Le Oil Firm. Sandderbyt. Kärt barn har många namn. De aktualiserades hur som helst när bollarna öppnades under Champions League-lottningen och avslöjade att PSG och Man City blev varandras motståndare i kvartsfinalen. Ett riktigt prestigemöte mellan de två huvudsakliga klubbarna som tagits över och propellerats uppåt finansiellt och statusmässigt av varsin arabisk oljeägare.
För kanske första gången handlar det om en slags derbyrivalitet som har mindre med klubbarna i sig att göra men desto mer med ägarna. Abu Dhabi från Förenade Arabemiraten, som äger Man City, och Qatar, som står bakom PSG:s ägande, är knappast särskilt förtjusta i varandra i egenskap av kulturella, politiska och ekonomiska grannar och rivaler på den arabiska halvön.
Bådas ägande av sina respektive klubbar kan ses som ett utfall av så kallad politisk kapitalism. Deras ägande har i första hand ett politiskt syfte, snarare än ett ekonomiskt. Det vill säga att öka legitimiteten hos sina båda regimer genom att göra sig till en central del i den globala fotbollskulturen, samt på så vis göra sig mer attraktiva för utländska investeringar och affärsverksamhet.
https://www.theguardian.com/football/blog/2016/apr/05/manchester-city-psg-champions-league-football-finance
För båda klubbarna utgör kvartsfinalen i Champions League en unik möjlighet att bryta ny mark i Europa. PSG har aldrig tidigare tagit sig förbi kvartsfinalerna i Champions League. Man City å sin sida har aldrig tidigare tagit sig till kvartsfinal. För båda klubbarna är Champions League-framgång en vital pusselbit i deras pågående projekt att etablera sig som europeiska storklubbar.
Men det kan man inte säga sig ha lyckats med innan man har tagit sig allra minst till just semifinal.
Man kan dock inte säga annat än att PSG är det projekt av de båda som hittills har lyckats bäst. De får betraktas som favoriter, om än knappa favoriter, inför den här kvartsfinalen, de har genomgående presterat bättre i Europa de senaste åren än Man City, detta trots att Qatar tog över PSG 2012 och Man City därmed har haft fyra års försprång.
Förmodligen, när det kommer till att kunna attrahera världens absolut bästa spelare, har PSG också ett litet försprång på Man City. Man bör alltså rimligtvis ställa sig frågan vad dessa skillnader egentligen beror på och vad Man City kan lära sig av PSG:s framgångar?!
Ren geografi kan tänkas vara en anledning så klart, och den är ju svår att göra något åt. Paris är en attraktiv världsstad, Manchester är det inte. Det skulle knappast vara någon avgörande faktor om Man City var ett bättre och mer prestigefullt alternativ, men när det finns en allra minst jämlik klubb i Paris så blir staden en fördel.
En annan anledning att världsstjärnor hellre väljer PSG är att de är i ett helt annat läge att kunna garantera titlar. Fyra raka ligatitlar talar sitt tydliga språk och PSG:s försprång till sina inhemska konkurrenter ökar snarare än det minskar. Vilket också gör att PSG i väsentligt högre utsträckning kan fokusera sin energi just på Champions League.
Man City befinner sig inte i samma styrkeposition att kunna utlova så kallade glory moments. Konkurrensläget är ett annat, vad man har att erbjuda i Premier League är 38 stenhårda ligaomgångar utan någon som helst garanti för att det kommer sluta i en ligatitel eller knappt ens en plats bland de fyra. Vilket i sin tur har sin betydelse för lagets chanser i Europa.
Man City-fansen hoppas självklart att anställningen av Pep Guardiola ska öka deras möjlighet att attrahera världsstjärnor, som enligt någon förhoppning kommer vallfärda till Manchester för att få spela under Guardiola. Vi får se hur det blir med det, PSG visar däremot att ett dylikt demonnamn som manager inte är nödvändigt för att kunna attrahera världsspelare. Pep Guardiola är inte ensam svaret på alla Man Citys frågor.
Ett område där PSG däremot har lyckats uppenbart bättre under sina fyra år i världstoppen, jämfört med Man Citys åtta år, är i kvaliteten i sin scouting och sin spelarrekrytering. Spelare för spelare har PSG plockat in spelare med i genomsnitt högre kvalitet. Man City är mer ojämna. Vissa spelare har hållit och håller högsta världsklass, andra har visat sig vara betydligt mer medelmåttiga.
Kanske är detta en fråga om tidsperspektiv. PSG befinner sig i början eller i mitten av sin livscykel, Man Citys lag befinner sig i slutet. Om ytterligare fyra år kanske PSG visar upp samma begräsningar som Man City har visat upp i sina försök att förnya och föryngra sin spelartrupp. Nyckelspelarna i Man Citys trupp är alltjämt i hög utsträckning samma spelare som var bland de första de värvade, inte de som kommit därefter.
Kevin De Bruyne och Nicolas Otamendi utgör båda välkomna trendbrott i dessa avseenden, kanske även Raheem Sterling. När Man City alltså ska påbörja eller möjligen fortsätta den förnyelse av spelartruppen som måste betraktas som nödvändig från och med nästa säsong, när Pep Guardiola tar över klubben, så är det värvningar av den här kalibern som måste genomföras – inte en kaliber som innefattar spelare som Martin Demichelis, Wilfried Bony, Fernando, Fabian Delph, Jesus Navas och så vidare.
PSG:s organisation har bättre än Man Citys motsvarighet lyckats i prioriteringen av kvalitet före kvantitet i sina spelarrekryteringar. Man City talade i början av sitt nya projekt i stora corporate-ord om en ”accelerated acquisition strategy”, men kanske har det understundom gått alltför snabbt, kanske har planeringen och framförhållningen varit bristfällig.
PSG har inte visat upp samma brister, det har funnits mer kvalitet i deras management, och de har därför kommit längre i sitt storklubbsprojekt på kortare tid än vad Man City mäktat med.
Så förblir fallet oavsett hur den här kvartsfinalen mellan PSG och Man City slutar. Men vad Man City, och Abu Dhabi, kan demonstrera genom att besegra PSG, utöver att ta sig vidare i Champions League, är att det är ett förhållande som har alla förutsättningar att vändas upp och ned inom en nära förestående framtid.