Pojken från Blomstermåla lade Europa för sina fötter. Han köptes av Juventus, bjöd Bundesliga på artisteri – och svepte fram som ett fotbollsfenomen över södra Frankrike. På lummiga vincaféer i Provence minns de knarriga farbröderna fortfarande sin ”Garrincha suédois” – trots att fyra decennier gått sedan han showade i Ligue 1.
Roger Magnusson hör till våra största utlandsproffs genom tiderna. En stjärna och världskändis – som aldrig blev profet i sin hemstad.
– I Sverige är jag nog lite bortglömd, särskilt för den yngre generationen. Det är inte många som känner till vad jag för en spelare, säger han när fotbollskanalen.se träffar honom för en intervju.
Men meriter saknas inte – tvärtom. Fyra gånger utsågs Magnusson till Frankrikes bäste högerytter. Han vann ligan och cupen två gånger med sitt OM och utgjorde ena delen av ett anfallspar som än idag omtalas med respekt och vördnad bland de sportintresserade i Marseille.
– Det var jag och Josip Skoblar, från dåvarande Jugoslavien. Han spelade centralt och gjorde mål på mina passningar. Jag kom till inlägg från kanten och han var dödligt giftig i avsluten, säger Magnusson.
Nu har svensken till sist prisats för sina insatser. När Erik Hamrén tog ut sin landslagstrupp till den stundande januariturnén fanns Roger Magnusson på plats som hedersgäst vid presskonferensen. Han valdes in i svensk fotbolls Hall of Fame och intog därmed en plats i idrottshistoriens mest celebra kretsar.
– För mig känns det otroligt kul och rörande. Det är en utnämning som värmer väldigt, väldigt mycket. Jag är tacksam för den uppskattningen, säger Magnusson.
Han beskriver sig själv som en högerytter av klassiskt snitt. Den sortens bolltrollare som sällan – nästan aldrig – skolas fram nuförtiden. En utpräglad dribbler med förkärlek till att utmana, och som gärna slog en tunnel när chansen uppstod.
– Jag hade tur som hamnade i Frankrike och då särskilt i Marseille. Där gillade folket den stilen, de tyckte om att titta på teknisk fotboll. Dessutom hade andra svenskar, som ”Säffle-Gunnar” Andersson, varit framgångsrika i klubben på 50-talet. Det banade vägen för mig, säger Magnusson.
Redan första säsongen med OM blev succéartad. Klubben lyckades vinna franska cupen 1968 – och det var dess första titel på 21 år. Roger Magnusson glömmer aldrig kortegen längs stadens gator, där en halv miljon segerrusiga supportrar festade, sjöng och dansade. Det var ett maffigt mottagande – och en av höjdpunkterna i hans fina karriär.
– Men ser man till enskilda ögonblick vill jag lyfta fram en annan sak. Matchen jag gjorde ihop med Lennart Skoglund. Det var mot Polen 1970 och ”Nacka” hade kommit hem från Italien. Det var den enda landskampen han spelade efter proffsåren och för mig var det en ära att ens få träffa honom. En otroligt stor upplevelse. Han var min främste idol när jag växte upp.
Enligt Magnusson rönte ”Nacka” samma internationelle renommé på sin tid, som Zlatan Ibrahimovic gör idag. Massmedialt var genomslaget mindre, men rent kvalitetsmässigt håller han Skoglund högt.
– TV-sändningarna var såklart inte lika utbredda på den tiden, kring 1953-54. Därför är det svårt att jämföra dem rakt av. Och de har ju dessutom olika positioner. ”Nacka” var ytter som jag och Zlatan är en fantastisk anfallare. ”Nacka” var ju inte lika målfarlig, men rent tekniskt håller jag honom högre. Det måste jag säga.
Skoglund var inte lika komplett?
– Nej, det var han inte. Men jag vill påstå att han under flera år i mitten på 50-talet var Europas bäste spelare. Det kanske folk inte riktigt förstår idag. Nu är det ju mycket mer lättillgängligt och man kan läsa om fotboll varje dag i alla tidningar. Så var det inte på den tiden, säger Roger Magnusson.
Vem av Zlatan och ”Nacka” var du själv mest lik?
– Jag var nog mer som ”Nacka”, genom att jag gillade att spela fram bollen och slå inlägg. Sedan har jag fått höra att vissa finter som Zlatan gör påminner lite om mig. Tvåfotsdribblingar när han förflyttar bollen snabbt från höger till vänster. Men han är en helt annan sort. Mer fysisk och betydligt bättre framför mål, säger Magnusson.