Meningslöshet må låta grovt och kanske oavsiktligt cyniskt. Men åtminstone om vi ser till de båda klubbarnas givna målsättning att nå Champions League så börjar läget framstå som alltmer hopplöst.
Det finns fyra platser att slåss om. De båda Manchesterklubbarna är likt små prickar på en avlägsen horisont. Chelsea är måhända inte formidabla för stunden, men ändå för starka. Därtill börjar Tottenham alltmer framstå som i alla fall jämnstarka med just Chelsea.
Kvällens match mellan Arsenal och Liverpool på The Emirates har formulerats som en match i Champions League-striden.
Frågan är om det inte egentligen och i praktiken är en match om vilka som till sist kommer att sluta femma. Och huruvida detta alls är en strid värd att utkämpa.
Faktum är ändå att Liverpool vid vinst ikväll kan gå upp på samma poäng som Arsenal. Lika mycket faktum är dock att Arsenal vid vinst kan anses ha hängt av Liverpool från all fortsatt diskussion.
I det avseendet är matchen naturligtvis betydelsefull. Det här är i praktiken kvällen när Liverpools säsong riskerar att avslutas, med undantag för en möjlig satsning på Europa League.
Men vinst, eller åtminstone oavgjort, och hoppet lever.
:::
Det finns en underliggande spänning mellan dessa båda klubbar.
Båda klubbarna befinner sig i ungefär samma resursmässiga läge och båda klubbarna har likvärdiga ambitioner. I det avseendet blir Arsenal och Liverpool rent naturligt tabellmässiga rivaler.
På sätt och vis är de dessutom varandras spegelbilder. Liverpool vill ha vad Arsenal för tillfället besitter. Och Arsenal fruktar att bli vad Liverpool sedan ett antal säsonger är.
Kanske förklarar det den, i alla fall som jag upplever den, stundtals bittra diskussionen mellan de båda klubbarnas respektive supportergrupper.
Där finns också likheter i ägarsituationen, där klubbarna sitter med varsin amerikansk riskkapitalist som ägare. Något som sätter sin prägel på klubbarnas ageranden på spelarmarknaden.
Men där finns också viktiga skillnader.
Liverpool har ökenvandrat i snart fyra långa säsonger. De har stått utanför Champions League i tre. Under denna tid har Liverpool kommit till en form utav sjukdomsinsikt. De vet med sig att de ligger efter, och att de måste satsa för att nå sina långsiktiga mål.
Arsenal har dock under nästan dubbelt så lång tid präglats utav en depressiv form av målglidning. Klubbens ambition har gått från att vinna ligan, till att ”kunna konkurrera” om att vinna ligan, till att klara av att kvalificera sig till Champions League.
En ständigt avtagande ambition ackompanjerad av ledningens uttalanden att detta är bra nog och något med vilket man ska låta sig nöja. Arsenals förmåga att ändå fortsätta uppnå allt svagare mål har dock lett till en bedräglig känsla av att allt ändå är som det ska vara. Någon egentlig sjukdomsinsikt finns där inte, i alla fall inte på klubbnivå.
Det är en form av insider- och outsider-symbios. Arsenal är för närvarande en insider som kämpar för att hålla sig kvar. Liverpool är outsidern som kämpar för att ta sig in igen. Kraften i det senare är nästan alltid större.
:::
Av detta drar jag ungefär följande slutsats: Liverpool är på väg uppåt, Arsenal är på väg nedåt.
Ett fenomen som kan skådas i det lilla, som den här säsongens ligatabell, såväl som det stora, det vill säga var jag tror att klubbarna kommer att befinna sig om ungefär tre-fem år.
På kort sikt har Arsenal ett knappt försprång. På medellång sikt, de tre-fem år jag nyss pratat om, är Liverpool troligtvis starkare. På längre sikt än så är styrkeförhållandet mellan de båda klubbarna oklart.
Därför att inte heller Arsenal kan under en längre tid acceptera att stå utanför Champions League.
:::
Sajten Goal med en av den här typen av lättmjölksbetonade men ändå kusligt debattgenererande lagjämförelserna mellan Arsenal och Liverpool, nämligen vilka spelare som skulle tas med i en kombinerad startelva.
https://www.goal.com/en/news/1717/editorial/2013/01/29/3709010/suarez-walcott-make-the-cut-but-no-room-for-sturridge-the?ICID=HP_TS_2
Det tenderar så klart alltid bli lite av äpplen och päron med sådant här. För mig är det nog ytterbackspositionerna som är mest oklara. Glen Johnson är inte någon av mina favoriter, men Arsenal har å andra sidan inga starkare kort på den positionen heller.
På vänsterkanten är jag dock benägen att välja José Enrique före Kieran Gibbs, som jag ändå tycker har gjort en bra säsong så här långt.
:::
Svängig form för både Arsenal och Liverpool inför den här matchen.
Arsenals båda förluster mot Man City och därefter Chelsea tärde på lagets självförtroende. Storsegern mot West Ham, med ett stundtals högkvalitativt anfallsspel, gav dock mycket tillbaka. Och helgens bortavinst mot Brighton var en produkt av stundtals imponerande spel.
Liverpool tillämpar å andra sidan någon form av varannan match-princip, där vinster varvas med förluster. Storsegern i senaste ligaomgången mot Norwich var viktig för Liverpool, särskilt som det gav en signal om vad Daniel Sturridge kan bidra med till laget.
Mot Oldham såg vi emellertid också att Brendan Rodgers inte riktigt har lyckats räkna ut hur han ska kombinera egen taktisk dogm med en mer praktiskt orienterad önskan att kombinera Luis Suarez och Sturridge.
:::
Kvällens matcher: Arsenal vs Liverpool, Everton vs West Brom, Norwich vs Tottenham, Fulham vs West Ham, Man Utd vs Southampton, samt Reading vs Chelsea.
Man Utd har möjlighet att återta sitt sjupoängsförsprång i tabellen genom vinst mot Southampton. Tottenham har en slamkrypare borta mot ett förvisso formsvagt Norwich. Everton har möjlighet att genom tre poäng sätta lite tryck på Arsenal och Liverpool, deras närmaste rivaler i tabellen. Vad kan ett vårystert Reading hitta på hemma mot Chelsea?
:::
Be Champions!!