Genombrottet var en kometsaga av sällan skådat slag. Som 20-åring tillhörde Nilsson fortfarande Ovesholm i sjättedivisionen och ingen hade kunnat ana då att han snart skulle vinna SM-guld och utvecklas till en av allsvenskans främsta stjärnor.
Men precis så blev det, bara två säsonger senare. Som en ”late bloomer” av stora mått dominerade den dåvarande mittfältaren Halmstads högerkant i början av 2000-talet och snappades snart upp av Lars Lagerbäck. Förbundskaptenen lät honom debutera 2002 - och fullträffen var omedelbar. I första matchen mot Tjeckien svarade Nilsson för två mål och sedan rullade det mesta på av bara farten.
Nilsson skolades om till ytterback, flyttade till Premier League-klubben Southampton, gick därifrån vidare till Panathinaikos och hamnade sedermera i danska Bröndby, som en prestigevärvning 2009. På meritlistan har han totalt 64 landskamper.
- Men nu blir det inte mycket mer. Flyttlasset går till Aten på fredag nästa vecka, och det innebär att jag blir pensionär (skratt). Det känns ganska bra faktiskt, säger den nu 34-årige försvaren till fotbollskanalen.se.
De senaste veckorna har han uppmärksammats för sitt gästspel i Fremad Amager vars tränare är en tidigare kollega från Bröndby. Men Nilsson förklarar att en mer långvarig sejour i det danska division 3-laget aldrig lockade.
- Nej, det var andra delar av Europa i så fall. Men jag har inte haft några alternativ som varit rätt till hundra procent. Antingen har det fotbollsmässiga inte levt upp till mina krav, eller det ekonomiska. Då är det ingen vits. Man vill ju inte spela vidare för spelandets skull. Därför är det här något som växt fram successivt och jag har inga större problem att hantera det för tillfället, säger han.
Vissa idrottare som tvärt tar avsked av sin sport upplever en tomhet som kan vara svår att tackla. Sådana farhågor har inte Nilsson. Åtminstone inte ännu. Detta trots att han inte lagt upp någon strategi för sin tillvaro framöver.
- Jag har haft flyt i min karriär med ekonomin, vilket ger mig en tidsfrist att fundera. Det är ingen brådska att komma på något nytt, utan det får ta den tid det tar. Men det är klart, man vet ju inte hur man ser på saken om två månader, om det är tuffare då. Nu känns allt helt okej.
Nilsson lägger också in en liten brasklapp. Fysiskt och mentalt håller han fortfarande måttet – och skulle något spännande lag höra av sig är han inte främmande för att omvärdera sitt beslut.
- Det är inte definitivt på det sättet. Min agent håller fortfarande ögonen öppna, men jag sade redan från början att om vi inte hittar något bra då får det räcka nu. Som läget varit hittills finns inget tillräckligt intressant att fundera på och jag kan inte gå och vänta hur länge som helst. När transferfönstret stänger då är det helt stängt för mig också.
Sverige var aldrig aktuellt?
- Nej, var inte det. Visst har jag haft kontakt med HBK och en del andra klubbar, men avfärdat dem av många anledningar. Den främsta är att jag och familjen inte är sugna på att bo i Sverige. Vi vill inte flytta dit alls, utan har ställt in oss på Grekland. Sedan känner jag att jag redan ”gjort” den svenska fotbollen. Jag vet hur det ser ut och har ingen lust att träna fyra månader per säsong med snö upp till knäna. För just Halmstads del är superettan ingenting jag strävat efter, men det hade nog inte varit aktuellt i högsta serien heller.
Värdesätter du mest i din karriär?
- Hela egentligen. Jag får ändå säga att jag är väldigt nöjd med hur allting blev. Jag har fått ut mycket. Mina bästa år hade jag just i Grekland, både fotbollsmässigt och även som person. Det är något jag håller högt. Sedan alla landskamper såklart, att få chansen i EM. Även om vi inte nådde de där riktiga fullträffarna är det erfarenheter man bär med sig för livet.
Något som grämer dig?
- Det tror jag inte. Jag har alltid resonerat som så, att det enda man kan kontrollera är om man ger sitt maximala varje träning och match. Och det har jag gjort. Därför kan jag blicka tillbaka utan att ångra något.