Varför komma med en EM-utvärdering två veckor efter det att EM har slutat, och tre veckor sedan England slogs ut ur EM? Tja, dels kanske för att det helt enkelt inte har funnits tid dessförinnan. Men dels också för att det kanske inte är helt fel att ta några veckor och fundera på saken, smälta intrycken.
England är ett land utav traditioner, det såg vi inte minst även under det här EM-slutspelet. Där bevarades en gammal men alls inte särskilt kär tradition, nämligen att på något vis krångla sig förbi gruppspelet för att därefter åka ut i kvartsfinalen på straffar.
Det var ett slut som naturligtvis gjorde många besvikna. Återigen påpekar många hur långt efter Tyskland och Spanien England har hamnat. Men vad de glömmer bort är att förväntningarna inför turneringen absolut inte var att England skulle kunna konkurrera med dessa båda nationer. Farhågan var snarare att England inte ens skulle kunna konkurrera med Sverige och Frankrike.
I det avseendet var det naturligtvis en lyckad EM-turnering för England. Det var definitivt ett uppköp från det helt och hållet usla världsmästerskapet i Sydafrika. Men om vi ser till hur själva turneringen faktiskt gick till så upptäcker vi snart att där fanns både positiva och negativa aspekter med Englands mästerskap.
:::
Positivt
England och Roy Hodgson fick mycket kritik för att de spelade en alltför negativ fotboll under turneringen. Det är så klart i de flesta fall bara ett annat sätt att uttrycka att de presterade en bra defensiv. Och det är så England måste se det, de visade upp en defensiv organisation i högsta klass. Endast tre insläppta mål på fyra matcher är trots allt mer än okej. Och det är något att bygga vidare ifrån.
Vi ska också komma ihåg att Roy Hodgson hade att hantera följande samling spelare som av olika skäl inte kunde, fick eller ville delta i mästerskapet: Chris Smalling, Gary Cahill, Kyle Walker, Micah Richards, Gareth Barry, Frank Lampard, Jack Wilshere, Tom Cleverley, Michael Carrick och Darren Bent. Och att han bara hade en dryg månad på sig att sätta ihop laget.
Personligen upplever jag också självförtroendet som något positivt. För första gången på länge kändes det i alla fall inte som om de engelska spelarna kvävdes i kraven på sig själva. Ja, England var defensiva, men när de väl var tvungna, under andra halvlek mot Sverige, så visade de också att de hade förtroendet på sin egen förmåga att släppa loss friheten i spelet och uttrycka sig själva. Mot Italien stod man inför en för dagen övermäktig motståndare, samt den egna tröttheten.
:::
Negativt
Men naturligtvis fanns där också svaga punkter. Många försöker naturligtvis identifiera enskilda spelare, utan att på något vis reflektera över hur lagets kollektiva taktik påverkar deras prestationer. En spelare som däremot inte var i närheten av förväntad standard under den här turneringen var Ashley Young, som var en skugga av sitt vanliga jag. Att Roy Hodgson höll kvar vid honom under hela turneringen förvånar mig, England hade förmodligen vunnit på ett byte.
Det stora problemet var emellertid Englands oförmåga att behålla och kontrollera bollen. Detta tillsammans med passningsspelet som genomgående var under all kritik. Otaliga chanser försattes på det viset, samtidigt som motståndarna gavs desto fler. Detta är inte i sig en teknisk fråga, Englands spelare kan nog slå en passning lika bra som de flesta andra. Istället är det en fråga om att rent taktiskt positionera och röra sig rätt, och släppa bollen på rätt spelare. England behöver Michael Carrick, och den här EM-turneringen visade exakt varför.
:::
Be Champions!!