Försäljare och annonsörer drar sig inte för vilka som helst låga nivåer för att sälja sina produkter, så mycket är ju allmänt känt. Det kan röra sig om sex, våld, feta män som rapar eller – om det vill sig riktigt illa – så tar de till det lägsta knepet av dem alla.
Fotbollsspelare.
Alla toppspelare i den moderna toppfotbollen ser naturligtvis till att utöka sina enorma löneinkomster med skoavtal och dylikt i mångmiljonklassen. De största avtalen är naturligtvis reserverade för de största stjärnorna.
Men fotbollen har inte alltid varit så kapitaltät och de spelare som hade tur nog att kunna komplettera sin jämförelsevis magra lön genom att le fånigt in i en kamera tog glatt den chansen för att skapa trygghet inför pensionen.
(Okej, vissa av dagens spelare verkar ju onekligen fortfarande ta det säkra före det osäkra i det avseendet – John Terry inte minst.)
Ett stort antal fotbollsspelare från yesteryear var ungefär lika desperata som Krusty Clown att sätta sitt namn på den ena produkten efter den andra. Men ingen lyckades nog överträffa den hårfagre Kevin Keegan som vi ser i de här annonserna från början av 1980-talet.
![]( "1012")
![]( "1013")
:::
Men Kevin Keegan var sannerligen inte den förste fotbollsspelaren som insåg värdet i att gosa med kapitalisterna. Inte minst gamle gode Stanley Matthews är ett exempel på det. Här framhäver han den tidens motsvarighet till en extra häftig energidryck genom att med en cigarett i handen le bredvid ett cigarettpaket. Ren rökning, minsann!
![]( "1014")
:::
En annons i fotbollsmagasinet Shoot! från 1980 visar upp ett enastående minimalistiskt Trevor Francis’ Electronic Striker-spel, samt att det här med stylister ännu inte gjort entré i England. Detta var fortfarande fallet 1994 när Lee Sharpe gjorde reklam för Man Utds replikas i Match, sittandes i en soffa vars smaklöshet endast utmanas av den maskinstickade tröjan. Förmodligen ringer han på bilden till sin agent i ett fruktlöst försök att arrangera en private injunction mot bilden.
![]( "1015")
:::
Runt 1992 så lät sig inte annonsörerna längre nöjas med att bara placera fotbollsspelarens ansikte intill vilken produkt det nu var de försökte sälja. Nu försökte de istället skapa en gemensam image mellan produkt och spelare. Trygghet, säkerhet och kontroll var temat för målvaktshandsken Sondico och Chris Woods fick personifiera detta, även om han måste ha haft andra handskar på sig i inledningen av den här videon. Två år senare skulle Match visa sig vara närmast profetiska i sin sexualpolitiska varning till Storbritanniens alla intet ont anande kvinnor.
![]( "1016")
:::
Annonsörerna var så måna om att få en fotbollsspelares ansikte kopplade till sin produkt att det var närmast ödesbestämt att de till sist skulle röra sig bortom det uppenbara och mer i riktning åt fantasy, vilket inte minst följande annons i Shoot! från 1997 är ett exempel på. Hur många småbarn som drömde om att vara David May är oklart, men Diadora såg hur som helst optimistiskt på det hela.
![]( "1017")
:::
Alla fotbollsspelare var däremot inte unnade lyxen att få posera bredvid sina favoritprodukter och när de avslutat sina karriärer fick de falla tillbaka på vad de kunde allra bäst, och dela med sig av sin kunskap till köpstarka ungdomar (rättare sagt, föräldrar). Alan Ball med flera hade regelrätta fotbollsskolor, men Bobby Charlton tänkte sig att det räcker väl med att spela in färdigheterna på kassett och 1985 sätta en ljuvlig prislapp om £39,95 på den. Men det var ju inte ett rent rån, man fick ju en boll på köpet också.
![]( "1018")
:::
Vissa företag ansåg sig emellertid inte behöva rekommendationer från kända fotbollsspelare. Istället förlitade de sig på att deras produkts kvalitet skulle lysa igenom och visa sig uppenbar för alla. Nedan finner vi två lysande exempel på detta. Underbara stickade tröjor! Och vem har inte någon gång drömt om att kombinera biljard och fotboll?!
![]( "1023")
![]( "1024")
Jag skulle ge rätt mycket för att få veta hur det egentligen gick för det där snoccer-spelet.
…………………………………………………
Chelsea vann tämligen enkelt och bekvämt mot Thailands X1 med 4-0, men vad som kanske var lite roligare var denna inside-blick in i Chelseaspelarnas flygplan där Salomon Kalou tar rollen som kameraman.
Roliga observationer? Kalou är inte oväntat en lustigkurre. Drogbas engelska är en fucking disgrace. Bosingwa har en mäktig unibrow. Och Terry och Lampard är ju fruktansvärt söta när de ligger och sover tillsammans.
Be Champions!!