Omständigheternas spel syntes spela Arsenal rätt i händerna. Sven Mislintat har precis lämnat klubben under mystiska förhållanden, samtidigt som Ramón Rodriguez Verdejo, bättre känd som Monchi, såg ut att vara på väg att lämna Roma. Perfekt läge för Arsenal att anställa Monchi, arguably en uppgradering. Istället återvänder Monchi till Sevilla, vilket av Arsenals supportrar beskrivs som en missad möjlighet och en prestigeförlust.
Men har Arsenals supportrar verkligen anledning att känna sig särskilt besvikna över att Monchi istället väljer att gå till Sevilla? Jag är en ganska varm förespråkare för idén att en klubb i sitt val av sportchef (liksom i sitt val av manager) även uttrycker sin ambition och sin identitet som klubb, att den sportchef en klubb som Arsenal väljer att anställa faktiskt säger något meningsfullt om vad Arsenal vill vara för typ av klubb.
Monchi har gjort sitt namn med Sevilla. En klubb han under 2000-talet har varit med om att lyfta upp från den spanska andradivisionen till La Ligas övre halva och ett känt namn i europeisk fotboll. Strategin har varit tydlig och effektiv med att utveckla Sevillas egen talangproduktion men framför allt utveckla ett omfattande scoutnätverk som identifierat talanger världen över, utvecklat dem och därefter sålt dem vidare med stor vinst.
Sergio Ramos, Dani Alves, Adriano, Diego Capel, Julio Baptista, Antonio Puerta, José Antonio Reyes, Ivan Rakitic, Jesus Navas, Seydou Keita är några namn som passerat genom ett Sevilla som utvecklats till en av Europas främsta talangfabriker, och ett Sevilla som under dessa år etablerat sig som en av Europas mest spännande klubbar. Allt detta är så klart väldigt fint, men är det verkligen vad Arsenal vill vara?
Om vi ska försöka vara lite ärliga om Sevilla så är det rätt sannolikt att om de inte under alla dessa år gjort sådan fantastisk succé i Europa League så hade förmodligen få känt till dem och ännu färre brytt sig om dem. Sevilla har aldrig som klubb lyckats ens utmana det etablerade maktduopolet i Spanien och till synes heller aldrig varit särskilt intresserade av att göra det. De är nöjda med sin tillvaro, med Europa League som ett skyltfönster.
Arsenal är en klubb med andra ambitioner och helt andra resurser att genuint konkurrera i sin liga. Att simma runt på tabellens övre halva, prestera bra i Europa League utan att på allvar utmana om de riktigt stora titlarna är ganska exakt det som Arsenals supportrar har revolterat mot de senaste fem-tio åren. Arsenal producerar talanger men vill inte vara en talangfabrik för andra klubbar. Arsenal är spännande, men vill inte vara bara for show.
Arsenal vill inte vara Premier Leagues Sevilla. Arsenal vill spela i Champions League, Arsenal vill kunna vinna Premier League, Arsenal vill åtminstone kunna konkurrera om att vinna även Champions League. För att göra detta måste Arsenal förvisso producera och rekrytera talanger precis som Sevilla, men även värva spelare av en högre kaliber samt inte minst ha perspektivet och förmågan att behålla sina bästa och viktigaste spelare.
Dessa sportsliga och finansiella förutsättningar har Arsenal, det är inte en klubb som behöver gå med mössan i handen och be de stora klubbarna om allmosor. Men vore Monchi i så fall rätt person att leda Arsenals sportsliga utveckling? En klok synpunkt är att alla kan utvecklas med uppgiften, men Monchis hela framgångsrecept vilar på en strategi och en ambition som passar perfekt för Sevilla, men är otillräcklig för Arsenal.
Med andra ord, istället för att sucka av besvikelse kanske Arsenals supportrar istället borde dra en lättnadens suck över att Monchi nu istället meddelar att han återvänder till Sevilla. Inte för att det behöver betyda att Arsenals transferstrategi därför blir så väldigt mycket bättre med en Raul Sanllehi som menar att han helst använder ”sina kontakter”, utan för att Monchi som sportchef hade pekat på ett vägval de inte vore bekväma med.
Här ser vi så klart en annan anledning varför Monchi till Arsenal inte nödvändigtvis hade visat sig vara någon särskilt lysande idé. Raul Sanllehi har helt uppenbarligen sina egna idéer om hur han vill bedriva Arsenals transferpolitik, och det är lite svårt att se hur de passar ihop med Monchis idéer och metoder. Arsenal har redan blivit av med Sven Mislintat efter mindre än ett år, det hade riskerat upprepas med Monchi.
Den påstådda och upplevda prestigeförlusten för Arsenal består i att Monchi är ett stort och förmodligen det bäst kända namnet bland den europeiska fotbollens sportchefer, vilket möjligen beror på att sportchefer inte normalt sett är de som syns och märks i media. Monchi kan mycket väl vara den bäst kända sportchefen, men det betyder inte att han därför är rätt sportchef för Arsenal.
Det är inte på något sätt en kritik av Monchi. Hela idén här är så klart att det är möjligt att vara världens bästa sportchef, om något sådant över huvud taget hade varit möjligt att mäta, utan att därför vara rätt sportchef för varenda specifik klubb i världen. Varje sportchefs meriter och kompetens måste matchas ihop med klubbens behov, situation och förutsättningar. Det är inte en popularitetstävling.
Prestige tenderar lite för ofta att gå före substans inom engelsk fotboll. Det är något som i själva verket utgör grunden för bristfälligt beslutsfattande och obefintlig eller närsynt strategisk planering. Det hade förmodligen varit en prestigeseger för Arsenal att anställa Monchi, inte tu tal om den saken. Men rent substantiellt hade Arsenals anställning av Monchi varit en förlust för klubbens ambition och identitet.
Arsenal vill inte vara, och är inte, Premier Leagues Sevilla. Det finns inget som säger att Monchi nödvändigtvis hade gjort Arsenal till Premier Leagues Sevilla, men när folk hyllar Monchis meriter som sportchef så är det enbart för vad han gjorde med Sevilla som de faktiskt gör det. Så anledningen att Monchi sågs som en attraktiv sportchef för Sevilla baseras helt och hållet på vad Monchi gjorde i Sevilla.
Motsättningen i detta är uppenbar. Möjligen uppfattas det som en prestigeförlust att Arsenal går miste om Monchi. Men i själva verket måste Arsenal se det som en vinst att de nu undviker denna motsättning.