Ett av dessa mer eller mindre halvseriösa fotbollskonton som det går tretton på dussinet av nu för tiden skickade under veckan ut ännu en av sina blandningar av påståenden och frågor med bilder på Harry Kane, Heung-Min Son och Dejan Kulusevski med bildtexten i form av en fråga ifall detta var Premier Leagues bästa anfallstrio. Onekligen en sådan där sak som är ägnad att skapa någon form av reaktion eller blowback.
Men jag misstänker att svaret faktiskt är ja. Tottenhams anfallstrio är Premier Leagues just nu bästa anfallstrio. Det betyder inte att det inte finns enskilt bättre anfallare i andra lag, eller för den delen att det inte skulle gå att hävda att en eller annan anfallstrio faktiskt skulle kunna vara bättre. Men pratar vi anfallstrios tror jag vi får gå tillbaka till Mohamed Salah, Roberto Firmino och Sadio Manë på absolut topp för att hitta en bättre.
Om ligan alltså avgjordes baserat på lagens anfallsspelare enbart så borde alltså Tottenham minst sagt ligga rätt bra till just nu. Men kanske får man snarare formulera det så att om Tottenham inte vinner ligan den här säsongen så lär det inte i första hand bero på lagets anfallstrio utan företrädesvis på andra lagdelar. Nämligen Tottenhams försvar och mittfält.
Med detta sagt så om Tottenham nu har ligans bästa anfallstrio så är det ju inte minst i matcher som kvällens snortuffa bortamatch mot Chelsea som den i så fall också måste visa detta. Det är framför allt i just dessa matcher som spelare av världsklass måste kliva fram, höja sig och vinna matcherna eller åtminstone rädda poäng åt sina lag. Och för Tottenham är det ju sannerligen en intressant värdemätare.
Psykologins betydelse inom fotboll ska aldrig underskattas. Och finns det ett stort frågetecken för Tottenham den här säsongen så är det just psykologin. Tottenham har spelarna att vinna ligan. Tottenham har managern att vinna ligan. Men har Tottenham psykologin att vinna ligan? Ett annat sätt att ställa egentligen exakt samma fråga är om Tottenham har psykologin att tro att de kan vinna ligan?!
Banterversionen av det där är självfallet föreställningen att Tottenham inte är en tillräckligt stor klubb att vinna ligan, eller något dylikt fånigt. Vilket är en sådan där typ av uppfattning som så att säga stämmer ända fram till dess att den inte stämmer. Men som alltid finns där kanske ett korn av sanning. Kanske på samma sätt som den här idén att Man City inte kan vinna Champions League. ”Första gången” är alltid lite svår.
Frågorna om Tottenhams psykologi har många gånger manifesterats just i matcherna mot deras rivaler i London. Tottenham har varit något av lillebror i det sammanhanget åtminstone i termer av resultat i åtminstone modern historia, och kanske har det även krupit in ett lillebrorskomplex i Tottenham. Vilket har gjort att Tottenham haft en tendens att förlora eller inte vinna dessa matcher även när de kanske borde vinna dem.
Sakta men säkert får man ändå säga att Tottenham har kommit över det eventuella lillebrorskomplexet när det kommer till Arsenal. Från att mer eller mindre aldrig lyckats besegra Arsenal, och definitivt inte när det verkligen har betytt något, har Tottenham nu tvärtom regelmässigt börjat vinna mot Arsenal när det verkligen behövs. Det fanns så att säga ingen lasagne i världen som kunde sätta stopp för Tottenham förra säsongen.
Men mot Chelsea har Tottenham inte riktigt kommit över det där som sagt eventuella lillebrorskomplexet. Det gnager där fortfarande. Det blev på något sätt jättetydligt förra säsongen när Tottenham lyckades förlora hela fyra matcher mot Chelsea, dessutom utan att lyckas göra ett enda mål. Båda matcherna i ligan, 0-3 på hemmaplan och 0-2 på bortaplan, och så dubbelmötet i Ligacupens semifinal.
De tre sista av dessa matcher med Antonio Conte som manager dessutom, med sin egen historik med Chelsea. Man fick lätt intrycket av att Conte inte alls gillade att förlora de där matcherna mot Chelsea och det var nog ingen tillfällighet att han i slutet av säsongen sa att han väldigt gärna skulle vilja möta Chelsea igen. Här har hans önskan onekligen blivit till verklighet kanske förr än han till och med trodde.
Tottenham övertygade i sin första ligamatch och går in i den här ligaomgången som tabelletta, även om det naturligtvis säger mer eller mindre ingenting efter en enda omgång. Chelsea övertygade sannerligen inte, även om de ändå vann. Vilket kanske på något sätt ändå är lite övertygande. Men Tottenham känns ändå just nu som det bättre och kanske det tryggare laget av dessa båda förväntade topplag.
Men har Tottenham psykologin att omsätta detta verkliga och-eller inbillade övertag till en vinst mot Chelsea? Svaret på den frågan kan visa sig ha en avgörande betydelse inte bara för kvällens match mot Chelsea, utan för Tottenhams hela säsong.
:::
TRANSFERKOLLEN
Alex Smithies, Cardiff till Leicester. Håller man i åtanke att Kasper Schmeichel precis har lämnat Leicester så är ju detta en allt annat än imponerande värvning av Leicester, som däremot inte längre är den enda klubben i någon av de europeiska toppligorna att inte värva en enda spelare. Leicester har gått från att ha en av ligans bästa målvakter till ligans kanske svagaste målvaktsbesättning. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)
Cheikhou Kouyaté, Crystal Palace till Nottingham Forest. Erfaren och rutinerad mittfältare med många år bakom sig i Premier League redan. Kommer tillföra mycket styrka och stadga till Forests mittfält. På sätt och vis mer av en så kallad statementvärvning än vad man kan säga om t ex Jesse Lingard, även om en 32-årig Kouyaté inte bidrar med något större återförsäljningsvärde. Betyg: Väl godkänd – (+++)
Emmanuel Dennis, Watford till Nottingham Forest. Både West Ham och Everton har jagat den här anfallaren som förra säsongen lyckades med den inte helt oävna bedriften att göra tio mål för ett nedflyttat Watford. På så sätt en riktig kupp av Forest att värva den här spelaren framför näsan på båda dessa notabelt större klubbar. Av Forests alla värvningar denna sommar visar förmodligen denna på störst ambitioner. Betyg: Berömlig – (+++++)