Normalt sett börjar man väl nästan himla med ögonen vid det här laget när spelare eller tränare använder den allvarligt överanvända ursäkten att deras intervjuer med det ena eller andra kontroversiella uttalandet har blivit feltolkat genom översättning. Men när det gäller Antonio Contes intervju med italienska Sky i veckan angående rådande läge med Tottenham ligger det kanske ändå något i ursäkten.
Antonio Conte inledde fredagens presskonferens med den allmänna funderingen att han inte riktigt förstod varför vissa journalister väldigt gärna ville ställa till problem för klubben, eller mellan honom själv och Tottenhams ledning. Konspirationsteorier är för all del tämligen överanvända även de, men onekligen finns ett antal högt placerade journalister, Matt Law och John Cross bland dem, som låt oss säga väldigt gärna ser the worst case när det kommer till specifikt Tottenham.
Frågan är vad deras motivation egentligen är. John Cross är naturligtvis för Arsenal rätt precis vad t ex Marca är för Real Madrid i Spanien, han är i princip ett klubbmagasin i mänsklig form. Tottenham är Arsenals främsta rival, så gör matematiken! Vad gäller de andra misstänker man att mycket har att göra med bilden av Tottenham, det vill säga den typ av klubb som etablissemanget och opinionen i någon mening har bestämt sig för att Tottenham ska vara.
Tottenham ska enligt detta narrativ vara den där för all del klassiska men även till stor del happlösa och inte minst hopplösa klubben som ständigt greppar efter att höra till de allra största och mest framgångsrika klubbarna utan att någon gång riktigt lyckas. Det brott mot de sociala normerna som Tottenham begått, och som dragit på sig det mediala etablissemangets vrede, är att agera mot snarare än med narrativet. Till viss del genom att anställa José Mourinho, men framför allt med anställningen av Conte.
Vill man uttrycka saken väldigt kort och konkret skulle man kunna säga att Tottenham med framför allt anställningen av Antonio Conte försöker vara eller bli någonting de enligt narrativet inte är, eller kanske ens bör vara. Det är lite samma sak fast högre upp på skalan som ilskan när Brighton anställer Graham Potter för att de vill klättra i Premier Leagues tabell. Tottenham i det här fallet har alltså blivit för stora för sina skor och måste tas ned på jorden. Jantelagen i engelsk fotbollsform.
Antonio Conte har naturligtvis väldigt lite gemensamt med narrativet runt Tottenham, han är ju i själva verket närmast motsatsen till detta. En manager som skriker vinnare och även vunnit varhelst han befunnit sig. Detta är ju i princip också uttryckligen exakt vad han säger i intervjun med Sky. Men i detta försöker alltså journalister hitta en konflikt mellan Tottenham och Conte, fastän Tottenham anställt Conte just för att han faktiskt kan lyfta Tottenham över detta narrativ.
Lite samma mönster återkommer när det gäller Tottenhams januarifönster, som kanske inte var så väldigt övertygande, och hur det liksom blivit någon slags medial sanning att eftersom Tottenham inte kraftfullt förstärkte så är Conte förbannad och på väg att lämna klubben efter säsongen. Samtidigt är det media själva som mer eller mindre övertygat sig själva om att Contes framtid var villkorad specifikt till januarifönstret. Här uppstår en slags retorisk rundgång, eller om man så vill ett cirkelresonemang.
Naturligtvis finns det skäl för Tottenham att vara lite missnöjda med hur januarifönstret genomfördes, inte minst sett utifrån de uppmålade förväntningarna. Samtidigt är det svårt i januari som vi vet, de spelare som lämnat Tottenham var inte nödvändigtvis spelare som hade huvud eller hjärta i klubben, och att Tottenhams spelartrupp möjligen sett på ett sätt blivit tunnare snarare än bredare kanske mest speglar att Tottenham inte har någon europeisk cupfotboll att brottas med under vårsäsongen.
Åter till Contes intervju med Sky Italia så är det för all del klart och tydligt att Conte har höga ambitioner och därmed höga krav på Tottenham. Men det är ju också precis därför han är där och, måste man väl ändå anta, precis därför som Tottenham faktiskt valt att anställa honom. Tottenhams supportrar borde i själva verket också vara väldigt nöjda med detta. Givet deras missnöje med Tottenhams ledning borde de rimligtvis föredra en manager som aktivt för just deras talan framför en konfliktfri yes-man.
Tottenham har nu hur som helst bett Antonio Conte att inte göra några fler intervjuer med italienska eller utländska media. Det kan diskuteras huruvida detta uttrycker någon egentlig irritation över vad som faktiskt sades, eller mest bara en vilja att undvika det störande mediala drevet som dessa intervjuer ger upphov till. Men i slutänden kommer självfallet detta tjafs visa sig vara rätt så meningslöst och så att säga lite vid sidan av den större poängen.
Nämligen: Antingen stöttar Tottenham Antonio Conte som manager med de resurser och investeringar som krävs för att lyfta laget upp till den nivå som motsvarar dennes egna ambitioner och allting är så att säga frid och fröjd. Eller så väljer Tottenham att inte växa i sina egna ambitioner eller investeringar och kommer därmed förr eller senare, förmodligen förr, att separera från Conte och får börja om från början och kanske anses ha kastat bort något år lite i onödan.
Vad gäller press, media och journalister så kommer de naturligtvis kunna vara precis lika förbannade oavsett utfall. Om Tottenham och Conte hittar en harmonisk framtid tillsammans kommer många vara ursinniga för att Tottenham minsann försöker vara något som inte passar in i vad för klubb de tycker att Tottenham ska vara. Om Tottenham och Conte inte lyckas hitta någon sådan harmonisk framtid kommer de vara kanske lite mer skadeglatt ursinniga över att Tottenham hade fräckheten att vilja något mer.
Andra saker kommer vara viktigare för Tottenham. Om Tottenham ska kunna konkurrera fritt med andra klubbar som t ex kvällens motståndare Man City måste de självfallet göra det i första hand genom effektiv taktik och organisation, inte genom att försöka utspendera dem. Men det betyder självfallet inte att om Tottenham har för ambition att konkurrera med t ex Man City att de inte måste spendera och investera på en nivå som gör det möjligt för taktik och organisation att ge maximal effekt.
Och för all den energi som ödslats mycket i onödan på Antonio Contes intervju med Sky Italia under veckan så var det väl egentligen inte en intervju som innehöll något särskilt mycket mer kontroversiellt än just detta inte våldsamt långsökta synsätt. All konflikt är inte dålig konflikt. Konstruktiv konflikt är god konflikt.