Unai Emerys mer realistiska Arsenal är ett klart bättre Arsenal

Frustrationen med Unai Emery utgick från en besvikelse över att Arsenal inte omedelbart blivit så värst mycket bättre än förut. Andras frustration verkar mer bero på att han inte spelat specifika spelare. Vad var det för mening med att göra sig av med Arsene Wenger om det ändå inte blev bättre än så här? – verkade en del mena. Vilket så klart bortser från det mångåriga förfall som pågått under Wenger och som Emery fått ärva.

Sant är att det inte har varit någon enkel övergång för Arsenal och för Unai Emery, men det var heller aldrig någon rimlig sak att förvänta sig. Sant är också att Arsenals spel under långa stunder av säsongen har sett tveksamt ut, och att det vissa gånger inte har varit helt lätt att veta hur Arsenal ville spela fotboll. Intrycket har däremot hela tiden varit att Arsenal har sett bättre ut den här säsongen än under tidigare säsonger.

Poängen kan sägas tala sitt tydliga språk rent generellt. Arsenal har tagit tolv poäng fler den här säsongen än vid samma tidpunkt förra säsongen. Naturligtvis kan det bero på skillnader i spelschemat, även om Arsenal den här säsongen redan har spelat samtliga matcher mot övriga topplag i ligan. Just detta är däremot en aspekt där det känns som att Arsenal verkligen är bättre än på länge, matcherna mot topp sex-lagen.

Efter matchen mot Man Utd i söndags sade jag mig vara ganska säker på att Unai Emerys facit med Arsenal mot övriga storklubbar den här säsongen är bättre än de allra flesta av Arsene Wengers säsonger under 2010-talet, och att det var något jag fick räkna på under veckan för att se om det stämde. Nu har jag räknat och därmed kunnat komma fram till att det i alla fall delvis faktiskt stämmer.

Tabellen är förhållandevis okomplicerad. Arsenals poäng hemma och borta mot övriga fem lag i topp sex är uppdelade i respektive kolumner och adderade samman i en tredje totalkolumn. Siffrorna i parentes efter varje kolumn är medelvärdet för samtliga sex lag i topp sex. De två sista kolumnerna visar hur många poäng det lag tog som tog flest respektive lägst antal poäng i denna interntabell varje säsong.

Medelvärden är inte framräknade för denna säsong eftersom den är ofärdig, samtliga övriga lag har två matcher kvar att spela. Vad som kan sägas är att Arsenal oavsett vilket kommer vara avsevärt svagare än Man City och Liverpool, men ungefär lika bra eller bättre i den interna tabellen än Chelsea, Man Utd och Tottenham. Vilket i sig måste räknas som ett framsteg för Arsenal under Unai Emery.

Påståendet att Unai Emerys facit är bättre än under de allra flesta av Arsene Wengers säsonger under 2010-talet stämde delvis sade jag. Delvis eftersom det stämmer helt och hållet på hemmaplan, där Arsenal den här säsongen har plockat 10 av 15 poäng på hemmaplan, och där de fem poängen förlorades mycket tidigt på säsongen. Bortaplan däremot fortsätter vara en svag punkt för Arsenal, om än hellre inte sämre än förut.

Unai Emerys facit mot övriga storlag är markant bättre än vad Arsenals facit var under Arsene Wengers två sista säsonger, de båda år då hjulen verkligen började ramla av det projektet. Det var två säsonger då Arsenal var klart sämst av alla lag i denna interna tabell, jämfört med den här säsongen där om Arsenal tar sig till Champions League så gör de det till stor del på grund av positiva resultat i dessa stormatcher.

Jämfört med den första halvan av 2010-talet framstår kanske inte Unai Emerys facit som riktigt lika imponerande relativt Arsene Wengers. Här kan det däremot vara värt att ha med i beräkningen att topp sex är ett relativt nytt fenomen, som inte var helt utvecklat under 2010-talets första år. Liverpool var dessutom i en rejäl svacka. Matcher mot Man City och i synnerhet mot Tottenham hade ett betydligt högre förväntat poängvärde.

Arsenals positiva facit på hemmaplan under Unai Emery förtjänar extra belysning, vad är det som gör att Unai Emery har fått sådan omedelbar effekt just där, där de kommer vara tredje bäst eller kanske till och med näst bäst i ligan? En säsong kan alltid avfärdas som tillfälligheter, men det vore också att göra det för lätt för sig att enbart betrakta Arsenals resultat på det sättet.

Den generella slutsatsen, som även stämmer tämligen väl överens med vad vi också har sett på planen i de matcher det faktiskt handlar om, är ett Arsenal som känns bättre taktiskt pålästa än förut, och som inte har varit rädda eller för fina för att anpassa sig både efter sina egna och motståndarnas styrkor och svagheter. Detta är vad som normalt brukar kallas för pragmatism, men vad Arsenal har blivit är framför allt mer realistiska.

Arsenals förmåga att se verkligheten för vad den är, och faktiskt förhålla sig till denna verklighet snarare än till någon förhärligad idé om hur fotboll borde spelas, är vad som förklarar Arsenals starka prestationer på hemmaplan mot övriga topplag, och därmed även varför Arsenal har ett bra läge att ta sig till Champions League. Ikväll väntar frågan om det också räcker för att ta dem vidare i Europa League.

Även i åttondelsfinalen måste alltså Arsenal vända ett underläge på hemmaplan. Den här gången blir det tuffare. 1-3 mot Rennes känns som ett betydligt tuffare underläge än 0-1 mot BATE. Även om Arsenal den här gången faktiskt har ett bortamål i tanken. Men Rennes är ett bättre fotbollslag än BATE, och ett tvåmålsunderläge naturligtvis tuffare än ett enda måls underläge.

Arsenal har självfallet kvaliteten och kapaciteten att vända och vinna den här matchen mot Rennes. Men där finns även den enkla observationen att det går bara att sätta sig i underläge så många gånger innan man till sist inte lyckas reda ut situationen. Det finns inga garantier i cupspel eller enskilda matcher. Arsenal vandrar på en mycket slak lina i Europa League för närvarande.

Och så trygga är de inte i ligaspelet att Arsenal har råd att släppa den livlina in i Champions League som Europa League ändå utgör.