En vinst i förra omgången hemma mot Huddersfield, en vinst som dessutom satt rätt långt inne mot ett mer eller mindre avhängt lag i botten av tabellen, räcker inte för att undkomma det faktum att Brighton befinner sig inne i en oroväckande lång och djup svacka som innan förra helgen sett dem vinna endast en av sina tolv senaste matcher, och sakta men säkert dragit in dem i en annalkande nedflyttningsstrid.
Oroväckande är inte enbart att Brighton har misslyckats med att vinna så många av sina senaste ligamatcher, utan att de även har förlorat så många. Brighton har förlorat åtta av dessa tolv ligamatcher, åtta matcher i vilka de alltså inte tagit en enda poäng. En tredjedel av säsongen har kastats bort. Inte minst irriterande är det rimligtvis för Brighton att helt plötsligt befinna sig i en nedflyttningsstrid när de inledde säsongen så starkt.
Skillnaden mellan hösten och vintern/våren är markant. Under hösten plockade Brighton i genomsnitt lite drygt 1,5 poäng per match. Under vintern och våren har Brightons poängsnitt sjunkit med ganska exakt en poäng per match, ned till lite drygt 0,5 poäng per match. Det är en minst sagt markant skillnad i antal poäng per match, och man måste rimligtvis fråga sig vad denna skillnad faktiskt beror på.
Vintern och den tidiga våren måste förvisso även sättas in i sitt sammanhang. Under dessa matcher har de mött Chelsea, Arsenal, Liverpool och Man Utd, så det har varit ett rätt tufft program. Samtidigt har de haft hemmamatcher i de tre första av dessa matcher, men ändå sammanlagt bara lyckats ta en poäng på dessa fyra matcher. Bättre än så hade Brighton helt säkert hoppats att det skulle gå.
Återstående spelschema är däremot inte så värst mycket lättare det. Brighton avslutar säsongen med matcher mot Arsenal (b) och Man City (h). Dessförinnan har de åtta matcher som inkluderar bortamatcher mot Chelsea och Tottenham. Man kan alltså med goda skäl misstänka att hur Brighton presterar i de sex kvarvarande matcherna kommer ha rätt stor betydelse för om de håller sig kvar i Premier League eller ej.
Dessa sex matcher innehåller hemmamatcher mot både Cardiff och Southampton, de två lag som ligger omedelbart bakom Brighton i tabellen, och vilka Brighton framför allt måste hålla bakom sig i tabellen för att garantera fortsatt Premier League-spel. Det talar naturligtvis till Brightons fördel, även om det naturligtvis även innebär en risk, matcher som Brighton definitivt inte har råd att förlora.
En märklig omständighet är att trots att Brighton har värvat några rätt spännande kontinentala och sydamerikanska offensiva spelare till truppen, på flera sätt har kanske Brighton en av Premier Leagues mest underskattade spelartrupper, så är det ändå så att lagets anfallsspel är väldigt beroende av Glenn Murray, på sätt och vis en personifiering av den klassiskt brittiska centertanken.
Glenn Murray har gjort tolv mål för Brighton den här säsongen, varav tio i ligan, vilket är ett riktigt bra facit. Problemet är att ingen annan offensiv spelare kommer upp till fler än två mål i ligan under hela säsongen. Glenn Murray presterar, samtidigt som övriga spelare inte alls presterar som förväntat, bland dem måste José Izquierdo, Alireza Jahanbakhsh, Jürgen Locadia och Florin Andone framför allt nämnas.
Murray har gjort dubbelt så många mål den här säsongen som alla dessa fyra spelare tillsammans. Endast Florin Andone kan sägas ha visat tecken på god form, med fyra mål för Brighton de senaste månaderna. Kanske visar FA-cupen bäst på Murrays betydelse för Brighton, där det stod 1-1 i förlängningen mot West Brom när Chris Hughton bytte in Murray med 20 minuter kvar. Det tog Murray tre minuter att göra mål.
Det gör Brighton naturligtvis mer ensidiga och därför lättlästa. Mycket riktigt har Brightons totala målproduktion också sjunkit under vintern och våren, och det är rätt självklart den uppenbara anledningen varför Brighton har hamnat i den svacka de nu befinner sig i. Glenn Murray är väldigt viktig för Brighton, men Brighton måste hitta ett sätt att inte behöva förlita sig enbart på Murrays målskytte.
Men det vore förenklat och fel att beskriva Brightons problem som endast beroende på ineffektivt målskytte och anfallare ur form. Brightons fotboll som helhet har blivit alltmer stereotyp och icke-kreativ, långbollsorienterad och med ett anfallsspel huvudsakligen baserat kring inlägg. Brighton har blivit sämre på att hålla bollen i kontroll på sitt eget mittfält, något som begränsar lagets offensiv samt belastar lagets defensiv.
Inte för att Brighton någonsin har varit ett av ligans mest bollspelande eller tekniskt-taktiskt orienterade fotbollslag, men det är uppenbart att Brighton har tappat något av sin balans i detta avseende. En förklaring kan mycket väl vara att Pascal Gross av olika skäl inte riktigt lyckats nå upp till samma höga nivå som han höll förra säsongen. Där har Brighton en av sina viktigaste spelfördelare.
Men kanske var vinsten mot Huddersfield senast startskottet på en uppryckning. Det kom i så fall i rättan stund, för redan den här omgången står Brighton inför en riktigt tuff uppgift, ett bortaderby mot Crystal Palace, ett lag som precis lyckats lyfta sig själva upp ur nedflyttningsstriden. Vi kallar det för derby, mest på grund av en historisk rivalitet mellan de båda klubbarna, även om den geografiska kopplingen är lätt löskokt.
Crystal Palaces problem har lustigt nog varit det spegelvända till Brightons. De har haft väl fungerande forwards men en central anfallare som inte alls presterat. Något de ser ut att ha fått ordning på genom värvningen av Michy Batshuayi. Brightons problem känns mer omfattande och svårare att reda ut, åtminstone på kort sikt. Men med några högst vinnbara hemmamatcher kvar under säsongen, borde Brighton kunna hålla sig kvar.
Kan Brighton dessutom vinna dagens derby mot Crystal Palace, och därmed vinna sin andra raka ligamatch för första gången på tre månader, så har de inte bara tre extra poäng i bagaget, utan även dragit sig själva upp ur den formgrop de lyckats gräva åt sig själva.