Men detta är långt ifrån regel inom engelsk fotboll. Snarare blir klubbägarna alltmer benägna att byta manager så fort resultaten går det minsta emot. Det är inte alltid lika extremt som i fallet med Chelsea och Roman Abramovich, men de flesta managers vet att de måste prestera resultat snabbt om de vill behålla sina jobb.
Det är med andra ord en tuff arbetsmarknad för en manager, en marknad karaktäriserad av en hög personalomsättning. Det leder också till hög konkurrens mellan olika managers. En konsekvens av det är att det har skett en form utav uteslutning av ett antal managers, som trots tämligen imponerande meritlistor helt enkelt inte lyckas få tag på något jobb. De är med ett annat ord inte längre anställningsbara.
De befinner sig helt enkelt i en arbetsmarknadens gråzon för managers, kanske inte direkt arbetslösa men heller inte anställda som managers, och med tydliga svårigheter att hitta nya jobb. Sven-Göran Eriksson är ju ett rätt typiskt exempel som just är kanske lite för typiskt. Men det råder ingen brist på bättre exempel.
:::
Alan Curbishley. Under 15 fantastiska år med Charlton gjorde Curbishley dem till ett etablerat Premier League-lag. Han beslutade därefter att lämna över klubben i nya händer och tog istället över West Ham. Där varade han emellertid bara i två år efter oenigheter med West Hams klubbledning, och i fem år har han länkats samman med mängder av jobb i Premier League och i The Championship, utan att ha hittat vägen tillbaka till nytt jobb.
David O’Leary. Gjorde stor succé med Leeds runt millennieskiftet innan han blev sparkad på grund av ett mindre diskret bokprojekt. Han tog över Aston Villa men hade svårt att lyckas där då han inte längre hade tillgång till samma resurser för värvningar och spelarlöner. Detta tillsammans med Leeds förfall runt samma tid har möjligen gjort honom omöjlig inom engelsk fotboll, där han inte arbetat sedan dess.
Billy Davies. Fick sparken av Nottingham Forest för något år sedan efter ännu ett i raden utav politiska gräl med klubbens ledning. Detta är ett mönster som varit ständigt återkommande i Davies managerkarriär, han ställer till gräl. Så trots ett genomgående lysande facit på The Championship-nivå så verkar nu klubbledningar i England ha börjat anse att Davies politiska nackdelar väger tyngre än hans sportsliga fördelar.
George Graham. Har egentligen försvunnit tämligen mystiskt från den engelska fotbollen. När Graham kom till Arsenal hade klubben inte vunnit en titel på sju år, om det nu känns igen, men han lyckades snabbt vända på trenden. Först genom en Ligacupvinst och därefter två ligatitlar. Efter en spelskandal blev hand dock avstängd av FA och lämnade klubben. Leeds och Tottenham var sedemera klubbadresser, men 1999 sparkades han från Tottenham på grund av ett påstått kontraktsbrott. Något mer managerjobb har det inte blivit, istället har Graham fått bida sin tid som expert i TV-rutan.
Terry Venables. En av dem som kommit närmast att vinna ett mästerskap med England sedan 1966. Älskad av de brittiska tabloidjournalisterna så har hans namn alltid förekommit i samband med stora jobb. Korta perioder i Crystal Palace och Middlesbrough följdes upp av en katastrofal tid i Leeds. Trots ett stort namn, eller kanske till och med på grund av ett stort namn, och möjligen därmed ett lika stort ego, så har Venables aldrig hittat tillbaka in på den engelska managermarknaden.
Glenn Hoddle. En i raden av alltför unga managers som slängs in på den dödens position som under årtionden varit den engelska förbundskaptensposten. Han hade viss framgång i arbetet men fick sparken efter ett antal minst sagt obegåvade kommentarer i media. En kort stund i Southampton följdes av två ineffektiva tvåårsperioder i Tottenham respektive Wolves. Han omnämndes som aktuell för Nottingham Forest i somras, men Hoddle är och förblir utan managerjobb.
Steve McClaren. Succé med Middlesbrough och fiasko med England. Han lyckade med att bli nationell symbol på helt fel sätt och den nationella känslan av skam fördrev McClaren till exil och ett försök till upprättelse i först och främst Holland, där han lyckadse både fotbollsligt och dialektalt. Ett försök till återtåg till engelsk fotboll gjordes med Nottingham Forest förra säsongen, men misslyckades spektakulärt. Något som tvingat McClaren att ännu en gång fly landet.
Iain Dowie. Dowie nämns ofta som en kandidat till lediga jobb i The Championship utan att det blir något konkret därav. Kanske har klubbledningar dragit öronen åt sig av hans alltför många och alltför kortvariga perioder i ett antal klubbar de senaste tio åren. På hans resumé hittar vi fååriga jobb i Oldham, Crystal Palace, Charlton, Coventry, QPR och Hull. Oförmågan till långvarighet kanske tvingar Dowie att söka sig längre ned i seriesystemet om han vill hitta något nytt jobb.
Rafa Benitez. En formellt sett synnerligen meriterad manager, framgångsrik först med Valencia och därefter periodvis med Liverpool. Tiden i Liverpool fick dock ett bistert slut och i Inter därefter var han till stor del misslyckad. Har fram till alldeles nyligen gått arbetslös i två år innan Chelsea och Roman Abramovich gav honom ett erbjudande till vilket han inte kunde säga nej. Befinner sig nu på någon form utav uttalad provanställning, vilket kanske ska ses som en ny form utav arbetsmarknadsåtgärd inom den engelska fotbollen.
Gareth Southgate. Fick på ett märkligt sätt sparken från Middlesbrough. När han utsågs till manager trots att han formellt saknade kvalifikationer för det så var intrycket att Middlesbrough satsade på honom. En bra första säsong följdes upp av en tumultartad andrasäsong där Middlesbrough åkte ur Premier League. När klubbens ägare Steve Gibson ändå valde att hålla fast vid Southgate så fick man intryck av långsiktigt förtroende. Desto märkligare då när han ändå fick sparken mitt under påföljande säsong, med Middlesbrough då i toppen av The Championship. Fler managerjobb har det inte blivit därefter för Southgate som istället gjort TV och arbetat för FA.
Steve Coppell. En av engelsk fotbolls mer långlivade managers vars perioder i Crystal Palace och Reading väcker beundran. Han ledde Reading till lagets första tid i Premier League men åkte ur två år senare. Efter att ha misslyckats med att föra Reading tillbaka till Premier League så avgick han. Därefter följde en märklig historia med Bristol City som han först tog över för att därefter sluta av oklara skäl innan säsongen ens hunnit börja. Befinner sig nu i administrativ tjänst i Crawley Town i League One.
:::
Vad vill då sägas med detta? Jo, för det första kanske att det faktiskt finns en rätt stor pool av managerkompetens i eller vid sidan av den engelska fotbollen som helt enkelt inte kommer till användning. En form utav icke utnyttjande av befintliga resurser kan man säga.
Det går naturligtvis också att reflektera över olika generella skäl som tenderar att göra en manager ”icke anställningsbar”. När en manager kommer med för mycket politiskt bagage så kan det göra klubbägare tveksamma. Vi ser det i Billy Davies, David O’Leary och anar det med Rafa Benitez. En manager som förknippas med någon form utav skandal riskerar också göra sitt eget namn och varumärke skada. Här framstår George Graham och Glenn Hoddle som exempel på just det.
Där finns också en subtil harmoni mellan kort och lång sikt sett till en managers prestation. Att resultat på kort sikt riskerar leda till sparken vet vi. Men på längre sikt riskerar en manager som haft svårt att nå framgång att kort och gott framstå som en förlorare. I en bransch där alla vill vara vinnare riskerar detta vara destruktivt. Glenn Hoddle, Kevin Keegan, Steve McClaren, Gareth Southgate, listan kan här göras relativt lång.
I det senare anar vi också ett redan nämnt mönster. Att man inom engelsk fotboll har haft en alldeles för stor benägenhet att överbefordra unga och orutinerade managers, som dock haft stora namn ofta från en tid som hyllade spelare. Det har kanske kunnat framstå som modigt just i stunden, men på längre sikt kan man med visst fog hävda att det varit till skada för dem som personer, både i privata och i professionella termer.
Särskilt uppenbart blir detta när det gäller förbundskaptensposten. Vad Glenn Hoddle och Kevin Keegan hade för meriter när de utsågs är egentligen oklart, annat än att de var unga och spännande namn. Steve McClaren hade i så fall mer erfarenhet men borde kanske först ha fått bevisa sig på en högre nivå. Att deras karriärer därefter har dött den långsamma döden stor bortom allt rimligt tvivel.
Problemet för engelsk fotboll är naturligtvis att den näppeligen har råd att fortsätta förslösa managerkompetens på det här viset. Det är en bristvara redan som det är.
:::
Ett annat fundamentalt problem är detta. Att när klubbar blir alltmer kortsiktiga i hur de väljer att anställa och sparka managers så förändrar detta också respektive managers målfunktioner. De blir av det skälet mer intresserade av att skydda sin egen position och ta tillvara sina egna intressen. Det är helt naturligt, då de liksom de allra flesta har egna liv och familjer att försörja.
Men det uppstår då också en situation där en manager inte längre nödvändigtvis agerar i vad som är klubbens långsiktigt bästa. Den stora fördelen med Alex Fergusons, Arsene Wengers och David Moyes närmast fullständiga anställningstrygghet är just att alla, och det innefattar spelare, klubbledning, media och supportrar, kan vara helt övertygade om att de i alla lägen arbetar för klubbens bästa på kort och på lång sikt.
Ta bort detta, eller minska det, och en manager kommer istället att i motsvarande utsträckning arbeta för att maximera sin egen anställningsbarhet. Detta kan innefatta en mängd för organisationen suboptimala beslut. Som att veva upp lönekostnaden till på sikt ohållbar nivå, att prioritera etablerade spelare före ung talang, att i dialogen med omvärlden framhäva sig själv på bekostnad av klubben, och så vidare.
Alex Ferguson. Arsene Wenger. Nigel Adkins. Michael Laudrup. Sam Allardyce. Rafa Benitez. Alla dessa sex managers befinner sig i hetluften ikväll. Alla dessa sex managers befinner sig också på olika punkter längs detta spektrum utav anställningstrygghet vs anställningsbarhet. Och kanske kan vi förstå något om respektive klubb utifrån det.
:::
Kvällens matcher: Arsenal vs Swansea (20:30), Chelsea vs Southampton (20:45), samt Man Utd vs West Ham (21:05).
Två FA-cupomspel och så en av två återstående hängmatcher i Premier League. Vinnaren på Emirates möter Brighton borta i nästa omgång, samtidigt som vinnaren på Old Trafford möter Fulham hemma. Chelsea har samtidigt chansen att skapa dagsljus mellan sig själva och Tottenham på fjärdeplatsen, samt haka på titeltåget och de båda Manchesterlagen ovanför dem.
:::
Be Champions!!