Arsenals supportrar är arga som fan, och Man Utds supportrar är arga som fan. Så långt verkar de ha mycket gemensamt. Men den stora skillnaden för närvarande, om vi tillåter oss att generalisera en aning, verkar vara att Man Utds supportrar är arga som fan på att deras lag är så dåligt som det faktiskt är, emedan Arsenals supportrar är arga som fan på att deras lag inte är så bra som de återigen trodde att det var.
Vilket möjligen låter som en distinktion utan differens, men där finns en viktig skillnad i både nyans och analys. I det ena fallet ses faktiskt situationen i grova drag för vad den i själva verket är. I det andra fallet beror ilskan till stor del på överdrivna förväntningar och på en orealistisk uppfattning om det egna lagets styrka. Utan detta i bagaget hade helt säkert Arsenals supporterskaror varit kanske inte nöjda, men betydligt mer sansade.
Istället så krävs på många håll nu Unai Emerys huvud på ett fat. Vilket på sitt sätt känns fruktansvärt överdrivet givet att Arsenal fortfarande har goda möjligheter på att ta sig till Champions League nästa säsong, och Emery borde kanske i alla fall få chansen att misslyckas med detta först innan man börjar prata om att säcka honom. Den chansen fick till och med David Moyes i Man Utd, och det såg betydligt värre ut.
Nu är inte detta något ensidigt försvar av Unai Emery. Han står inte över kritik på något sätt och han förtjänar också viss kritik. Emery har inte lyckats sätta den prägel på laget som man kanske kunde förvänta sig efter snart en och en halv säsong. Fortfarande är det tveksamt hur Arsenal egentligen vill spela fotboll, både från backlinjen och högre upp i planen. Där finns några idéer som däremot inte riktigt har fått någon form på planen.
Arsenal skulle börja arbeta med att spela bollen ut ur backlinjen, och gör det väl förvisso men utan någon större övertygelse eller auktoritet. Något som om och om igen sätter dem i svåra situationer. När det fallerar så urholkas även grundbulten i Arsenals offensiva spel i dess uppbyggnadsfas och därmed blir till sist även anfallet lidande. Liksom Arsenals offensiva press många gånger verkar göras som mest halvhjärtat eller halvdant.
Men att se skäl för kritik av Unai Emery är inte detsamma som att mena att han därför måste sparkas. Om det hade varit tillräckligt för en manager att få sparken så borde nog Emerys företrädare ha fått sparken många år innan han faktiskt fick den. Emery borde rimligtvis få den här säsongen ut på sig, i alla fall så länge inte himlen rasar ned över Arsenals huvuden, och redan då har han inte alls fått samma tid som Arsene Wenger.
Många jämför nu Unai Emerys lag med Wengers lag och konstaterar utifrån kall statistik att det är egentligen inte så värst mycket bättre. Vilket i och för sig går att ifrågasätta både utifrån vad vi ser på planen och i tabellen. Men många tänker så klart att om nu Arsene Wenger fick sparken för hur hans lag presterade så borde väl Emery få sparken om hans lag presterar lika illa.
En något bedräglig logik eftersom den rycker saken helt ur sitt sammanhang. Arsene Wenger fick sparken, efter väldigt många om och men, eftersom hans lag var på en mycket tydligt nedåtgående trendkurva. Det var under Arsene Wenger som Arsenal till sist föll ned till ungefär den nivå som de nu befinner sig på, med alla sina brister och mycket tydliga problem.
Unai Emery fick ärva Arsenal efter Arsene Wenger, men därmed så ärvde han även Arsenals alla brister och mycket tydliga problem. Han fick ärva Arsenals brist på balans och kvalitet i spelartruppen. Han fick ärva en handfull problemspelare. Han fick ärva den kultur i laget som slagit rot under många år, och han fick ärva många spelare som levt i och blivit en del av denna kultur. Att vända på detta sker inte på en dag.
Kritiken, den kanske rättfärdiga kritiken, är att Arsenal inte har blivit bättre under Unai Emery, åtminstone inte tillräckligt mycket bättre. Men den andra sidan av exakt samma argument är att Arsenal heller inte har blivit sämre under Unai Emery, och Arsenal befinner sig alltså för närvarande inte på någon nedåtgående trendkurva. Möjligen finns en frustration över att laget ser ut att ha stagnerat på sin nuvarande position.
Men framför allt känns det alltså som om det mesta av frustrationen och ilskan är en funktion av överdrivna förväntningar. Alldeles för mycket förväntades av Arsenal inför den här säsongen. Inte av alla, men av alldeles för många. Arsenals mycket tydliga brister i både backlinje och mittfält sopades under mattan, och framställdes som oviktiga bara för att Arsenal råkade värva en spännande offensiv spelare från Ligue 1.
Vissa saker förändras liksom aldrig. Just den där karusellen har ju på något sätt präglat Arsenal under åtminstone hela 2010-talet. Andra påtalar Arsenals defensiva brister men supportrarna går all-in på lagets fantastiska offensiv baserat på önsketänkande omdömen om de egna och de nya spelarnas förmågor. Säsongen drar igång och förr snarare än senare så möter förväntningarna den bistra verkligheten, och repeat!
Vill man hitta skäl till kritik av Unai Emery så är det kanske just att han inte verkar ha lyckats stoppa den där karusellen. Men å andra sidan har han inte nödvändigtvis lika mycket att göra med Arsenals värvningar som Arsene Wenger hade. Vad gäller den egna spelartruppen har däremot Emery tagit i med hårdhandskarna på ett sätt Wenger aldrig riktigt gjorde, inte minst då mot Mesut Özil.
Jag tänker knappast säga att Emery gör fel med Mesut Özil. Som även om han vore den fantastiska spelare som hans potential ger honom möjlighet att vara, eller om han hade en enormt positiv betydelse för Arsenal på planen, vilket han inte är och inte har, så klart inte kan gullas med om han inte visar rätt attityd och arbetsvilja i gruppen. Men det är självfallet en politisk risk som Unai Emery tar.
Mesut Özil ingår helt klart inte i Unai Emerys planer. Arsenal har försökt alla sätt att avyttra Özil men problemet är självfallet att där finns inte någon realistisk köpare som både vill betala den lön som krävs för en spelare av tveksamt faktiskt värde, och som även kan locka Özil själv att lämna Arsenal, Premier League och London. Alltså sitter Arsenal fast i en tung investering i Mesut Özil som inte alls ser ut att betala sig.
Om Unai Emery hade visat prov på rejäla framsteg med Arsenal så hade nog det varit något som Arsenals styrelse med lätthet hade kunnat acceptera. Blundern med Mesut Özil var trots allt deras blunder, inte Unai Emerys blunder. Det var de som av politiska skäl gjorde klavertrampet med Özils nya kontrakt. Men Emerys position kan bli osäker av att Arsenal med Özil ställd åt sidan ändå inte ser särskilt mycket bättre ut.
En sådan sak skulle kunna få Arsenals styrelse att överväga möjligheten att en annan manager bättre skulle kunna få ut ett faktiskt värde ur deras investering i Mesut Özil. Vilket väl vore en rätt riskfylld väg att vandra. Mesut Özil var riktigt bra senast med José Mourinho som manager, det vill säga länge sedan, och det är väl högst tveksamt om det alternativet gör Arsenals supportrar mindre arga som fan.
Har man inte ett bättre alternativ eller färdriktning väldigt klar för sig så kan det ofta vara mycket riskfyllt att sparka sin manager. Allra helst om situationen och resultaten inte på ett mycket tydligt sätt kräver det. Och den situationen befinner sig Arsenal helt enkelt inte i ännu. Alldeles oavsett hur mycket affekt Arsenals supportrar befinner sig i efter en enligt dem oväntad och skandalös förlust borta mot Sheffield United.
En förlust som kanske i själva verket bara var så väldigt oväntad på grund av överdrivna förväntningar och en orealistisk uppfattning om det egna lagets styrka. Sedan går det liksom, såsom Man Utds supportrar är, att vara arg som fan på orsaken till att dessa förväntningar är överdrivna och uppfattningen är orealistisk. Men den orsaken har naturligtvis många fler föräldrar än Unai Emery.
Att vara arg som fan kan vara bra. Men det gäller att vara arg som fan på rätt sak, annars blir det sällan bättre.