Den direkta effekten hade så klart varit att Newcastle vunnit ligan. En mer omedelbar effekt hade kanske varit på Man Utd och deras vid den tiden nya lagbygge runt sina egna unga spelare som skulle vara lagets ryggrad de kommande 15 åren. Men vad jag framför allt inte kommer undan är den här känslan att om Newcastle hade vunnit ligan där och då så hade det förändrat Newcastles syn på sig själva, omvärldens sätt att se på Newcastle, men kanske framför allt omvärldens sätt att prata om Newcastle.
Oavsett vilket mått man än använder så hör Newcastle inte enbart till Englands största klubbar utan också Europas största klubbar. En topp tio-lista av Englands största klubbar går inte att konstruera utan Newcastle med på den listan, och de skulle inte ligga sist på den listan. Så sent som för 15 år sedan räknades Newcastle bland Europas 20 största klubbar i ekonomisk mening, vilket brutalt avslöjar Mike Ashleys ägande. Historia, titlar, supportrar, ekonomi etc, Newcastle har storklubbens alla attribut.
Ändå är det förmodligen ingen klubb eller grupp av supportrar som får höra lika ofta och lika självgott att de minsann borde vara glada och nöjda med vad de har och absolut inte förvänta sig mer än så. Ingen skulle naturligtvis drömma om att säga detta till Arsenals, Chelseas, Man Citys eller Liverpools supportrar så klart. Desto mer absurt blir det när Newcastles supportrar påstås förvänta sig ligatitlar och Champions League-vinster, när de i själva verket mest förväntar sig en klubb med ambition för framtiden.
Min tanke är att om Newcastle hade vunnit ligan 1995-96 så hade det faktiskt inte kunnat pratas på det här sättet. Att Newcastle vinner ligan skulle därmed existera i det moderna medvetandet, och att Newcastle skulle kunna utmana de allra största klubbarna skulle aldrig kunna avfärdas som orealistiskt eller otidsenligt. Det hade ställts helt andra krav på Newcastle och kanske hade Newcastle ställt helt andra krav på sig själva. Vårt sätt att se på Newcastle och prata om Newcastle hade då varit ett helt annat.
Men för närvarande och under de senaste 10-15 åren pratas det på ett väldigt specifikt sätt om Newcastle. Det går inte att tycka att Newcastle skulle kunna visa större ambition och investering än de gör med Mike Ashley som ägare utan att få höra att man är en bortskämd supporter. Varje kritik mot Steve Bruce för dennes föga progressiva fotboll bemöts med en kanonad av förklenande adjektiv från den del av engelsk media som verkar försvara engelska manager som av ren princip.
Just den här säsongen har förvisso sådan kritik försvårats av att Newcastle har presterat betydligt bättre med Steve Bruce som manager än vad någon egentligen förväntade sig inför säsongen. Vilket nog förvisso säger mest om de väldigt lågt ställda förväntningarna inför säsongen. Men dels börjar resultaten en bit in på säsongen matcha Newcastles spel i högre utsträckning. Dels har kritiken gällt Newcastles fotboll mer än lagets resultat, om än det ena ger det andra på längre sikt.
Till slut handlar den här konflikten i grund och botten om att Newcastles supportrar inte känner igen sig i eller känner någon tillhörighet till Newcastle som klubb med Mike Ashley som ägare, och i förlängningen med Steve Bruce som manager. Om vi letar efter skäl varför Newcastles supportrar verkade så ivriga att bli uppköpta av Saudiarabien i somras behöver vi inte leta längre än så. Men vi hittar gott om skäl inte bara i en högst spekulativ framtid utan lika mycket i Newcastles egen historia.
”It’s the noise, the passion, the feeling of belonging, the pride in your city.” – Sir Bobby Robson
Föga förvånande är det just Bobby Robson som tar det större sociologiska perspektivet på vad en klubb är, vad dess syfte är och vilka klubben är till för. För all del speglandes en mer traditionell syn på fotbollen och dess klubbar.
Men det kan knappast betvivlas att detta är ett uttryck som Newcastles supportrar inte har några problem alls att identifiera sig med. Och i det Bobby Robson pratar om nämns över huvud taget inga ligatitlar eller Champions League-vinster.
Kritiken är istället att med Mike Ashley som ägare, och med Steve Bruce som manager, har passionen försvunnit, känslan av tillhörighet försvunnit, och stoltheten över laget som en symbol för staden försvunnit.
“I was on a mission to make Newcastle the club I always thought it should be. I wanted a team that could challenge the elite.” – Kevin Keegan
Kevin Keegan pratar däremot mer om själva fotbollen. Han sätter ord på känslan att Newcastle skulle kunna vara något mer än vad de faktiskt är, eller i det här fallet kanske snarare vad de vid den tidpunkten var.
Därmed gav Keegan ett uttryck för en ambition som Newcastles supportrar kunde identifiera sig med, en syn på framtiden som tillät dem att drömma och hoppas. Det behövs sällan mer än så.
Inte heller Keegan pratade om ligatitlar eller Champions League-vinster. Han pratade om att kunna utmana eliten. I själva verket en rätt blygsam ambition. Kan t ex Leicester, Aston Villa, Everton, Southampton, Wolves etc utmana eliten så kan självfallet Newcastle.
“We are not a stepping stone, we are Newcastle United. Every player should be honoured to wear the shirt of this club. They should feel the same passion that the fans feel.” – Rafa Benitez
Till skillnad från både Robson och Keegan så var Benitez manager för Newcastle en bra bit in på Mike Ashleys ägarregim. Vilket på något sätt märks i Benitez mer defensiva sätt att prata om Newcastle och klubbens problem.
Benitez var ändå uppskattad av Newcastles supportrar, till skillnad från Steve Bruce trots ungefär likvärdiga resultat. Skälet är att Benitez utan att prata ligatitlar och Champions League-vinster ändå visar en ambition som de kan identifiera sig med.
Rafa Benitez, precis som Newcastles supportrar, ville något mer än vad Newcastle för stunden faktiskt var. Men vad vill egentligen Steve Bruce?
“If you’re a club like ours that expects to be in the bottom half of Premier League, it’s always tough.” – Steve Bruce
Alla tre andra gamla managers har på ena eller andra sättet pratat om Newcastle på ett sätt som Newcastles supportrar kan identifiera sig med. Steve Bruce pratar istället om Newcastle på ett sätt som bara kan alienera Newcastles supportrar.
Dock beskriver Bruce så klart väldigt klart och tydligt det som är hela kritiken mot Mike Ashleys ägarregim. Nämligen att med Ashley som ägare finns ingen ambition över huvud taget annat än att bara vara kvar i Premier League, det vill säga ”existera”.
Ett större problem för Bruce är att han därmed medvetet eller ej gör sig till någon slags talesperson för Mike Ashley. Vilket bekräftar supportrarnas fientlighet mot honom från start, att han blott var Ashleys man på jobbet.
Bruce befinner sig i en besvärlig situation, klämd mellan å ena sidan ägarens vilja och å andra sidan supportrarnas ambition. En balansgång som Bruce rent verbalt har haft svårt att ro i land.
Klavertrampen kan bäst förklaras med Bruces vilja att bemöta kritik mot sig själv. Efter en relativt stark början på säsongen menade Bruce att Newcastles mål var att sluta på övre halvan, främst som respons på supportrarnas kritik om bristande ambition.
Men när resultaten längre in på säsongen mer liknar de förväntade så flyttas plötsligt målstolparna: ”My remit is to keep Newcastle in the Premier League this season”, det vill säga en snabb reträtt ned till Newcastles lägsta gemensamma nämnare.
Newcastles supportrar kräver eller förväntar sig inte ligatitlar eller Champions League-vinster. De är bara inte nöjda med att vara någon lägsta gemensam nämnare. Och de önskar sig en ägare och en manager som vill detsamma som dem.
Varken mer eller mindre. Just nu har Newcastles supportrar däremot mycket mindre och har så haft i ett drygt årtionde. Det betyder inte, oavsett vad experter och proffstyckare anser, att de därför ska sluta hoppas på något mer, på något annat, på något större.
Om inte Newcastles supportrar tror på Newcastle, när varken Newcastles ägare eller manager gör det, vem eller vilka ska i så fall tro på Newcastle? Hur ska Newcastle annars någonsin kunna uppnå vad som bör vara deras högsta gemensamma nämnare?
Passionen, tillhörigheten, stoltheten, fotbollen som gjorde att de var så väldigt nära att vinna ligan för 1995-96, och som åtminstone då som nu skulle kunna ge dem möjligheten att drömma och spela om titlar igen.
Att kunna gå in till en hemmamatch mot Liverpool med sina huvuden hållna högt, spelare och supportrar tillsammans, hoppandes på något mer än kanske som allra mest en turlig men just därför också så futtig poäng.
What if?
:::
Händelserik tisdagskväll för Leeds!
Först en rejäl höjdpunkt när Leeds besegrade West Brom på bortaplan med 5-0, och gav de senaste dagarnas Big Sam vs Bielsa-debatt en rejäl käftsmäll.
Sedan ett rejält lågvattenmärke när Leeds officiella twitterkonto direkt efter matchen, kaxiga efter en storseger, ger en personligt riktad känga till Karen Carney, pundit på Amazon Prime, för att hon sagt att Leeds blev uppflyttade på grund av Covid.
Visst, det kan ha varit klumpigt formulerat av Carney, men det är knappast någon våldsamt långsökt tankegång att Leeds kan ha varit behjälpta av uppehållet förra säsongen, givet att de strax innan uppehållet faktiskt börjat svikta i tabellen precis som säsongen innan.
Någon anledning att som klubb bli särskilt upprörd för det existerar inte, och att bli så upprörd över detta att man pratar om påhopp ger intryck av en klubb av snowflakes.
Varför är då detta tweet särskilt upprörande? Jo,
(1) eftersom Leeds vet eller allra minst borde veta att deras tweet kommer orsaka en hagelstorm av näthat och ren sexism mot Karen Carney, och därför har ett ansvar att visa bättre omdöme än så här,
(2) eftersom Leeds antydningsvis försöker få Carney sparkad på grund av hennes uppfattning. Sättet att prata på sociala medier gör det lätt att förneka, men en vinkning till Amazon Prime, Carneys uppdragsgivare, känns rätt on the nose,
(3) eftersom Leeds med allra största sannolikhet aldrig hade gjort detta tweet om det varit en manlig pundit.
Den tredje punkten förtjänar att utvecklas. Jag är fullt medveten om de tweets som riktades mot Gabriel Agbonlahor, men Agbonlahor började, Agbonlahor är spelare, och det var ett rätt uppenbart spel av klubbanter.
Detta är annorlunda.
En anledning att det är annorlunda är att mängder av manliga pundits självfallet har påpekat just det faktum att Leeds under Marcelo Bielsa, och Bielsas lag generellt, har tenderat att tröttna runt mars-april.
Låt oss säga att Leeds aldrig hängt ut någon av dem personligen och offentligt, och antydningsvis försökt skicka dem till punditkyrkogården. Vad Carney säger är inte annorlunda än detta, möjligen bara kantigare uttryckt.
Så varför just den här gången? Visst kan det nog ligga en del i att där finns en viss uppdämd irritation över den lite typiskt brittiska kritiken mot Bielsas fotboll efter 2-6-förlusten mot Man Utd.
Men tror man inte det har betydelse att Karen Carney är kvinna så antingen är man dum eller så spelar man dum. Hon är en ‘easy target’.
Och tror man inte det har betydelse att Karen Carney är kvinna så behöver man bara titta på svaren på Leeds tweet för att förstå hur stor betydelse det faktiskt har. Vilket var extremt förutsägbart, naturligtvis även för Leeds officiella twitter.
Leeds brydde sig bara inte. Leeds tog inte något ansvar för sina egna handlingar.
Andrea Radrizzani, Leeds ägare, verkar vara en av dem som spelar dum. Han upphöjer Leeds tweet till officiell klubbpolicy (innan hade det gått att skylla på kontoadministratörens personliga omdöme) genom att inte ta avstånd från tweetet, utan tvärtom dubbla-ner på dess form och innehåll.
Premier League är en liga som pratar sig varma om stora ord som respekt, inklusivitet och jämställdhet. De har detaljerade regelverk som innehåller rätt hårda straff för brott mot dessa gemensamma värderingar.
Dags för Premier League att sätta ett exempel!