Alla pratar naturligtvis om hur Leicester står på tröskeln till vad som kan vara en av fotbollshistoriens största bragder – att vinna Premier League. Om några omgångar kan denna omöjliga dröm visa sig bli verklighet. Hyllningstalen och festskrifterna håller redan på att författas, för både Leicesters spelare och för Claudio Ranieri.
Redan igår blev dock en nästan lika stor milstolpe passerad. Då blev det matematiskt klart att oavsett hur de kommande fem-sex omgångarna än går så kommer Leicester nästa säsong att spela i Champions League, allra minst med början i playoff-spelet. Leicester, tippade för nedflyttning inför säsongen, blir alltså klara för Champions League redan i mitten av april.
Det är självklart alldeles makalöst.
Den monstervåg som under den här säsongen har drabbat England kommer alltså nästa säsong rulla vidare över Europa och Champions League. Ett scenario som borde få det att vattnas i munnen till och med på den mest förhärdade fotbollscyniker. Leicester i Champions League? Max Lundgren, författare av Åshöjdensagan, framstår som fantasilös i jämförelse.
Frågan många därmed börjar brottas med är hur det egentligen kommer gå för Leicester i Champions League?! Det är ju ett fascinerande tankeexperiment så klart. De som till vardags följer engelsk fotboll har ju hunnit med att läsa in vad det är som gör Leicester så effektiva. Andra, som oundvikligen har sina fasta storklubbsperspektiv, ser bara den lilla klubben de knappt hade hört talas om för något år sedan, och utgår därför från att de vore chanslösa.
Det svåra i frågan är att det är mer eller mindre omöjligt att säga exakt vilket Leicester som nästa säsong ställer upp i Champions League. Det enda vi vet är att det på ett eller annat sätt inte kommer kunna vara exakt den här säsongens Leicester. Får de behålla viktiga spelare som Riyad Mahrez, Jamie Vardy, N’golo Kanté med flera?
Mycket annat kommer självklart också vara annorlunda nästa säsong. Inte minst att Leicester då kommer tvingas kombinera engelskt spel med europeiskt cupspel, något de är helt ovana vid. Det i sig borde sätta stopp för vad som varit en av deras styrkor den här säsongen, att kunna ställa upp med mer eller mindre oförändrad startelva i så många matcher. Slitaget på spelartruppen blir större och den tur man haft med skador kan vända.
Det magiska momentum, den medgång, till och med det goda mått av tur, som har drivit Leicester uppåt och framåt under säsongen och under mer eller mindre ett helt år måste rimligtvis ta slut någon gång.
Men att Leicester har spelarkvaliteten att kunna lyckas i Champions League står bortom allt tvivel. Sämre lag än så har lyckats ta sig långt i Europas mest prestigefyllda turnering. Vad som möjligen ligger till Leicesters nackdel i en sådan jämförelse är att de är hopplöst orutinerade i sammanhanget. Till och med Man City kunde ju en gång i tiden i alla fall hävda att deras spelare åtminstone hade rutin från Champions League.
Rent taktiskt är Leicester dock väl rustade att kunna bli exakt samma trevligt otrevliga överraskning för europeiskt motstånd som de har varit för engelska motståndare den här säsongen. Deras låga och extremt disciplinerade försvar samtidigt som de brutalt och blixtsnabbt utnyttjar motståndarnas blottor kan visa sig fungera alldeles utmärkt inom den europeiska doktrinen baserad runt eget bollinnehav.
Leicesters framgångar bygger på förmågan att förvandla motståndarnas styrkor till svagheter och deras egen undergång. De har konsekvent och effektivt vänt motståndarlagens egen taktik till deras nackdel. Ju mer press motståndarna har försökt sätta Leicester under desto farligare har Leicester blivit. Ett mål av Leicester görs märkligt ofta trots en rådande matchbild, inte som en till synes logiskt oundviklig följd av den.
Leicester har vänt upp och ned på matchbildsbegreppet. Vi har vant oss vid att utvärdera en matchbild utifrån termer som bollinnehav, antal passningar, spel på sista tredjedelen och så vidare. Leicester har å sin sida inget emot att lämna över bollinnehavet till motståndarna, lura motståndarna till att ta initiativet längre uppåt i planen, pressa dem till misstag och effektivt utnyttja dessa misstag.
Så visst har Leicester på förhand alla förutsättningar att kunna lyckas också i Champions League. Deras kommande europeiska motståndare har fördelen att i alla fall ha blivit förvarnade. Men det är väl ytterst tveksamt om det kommer ha någon betydelse för hur de själva sedan väljer att spela, en filosofis grundläggande svaghet är att den så sällan är föränderlig.
Om Leicester faktiskt vinner Premier League, ett utfall vars sannolikhet har börjat flirta skamlöst med säkerhet, kommer de dessutom ha fördelen att seedas i den första potten, vilket ger dem en förhållandevis lättare lottning i gruppspelet. Vinner de inte Premier League blir förutsättningarna förvisso helt annorlunda för Leicester, men för den sakens skull inte ohanterliga.
Leicester spelar i Champions League nästa säsong. Att ta sig till slutspel är den enda rimliga ambition Leicester kan ha under sin debutsäsong i Champions League, mycket möjligt deras enda säsong. Men att ta sig till slutspel är också fullt rimligt att förvänta sig av Leicester. Att tro något annat vore att underskatta deras kvalitet, deras arbetsmoral och deras taktiska klokhet, som så många har gjort inför och under den här säsongen.
Men, som den här säsongen också borde ha lärt oss, det passar förmodligen Leicester alldeles utmärkt att underskattas på det sättet.