Inga böter, inget ytterligare transferembargo, däremot meddelade EFL:s oberoende panel under dagen sitt beslut att Birmingham straffas med nio poängs avdrag för att ha brutit mot först EFL:s financial fair play-regler och därefter för att ha struntat i det embargo som klubben sattes under för att ha brutit mot dessa regler. Nio poäng är ett saftigt avdrag som omedelbart eliminerar Birmingham från varenda playoff-diskussion.
Förvisso en playoff-diskussion som Birmingham redan försatt sig själva i en mycket svår situation i sedan de förlorat fyra raka ligamatcher. Poängavdraget kommer inte oväntat för Birmingham som har haft detta hängandes över sina huvuden mest hela säsongen, och det har gjort Birminghams och Garry Monks redan från början oväntat starka säsong desto mer imponerande, att ha kunnat prestera även vetandes detta.
Möjligen har det kanske hjälpt till att motivera Birmingham i och med att de förmodligen har förstått att de har behövt plocka betydligt mer poäng på planen för att kompensera för de poäng de kommer bli av med utanför planen, för att på så vis ändå lyckas hålla sig kvar i EFL Championship. Nu blev det bara nio poängs avdrag, det pratades länge om tolv eller till och med femton poängs avdrag.
Birminghams poängavdrag gör att de går från dagens 50 poäng och en trettonde plats till 41 poäng på artonde plats. Det placerar dem fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket vilket alltså tar dem från playoff-strid till relegations-fajt. Men fem poängs försprång med åtta omgångar kvar gör att Birmingham rimligtvis bör ha rätt goda chanser att hålla sig kvar i EFL Championship trots detta poängavdrag.
Beslutet drog ut så länge på tiden att många undrade om EFL skulle dra sig för att ens fatta beslut den här säsongen av rädsla för att avgöra säsongen vid skrivbordet. Vill man dessutom vara en smula konspiratorisk kan man så klart tänka att avdraget om nio poäng är en rätt praktisk kompromiss från tolv poängs avdrag som liksom av ren händelse ger Birmingham alla chanser att hänga kvar ändå.
Att beslutet har dragit ut på tiden är något som EFL har fått kritik för. I själva verket är det i många sådana här fall snarast en medveten taktik av klubben att fördröja beslutet just för att sätta EFL i situationen att behöva fatta beslutet mot slutet av säsongen, när det är desto mer politiskt känsligt att ta till de tuffaste straffen som riskerar få de hårdaste och svåraste konsekvensen för klubben, för supportrarna och för ligan som helhet.
Många supportrar väljer naturligtvis att se det hela med konspiratoriska ögon och undrar retoriskt varför Birmingham får ett så hårt straff för brott mot financial fair play-regler när andra klubbar, såsom QPR, Bournemouth, Leicester med flera, har kommit undan relativt lindrigt med olika former av ekonomisk bestraffning. Det är det vanliga what aboutery-försvaret kryddat med den vanliga myten att vår klubb alltid straffas hårdare än andra.
Jämförelsen haltar däremot betänkligt. Birmingham inte bara bröt mot EFL:s financial fair play-regler genom att spendera £243 på spelares löner och transferkostnader för varje £100 de tog in som intäkt, ett rasande oansvarigt sätt att driva en klubb på, utan de valde därefter medvetet att bryta mot EFL:s transferembargo i somras genom att ändå värva Kristian Pedersen för £2m, därmed sättandes hela EFL:s auktoritet på spel.
Men varför i hela friden låter EFL Birmingham registrera denna spelare?! – undrar då de som ändå vill kritisera EFL, som om detta egentligen vore relevant i sak. Det kan verka märkligt men beror på att Birmingham redan ingått ett anställningsavtal med Pedersen och EFL var däremot juridiskt tvingade att acceptera Pedersens registrering. Det var en helt kalkylerad åtgärd av Birmingham.
Om vi försöker spåra orsaken till att Birmingham nu har hamnat i detta bryderi så kan det knappast förvåna någon att vi till sist landar vid en viss Harry Redknapp, med en historia av att försätta klubbar i ekonomiska svårigheter. Redknapp var Birminghams manager mellan april och september 2017, och det var sommaren 2017 som Birmingham värvade en mängd spelare, nio transfers och fem lån, som innebar en tung ekonomisk belastning.
Craig Gardner, Jason Lowe, Jota, David Stockdale, Cheikh Ndoye, Harlee Dean, Marc Roberts, Isaac Vassell och Maxime Colin. Nästan en startelva under en sommar då Redknapp wheelade och dealade som kanske aldrig förr. Redknapp räddade Birmingham kvar i EFL Championship säsongen innan, sedan Birmingham först sparkat Gary Rowett och ersatt honom med Gianfranco Zola, och gavs fria händer och fullt förtroende.
Detta förtroende var i så fall förbrukat redan efter åtta omgångar av förra säsongen, och fem raka förluster, då Birmingham sparkade Harry Redknapp redan i september. Så tidigt på säsongen att det inte rimligtvis enbart kan bero på tabellplacering och resultat, utan förmodligen även är en direkt konsekvens av att klubbens styrelse såg vart ekonomin var på väg på grund av Redknapps spenderande, och agerade därefter.
Vilket naturligtvis inte ger styrelse något frikort från ansvar. Det är naturligtvis deras uppgift att kontrollera klubbens spendering, hålla koll på ekonomin, sätta ekonomiska ramar och se till att besluten håller sig inom dessa ramar. De kan inte ge kreditkortet till sin köpglada tonåring utan några som helst direktiv eller restriktioner och sedan spela förvånade när det visar sig att kontot övertrasserats.
Ändå är det så klart hjärtevärmande att i efterhand höra Harry Redknapp försöka sälja storyn att han inte hade någon kontroll över Birminghams transfers som manager. Det var ju minsann inte så det lät när det väl begav sig, utöver att det är en orimlig story till att börja med. Att han inte varnats för problem med financial fair play kan vara sant, men Redknapp säger emot sig själv så mycket att han skulle kunna vara Gollums dialogcoach.
Men det är publikfrieri som Redknapp ägnar sig åt, och naturligtvis hittar vi där också de obligatoriska utfästelserna om hur fantastiska Birminghams supportrar är, och som i förbigående lyckas han också få in det där att han lyckades hålla Birmingham kvar i EFL Championship. Och hade Birminghams värvningar visat sig bli succé utan att sätta klubben i trubbel hade det så klart varit enbart styrelsens förtjänst, alls inte Redknapps…
I en soppa där ingen är helt skuldfri kommer respektive part naturligtvis göra sitt bästa att peka på och betona den andra partens skuld för att undfly eget ansvar. Spelandes på den kognitiva fällan att om det är ens fel kan det inte vara någon annans fel. Dessutom finns där alltid EFL att skylla på när allt annat misslyckas. Men ansvaret för denna soppa vilar helt och hållet på Birmingham, och det är en soppa med många flera kockar.
Den soppan har nu skickat ned Birmingham på artonde plats, fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Till synes en relativt trygg position inför de sista åtta omgångarna, men endast till synes. Kommande omgångar möter Birmingham West Brom, Leeds och Sheffield United; fyra, trea och tvåa i Football League. Därefter Ipswich Town, Rotherham, Wigan och Reading, samtliga fyra klubbar med i nedflyttningsstriden.
Det blir en svettig säsongsavslutning för Birmingham även om EFL gav dem fem poängs marginal att jobba med. Om inte för Garry Monks strålande arbete under säsongen hade dagens beslut istället förmodligen skickat ned Birmingham i League One.