Det var kanske någon månad sedan som jag fick en önskan från Pelle, en av bloggens mer hemtama Arsenalsupportrar, att skriva en blogg om spelstilar, mer precis huruvida det är en fördel för en klubb att ha spelare som möjliggör att använda sig av flera olika spelstilar. Ingen sådan blogg kom, så Pelle tjatade på. Och tjatade. Och tjatade. Ihärdig är han som få.
Möjligen tyckte jag först att frågeställningen var lite platt. Naturligtvis är det en fördel att ha spelare som behärskar olika typer av fotboll. Ju fler verktyg man har i lådan desto bättre. Men det är också så att jag förvisso alltid är tacksam för bloggidéer, men för att jag ska kunna skriva om något så måste jag också ha en idé om vad jag ska skriva om det. En vinkel med ett annat ord. Har jag det inte så blir skrivandet svårt.
Men så valde Southampton att sparka Nigel Adkins och tillsätta Mauricio Pochettino, vilket föranledde en annan spansktalande manager med La Liga-erfarenhet i Premier League att göra observationen att Premier League, till skillnad från andra ligor, ställde mycket högre krav på en manager och hans lag att anpassa sitt spel till helt olika typer av motstånd. Det fanns alltså en helt fundamental skillnad i att på söndagen möta Swansea för att en knapp vecka därpå ställas mot Stoke.
Taktisk och fotbollsmässig anpassningsbarhet som en särskild Premier League-egenskap med andra ord.
:::
Om vi antar att det Rafa Benitez säger stämmer, och det är förenligt både med vad andra har sagt och mina egna intryck genom åren, så är det kanske möjligt att se det hela som en fråga om centralisering vs decentralisering vad avser den fotbollstekniska och taktiska utvecklingen i ett land och en liga.
I länder som Frankrike, Spanien, Tyskland med flera har fotbollens kompetensutveckling generellt sett centraliserats. Antingen till så kallade nationella centra eller akademier, eller till ett oligopol av storklubbar. Ofta som respons till ett upplevt problem i utvecklingen. Fördelar med centralisering av det här slaget är en ökad samordning och ett mer effektivt utnyttjande av befintliga resurser.
I England emellertid har kompetensutvecklingen inom fotbollen förblivit rent generellt decentraliserad. Det har varit och är klubbarna som i första hand ansvarar för utvecklingen. Först nyligen har några sådana initiativ börjat tas, dock ej inte alls i samma utsträckning som i övriga redan nämnda länder. Ett vanligt argument för decentralisering brukar vara att det uppmuntrar mångfald och nytänkande.
:::
Rent institutionellt brukar beslutet om centralisering eller decentralisering vara en funktion utav ett pågående maktspel. Inom fotbollen handlar detta maktspel om den klassiska konflikten mellan klubbar och förbund, där man från båda håll strider om kontroll både över sin egen autonomi, fördelningen av resurser och fotbollens framtida riktning.
Utifrån ett landslagsperspektiv kan man generellt säga att den centraliserade modellen är att föredra. Det ser vi om inte annat på resultaten i de senaste decenniernas mästerskap. De länder som gått långt i dessa är länder som satsat systematiskt på en centraliserad lösning, där gemensamma principer antingen har formulerats självständigt eller direkt extrapolerats från någon enskild storklubb.
Utifrån ett liga- och klubblagsperspektiv finns det ett värde med den decentraliserade modellen. Variation förnöjer brukar det heta, och det är säkert en kliché som vilken marknadsförare som helst kan slå mynt av. Därtill uppstår fler sätt för många klubbar att konkurrera i ligasammanhang, vilket i grunden bidrar till en jämnare och mer konkurrenskraftig liga. Det är den här modellen som ligger till grund för Premier League.
En direkt konsekvens av detta är att engelska klubbar i ligaspelet och det inhemska cupspelet ställs inför en större variation av taktiskt motstånd. Det ställer i sin tur krav på mer mångsidiga spelartrupper. Ett förhållande som bland andra José Mourinho kommenterat genom att särskilt prata om vikten av multikompetenta spelare.
:::
Så den öppna frågan kanske då blir: Vilka engelska klubbar har lyckats bäst i att skapa en mångsidig spelartrupp?
:::
Kanske är det också möjligt att se frågan om centralisering vs decentralisering som ett val mellan specialisering och generalisering. Uttryckt annorlunda, att arbeta för att bli väldigt bra på en sak eller arbeta för att bli bra på många olika saker.
I internationella mästerskap och begränsade cupturneringar är det min teori att det först och främst är specialisering som belönas. Emedan det i ett mer segdraget ligasammanhang tenderar vara generalisering som är nyckeln till framgång.
Vilket i så fall ger en något ny belysning utav den för engelska lag så besvärliga balansgången mellan ligafotboll och europeisk cupfotboll.
:::
Det är något med Newcastles franska böjelser när det kommer till värvningar av spelare som får mig att tänka på Joey i Friends. Var och en för sig låter det hela rätt okej. Men risken när man kokar ihop det hela till en helhet är att det inte blir så mycket mer än ”a fleu fleu fleu”. Å andra sidan ger det en så klart möjligheten att föreställa sig Alan Pardew som Phoebe.
:::
Be Champions!!