Man kan säga två saker om missnöjet med Aston Villa efter deras 0-2-förlust mot Bournemouth i förra helgens ligapremiär. För det första att det är mer än någon vanlig överreaktion på ett enskilt dåligt resultat utan följer av att Aston Villa avslutade förra säsongen med endast två vinster på sina elva sista matcher, och dessa två vinster kom mot nu nedflyttade Norwich och Burnley.
För det andra att mer än enbart resultatet i sig så var Aston Villas eget spel en stor källa till både oro och irritation. Aston Villa presterade helt enkelt inte en fotboll som vid något tillfälle såg ut att kunna vinna matchen mot Bournemouth, än mindre någon fotboll som såg ut att kunna uppnå Aston Villas rimliga ambitioner den här säsongen. Långa stunder fanns inga fler idéer än långskott eller inlägg, i båda fallen mest på måfå.
Steven Gerrard tog över Aston Villa ungefär en tredjedel in på förra säsongen med den då uttalade ambitionen att få Aston Villa att börja spela en mer modern och progressiv fotboll än vad vi sett under Dean Smith. Det var även så det började, men ju längre tid det gick av säsongen och ju knackigare det gick för Aston Villa desto mer började Gerrard falla tillbaka mer mot den fotboll Aston Villa spelade med Dean Smith.
Här går det då självfallet att invända och påpeka att Gerrard tog över Aston Villa mitt under säsongen, utan någon försäsong och utan någon möjlighet att värva sina egna spelare, och att förutsättningarna att göra några större förändringar i Aston Villas sätt att spela fotboll inte var de allra bästa. Vilket för all del inte vore felaktigt, men även känns en smula förenklat för att inte säga tillrättalagt.
Matchen mot Bournemouth gav sannerligen inga indikationer på att en hel försäsong och nästan ett helt transferfönster faktiskt fått någon effekt i detta avseende. Aston Villa såg ut som ett lag som fastnat i gyttjan mellan två taktiska utgångspunkter. Laget lyckades aldrig tillämpa någon hög press på motståndet, men inte heller lyckades laget organisera någon lågt liggande backlinje som lockade motståndarna uppåt planen.
Matchbilden blev därmed bästa tänkbara för Bournemouth, som kunde utnyttja alla fördelar som finns med att spela mot ett lag som försöker pressa högt, utan att faktiskt behöva ta den risk det alltid medför att spela mot ett lag som pressar motståndarna högt upp i planen. Matchen blev den bästa av två världar för Bournemouth. För Aston Villa var det en fotboll som representerade det sämsta av två världar.
När Aston Villa anställde Steven Gerrard ungefär en tredjedel in på förra säsongen så var det med den uttalade förväntansbilden att Gerrard skulle lyfta Aston Villa från den sextonde plats i tabellen laget då låg på upp mot den övre halvan och möjligen kunna få Aston Villa att konkurrera om europeiska cupplatser. Detta uppnåddes aldrig. Aston Villa slutade på fjortonde plats, närmare nedflyttning än någon europeisk cupplats.
Aston Villas tredje säsong tillbaka i Premier League följde alltså ett mönster som i mångt och mycket var identiskt med de två föregående säsongerna. Ingen av dessa två säsonger lyckades Aston Villa heller sluta på övre halvan i tabellen. För en klubb med höga ambitioner som gjort stora investeringar i spelartruppen är detta självfallet en besvikelse för både klubbledning och för supportrar.
Kanske kommer Aston Villas supportrar att anklagas precis som Newcastles supportrar för att ha orimliga förväntningar. Att det kommer finnas många i press och media som skyndar till Steven Gerrards försvar som manager är närmast självskrivet. Men är det verkligen orimligt för Aston Villa att titta uppåt i tabellen och tycka att de borde kunna slåss med Brighton, Leicester, Wolves, Crystal Palace, West Ham med flera?
Nej, naturligtvis inte!
Just i detta läge kan det därför tyckas en aning vanskligt för Steven Gerrard att plocka en fight med en av Aston Villas mer populära spelare i Tyrone Mings. Vilket nu utvecklats till något av en medial cirkus runt klubben. Den typen av strider kan vara kloka att ta för en manager när denne befinner sig i en stark ställning, det vill säga när resultaten går bra och hans position är trygg. Inte när managerns ställning är svag eller ifrågasatt.
Gerrards fight med Mings började i somras när Gerrard ryckte kaptensbindeln från Mings arm och gav den till John McGinn istället. Betydelsen av just den saken kanske överdrevs en aning på sina håll, men följdes upp med att Mings bänkades i Aston Villa ligapremiär mot Bournemouth utan att göra något inhopp. Vilket för all del inte förhindrade Gerrard från att såga just Mings i intervjun efter matchen ändå.
Att efter en förlust välja att verbalt smocka till en spelare som inte spelat kan självfallet tyckas vara en aning over the top. Naturligtvis var det som svar på en direkt fråga om varför inte Mings spelade men det är Gerrard själv som väljer att så att säga svara med skarpa vapen. Nu kommer inte det där som någon överraskning. Gerrard var kritisk mot Mings redan förra säsongen och värvningen av Diego Carlos får ses i det ljuset.
Men det har också noterats att Steven Gerrard har tagit lite för vana att prata om behovet av kvalitet i spelartruppen, uttryckt eller underförstått att sådan kvalitet alltså saknas i spelartruppen för närvarande. Vilket är ett annat sätt att egentligen mest lasta över ansvaret för lagets prestationer på spelarna, och därmed naturligtvis bort från sig själv som manager.
Vilket i så fall får ses som ett rätt självservande beteende av Gerrard. Något som belyser en helt annan men kanske större sida av saken. Tyrone Mings är en populär spelare i Aston Villa eftersom han uppfattas som en lojal spelare med Aston Villa. Och hur klokt är det då att ta en strid med Mings för just Steven Gerrard, som nog på goda grunder på lite längre sikt kan misstänkas ha sina lojaliteter med en helt annan engelsk klubb?!
Vissa skulle säkert också invända mot Steven Gerrards prat om ”kvalitet” att visst är detta något som kan komma genom värvningar och nya spelare. Men ”kvalitet” måste också komma från coachning och utveckling av egna spelare, från träningsupplägg och analys av motståndare, från kommunikation med spelarna och från tydligheten i det taktiska ramverk som spelarna förväntas agera inom.
Att döma av vad Steven Gerrard visat hittills som Aston Villas manager, och inte minst av vad vi såg i Aston Villas match mot Bournemouth, är det långt ifrån uppenbart vad för ”kvalitet” Gerrard själv bidrar med till Aston Villa. Kanske måste Gerrard få mer tid på sig att visa sådan kvalitet, men givet vad han hittills har visat kan det vara ett illa valt tillfälle att prata alltför vitt och brett om andras ”kvalitet”.
Om Steven Gerrard håller tillräckligt hög ”kvalitet” för Aston Villa är det hög tid att visa det i dagens match mot Everton, och mot en annan ung engelsk manager vars kanske främsta merit som manager hittills är dennes namn som spelare.