började suget efter fotbollen växa i fängelset?

- Ja, det gjorde det på ett sätt. I början var det inte alls mycket fotboll även om det fanns tillfällen. Jag ville inte tänka på det. Sedan blev det att man drogs med och körde någon match. Man dribblade lite med folket där inne. Man blev sugen igen. Det gick inte att komma ifrån. Speciellt när man spelade utan press, man kunde bara ha kul. För sista tiden i IFK var inte kul. Då var ju fotbollen förknippad med allt dåligt privat.

- När jag kom ut i december skulle jag ha fotboja i sex månader. Då var det direkt att jobba på Sylvias kansli. Då var det uppehåll i fotbollen, men när det drog igång i januari så var jag med och spelade. Det var bra att jag fick vara med från början och börja om på noll. Det var helt perfekt. Jag mottogs riktigt bra av gänget.

Hur känns det att just Sylvia har backat upp dig så här mycket?

- Det är helt otroligt. Sylvia har varit mitt hem, jag växte upp i klubben sedan jag var sju, åtta år, sedan jag började spela fotboll. Det är min moderklubb. De här personerna känner mig och har hela tiden visat och sagt att: vi vet att det här inte var du, du är inte sån. De har sett det som ett misstag och de har aldrig tvekat om att jag kommer att ordna upp det. Det är ärliga och raka människor som säger vad de tycker och tänker. Det var exakt vad jag behövde. Jag behöver inte människor som är falska. Jag har känt mig hemma sedan första dagen. Jag har inte känt mig utanför. Ingen har sett ner på mig.

Har du utvecklats som människa efter tiden i fängelset?

- Ja, absolut. Stor erfarenhet. Jag har lärt mig den tuffa vägen och kommit till insikt med vissa grejer. Jag har större respekt för livet. Jag hade inte så många motgångar innan allt gick utför. Allt gick väldigt lätt för mig. Jag har lärt mig att hantera motgångar.

Trots att Armando Ibrakovic inte spelade fotboll på ungefär två år gick det snabbt att hitta tillbaka till formen. Det gick så fort att han själv blev överraskad. Nu har han ögonen på sig från flera klubbar i allsvenskan och superettan. Nu har drömmen väckts till liv och för första gången på flera år siktar han på att lyckas med fotbollen.

- Kontraktet går ut i november och det finns lite alternativ. Allsvenskan eller superettan är det jag vill om det ska bli ett lagom steg. Jag vet att det finns en del klubbar som vet om mig. Planen är att ge det en chans. I början av året hade jag inte så stora förväntningar på sig själv, man visste inte riktigt hur det skulle gå. Men det har gått bra. Jag har känt mig i en fantastisk form som jag aldrig tidigare har varit i. Det har bara rullat på och förväntningarna har ökat och drömmarna.

Är det en drivkraft för dig att lyckas med fotbollen för din pappas skull?

- Ojojoj, ja absolut. Det är det verkligen. På ett sätt är det så för jag vet att det var något som han verkligen, verkligen ville. Jag vet att han brann för det. Men samtidigt tänker jag att jag har lärt mig vissa saker genom allt som har hänt. Det viktigaste är att jag mår bra. Att jag har ett ordnat liv. Att min mamma, lillasyster och fru kan lita på mig. Att de har det här förtroendet för mig och kan sova lugnt. Sedan allt annat, jag har genom den här säsongen visat mig själv och alla att jag har det i mig. Det var inte så att jag kom till IFK Norrköping och allsvenskan på ett bananskal eller tur. Jag var borta i två och ett halvt år och sedan kom jag ut och det går riktigt bra.

Tror du att det som du har varit med om är en nackdel för dig nu när du vill framåt i karriären, med tanke på klubbars intresse och så?

- Ja, i dagsläget, just det här steget från Division 1 och vidare så tror jag att det kan påverka. Vissa personer och klubbar kan bli påverkade av det. Visst jag har presterat i Division 1, men man kanske inte är hundra på att det kommer att gå där. Det här med sponsorer och allt vad det heter. Men får jag chansen att komma upp till en klubb i superettan eller allsvenskan och göra bra ifrån mig där, då tror jag att det kommer försvinna och det kommer inte påverka lika mycket. Men just nu, det här steget tror jag kan påverka lite faktiskt.

Förstår du det?

- Ja, det gör jag. Det gör jag absolut.