Någon tillfällighet är det inte att när Guillem Balague skulle skriva sin bok om Pep Guardiola så gav han den underrubriken Another Way of Winning, ett annat sätt att vinna. Dels anspelade det på ett av bokens syften, nämligen att framhäva Guardiolas egenhet och exceptionalism. Dels anspelade det naturligtvis på det sätt som var det dominerande att vinna på förut.
På sätt och vis är det bara god berättarkonst. Vad Balague målar upp är så klart den klassiska kampen mellan hjälten och monstret som måste bekämpas, mellan ljus och mörker, mellan tesen och antitesen. Men vad som alltid riskerar offras på den goda berättelsens altare är nyanserna och realismen. Dikten blir många gånger lite bättre än verkligheten.
Vilken var då det sättet att vinna som Pep Guardiola enligt Guillem Balague hade att kämpa mot, sportsligt såväl som ideologiskt? Rimligtvis den då dominerande skolan inom europeisk fotboll som just under de där åren dominerades av de engelska klubbarna. En kraftfull och välorganiserad fotboll mot vilka inte minst Barcelona hade stångats sig rätt blodiga under en femårsperiod, med viss framgång men desto fler motgångar.
Den fotbollen var i hög utsträckning formulerad och definierad av José Mourinho, som vunnit Champions League med Porto 2004 och därefter flyttat till Premier League, och i farten som det åtminstone kändes då inlett en ny era i engelsk och europeisk fotboll. Om nu inte det mesta inom fotbollen kan anses röra sig i perioder om fyra-sex år ändå. Allt har sin hyfsat naturliga livscykel.
Plotten tjocknar skulle man möjligen kunna säga. För här har naturligtvis Guillem Balague precis den ruggiga skurk hans berättelse behöver. Dessutom blir det så klart möjligt att skriva sin hjältesaga, för det är ju i praktiken vad han faktiskt ägnar sig åt, men den hyfsat trygga vetskapen att han så att säga befinner sig på den vinnande sidan. Barcelona hade ju när boken skrevs tagit över dominansen i den europeiska fotbollen.
Sant är nog att Pep Guardiolas fotboll, åtminstone i dess allra mest konkreta taktiska uttryck, själva grundfilosofin fanns som vi vet långt tidigare, uppkom som ett direkt svar på den fotboll som under 2000-talets andra halva dominerade den europeiska fotbollen och de taktiska frågor denna medförde. Det är inte svårt att se bollinnehavet, den höga pressen, sexsekundersregeln med mera som direkta försök till svar på just dessa frågor.
Likaväl som några år senare gegenpress-fotbollen uppkom som ett direkt svar på Pep Guardiolas fotboll. Det hörs i själva verket till och med på namnet, gegen-, det vill säga att sätta press på pressen, att bekämpa eld med eld. Vad vi ser under den här perioden om kanske som mest tio år är en fascinerande taktisk utveckling där aktion leder till reaktion, där vapen resulterar i motvapen.
Vad var det då som var så speciellt med José Mourinhos fotboll? Det som var unikt och nytt med den när den tog över fotbollen på sin tid var ett nytt fokus på att bevaka ytor och att krympa utrymmet för motståndet. Med detta nådde Mourinho stora framgångar, både i Europa och i England. Fotbollen var inte riktigt lika koncentrerad som den är nu, men att vinna Champions League med Porto var redan då en stor bedrift.
Nu för tiden pratas det mycket om det inflytande som Pep Guardiola har eller möjligen kommer ha på engelsk fotboll. Med all rätt för all del, vi ser flera exempel på lag på olika nivåer som försöker tillämpa flera av de principer han har satt i system. Men något det pratats betydligt mycket mindre om, möjligen eftersom man inte riktigt börjat tänka i de banorna på den tiden, är José Mourinhos taktiska inflytande på engelsk fotboll.
Jag hävdar att Mourinhos taktiska inflytande på engelsk fotboll har varit betydligt större än vad Guardiolas inflytande är eller har varit, och förmodligen också kommer fortsätta vara större. Vilket inte är någon utsaga om rätt eller fel utan enbart en beskrivning av vad jag ser som verkligheten. Vad är det då, rättare sagt vad var det då, som gjorde engelsk fotboll så väldigt mottaglig för Mourinhos taktiska inflytande?
Här finns de generella argumenten om att dels var det nytt, dels var det ett vinnande koncept för sin tid. Sådant blir i någon mening alltid populärt. Huvudskälet tror jag dock är detta, att José Mourinhos taktik var skapad för att göra det möjligt, kanske till och med troligt, för bra fotbollslag att kunna besegra resursmässigt bättre lag på pappret, att göra kollektiv kompetens mer värdefullt än individuellt kunnande.
Detta gav viktiga svar till engelska klubbar på olika nivåer. De engelska storklubbarna hade länge varit bra men taktiskt naiva i europeiskt cupspel. Detta gav dem möjlighet att skapa en svårslagbar kombination av kollektiv taktik utförd av några av världens bästa spelare. De mindre engelska klubbarna hittade plötsligt taktiska lösningar att kunna frustrera och störa de större klubbarna, och därmed tjäna värdefulla poäng.
Backar vi bandet i Premier League till innan låt oss säga 2005 så var det i mångt och mycket en annan typ av fotboll i ligan, på gott och på ont ska sägas. De mindre engelska klubbarna, även om jag inte gillar det uttrycket, bombade framåt i högre utsträckning, de var mer taktiskt naiva även de. Ibland gav det resultat självklart, men på det stora hela var det nog rätt goda dagar att vara engelsk storklubb.
Man Utd och Arsenal var under dessa år de största av de engelska storklubbarna. Eller i alla fall de två mest dominanta storklubbarna. Övriga hade sina problem, andra hade inte riktigt blivit storklubbar ännu. Arsenal kanske framför allt gjorde sig ett namn med sin fartfyllda omställningsfotboll, som däremot också möjliggjordes i viss utsträckning av att motståndarna pushade framåt på ett sätt de inte skulle göra några år senare.
Detta uppdagades naturligtvis i Champions League, där Arsenal stötte på ett taktiskt mer cyniskt motstånd. Framgångarna i Europa uteblev för ett av de stora lagen under Premier League-eran. Man Utd hade liknande besvär under sina många år av framgångar låt oss säga mellan 1995 och 2005. Ligan var mer öppen, lite mer obekymrad, vilket exempelvis märktes på truismen att det gick att halvslumra lite under hösten.
Med importen av José Mourinhos taktiska idéer fick de engelska storklubbarna ett nytt vapen i det europeiska cupspelet, men de mindre engelska klubbarna fick också ett nytt vapen i ligaspelet. Många klubbar började också utnyttja dessa taktiska idéer, vissa tog dem till sin extremform. Det är från och med 2005 och framåt, i en pågående process av utveckling, som Premier League börjar bli allt bättre framför allt underifrån.
Var sak har sin tid, och till detta taktiska tänkande har under kanske framför allt de senaste fem-tio åren lagts Pep Guardiolas taktiska idéer, i olika former av kombinationer och korsbefruktningar. Budskapet här är kanske att det till skillnad från hur Guillem Balague inte handlar om motsatser, utan om kompletterande tankesätt, där det ena inte riktigt kan finnas utan det andra.
Både José Mourinho och Pep Guardiola kollektiviserade i någon mening fotbollen. Vill man göra en inte smärtfri uppdelning kan man säga att Mourinho kollektiviserade den defensiva fotbollen och Guardiola kollektiviserade den offensiva fotbollen. Kanske är systematiserade ett bättre ord. Bådas taktiska idéer har haft stort inflytande på engelsk fotboll, även om jag bedömer Mourinhos inflytande som större.
Möjligen för att den liksom han fann sitt hem i engelsk fotboll. Ingen enskild person, vid sidan av de två extremexemplen Arsene Wenger och Alex Ferguson, har haft en så tydlig och långvarig effekt på en och samma klubb som José Mourinho hade med sitt Chelsea, även långt efter att han först lämnat klubben. Rent taktiskt är det tveksamt om någon haft ett större inflytande på Premier League än José Mourinho.
Många frestas nog av sina egna personliga skäl att säga till det sämre. Jag skulle säga tveklöst till det bättre. Vilket självfallet inte betyder att denna taktik fortfarande är gångbar under 2020-talet utan att ha uppgraderats längs vägen.