Utifrån specifikt det perspektivet vore Casemiro en kanonvärvning för Man Utd så klart, och visst är det också så att även inräknat värvningens alla dåliga sidor så kan Casemiro ändå visa sig bli en väldigt värdefull spelare för Man Utd. Problemet är bara att det i så fall känns mer som en lycklig och kanske något turlig tillfällighet snarare än något noga planerat utfall. Man har tryckt på en massa knappar och råkat få önskad effekt.
Bastian Schweinsteiger, Angel Di Maria, Cristiano Ronaldo, Raphael Varane, Edinson Cavani, Nemanja Matic, Victor Valdes, Alexis Sanchez med flera. Man Utd har gjort många av den här typen av värvningar under de senaste cirka tio åren, och de har i varenda fall blivit om inte direkt misslyckade så åtminstone aldrig riktigt så lyckade som man hade trott och hoppats på förhand. Varför skulle denna bli annorlunda?
Med den typen av värvningar pratar vi inte om positioner på planen, utan om åldrande stjärnor som befinner sig i eller nära slutet av sin karriär och som redan gjort huvuddelen av sin karriär, oftast med stora framgångar, för en helt annan storklubb. Vilket gör att Man Utd många gånger verkar tro att de köper en spelare, men vad de faktiskt får är en helt eller delvis annan spelare.
Alla spelare påverkas av eller är beroende av sitt sammanhang. Det är den enkla sanningen som så många missar när de pratar om spelare och istället pratar de om spelare som om de vore isolerade individer enbart, och verkar inte vilja tro eller tycka att en spelares kvalitet och karaktär är det minsta lilla mer komplicerat än dennes ranking och attribut i FPL, i FIFA eller i Football Manager.
Delvis får skiljas mellan vad värvningen av Casemiro säger om och betyder för Man Utd som lag eller som klubb. Det kan vara lite olika saker. Den här listan fokuserar på vad Man Utds värvning av Casemiro säger om Man Utd som klubb.
(8) Bristen på plan i rekryteringen av spelare!
Man skulle självfallet kunna tycka att det är rätt svårt att dra en linje, i alla fall någon särskilt rak linje, mellan försöken att värva först Frenkie De Jong, sedan Adrien Rabiot och nu till sist alltså Casemiro. Tre var och en rätt olika spelare minst sagt.
Men detta är alls inte något ovanligt för Man Utd de senaste tio åren. Än flänger de hit, än flänger de dit, och oftast flänger de därmed ned i diket. Finns där ingen övergripande taktisk strategi eller filosofi blir det snabbt spretigt vilka spelare man också värvar.
Det här var ju en av dessa saker som skulle ha åtminstone förbättrats från och med den här sommaren, med en ny sportslig ledning och med Erik ten Hag som manager. Vad värvningen av Casemiro visar är att katten fortfarande har sina fläckar kvar.
(7) Gamla stjärnor på väg utför!
Casemiro är 30 år och kanske inte just därför på väg att pensioneras redan. Men han är tveklöst på väg in i slutet av sin karriär och om Casemiro utvecklas alls de kommande åren så inte lär det då vara i positiv riktning.
Åldern är inte den enda faktorn. Casemiro flyttar inte till Man Utd som ett steg uppåt i sin karriär, som ett sätt att försöka avsluta karriären i en stor klubb med syftet att vinna stora titlar. Han har redan gjort allt detta med Real Madrid, inte bara en gång utan flera gånger.
Som redan sagts i inledningen, Man Utd har gjort många värvningar av den här typen förut under de senaste tio åren. Flera av dem har blivit direkt misslyckade, ingen av dem har blivit särskilt lyckad. Mycket lite talar för att Casemiro skulle bli annorlunda.
(6) Galna pengar!
Alltid svårt att veta hur trovärdiga löneuppgifter är, men det verkar vara en rätt samstämmig bild i rapporteringen att Casemiro med övergången till Man Utd rejält höjer sin lön. Det pratas om galna pengar.
Visst, det där pratet om pengar är ett nu känt grepp av de spanska klubbarna och deras media att förklara varför spelare går till engelska klubbar. Men en 30-årig Casemiro med allt mindre förväntad speltid cashar in ett sista stort kontrakt med betydligt bättre lön.
Återigen en värvning som inte precis sänder de allra bästa signalerna om varför spelare väljer att skriva på för Man Utd för närvarande. Det handlar mer om vad det betyder för spelarnas bankkonton än för titelskåpen och medaljsamlingarna.
(5) Man Utd en exitmarknad för andra storklubbar!
Man Utds tendens att betala stora pengar till stora klubbar för deras stora spelare visar även på en annan rätt olycklig tendens. Nämligen att Man Utd har blivit en slags den europeiska fotbollens elefantkyrkogård.
För visst är även Real Madrid vinnare på den här värvningen. De får över £60m för en spelare som redan gjort många bra år för klubben och som sakta ändå är på väg att ersättas i laget. Löneutrymme frigörs och de får pengar att investera i laget.
Att sälja sina stjärnor kan ofta vara svårt för europeiska storklubbar. Det finns så få klubbar som har råd att ta över deras kontrakt. Man har så att säga begränsat sin egen marknad. Praktiskt då med klubbar som Man Utd som erbjuder en sådan marknad.
Vilket inte nödvändigtvis måste vara enbart av ondo för Man Utd så klart, men det säger också något inte alldeles smickrande om Man Utds position i den europeiska fotbollens näringskedja just nu.
(4) En taktiskt tveksam värvning!
Ja, Casemiro är en av världens bästa defensiva mittfältare och har också varit det under åtminstone de fem senaste åren. Ja, Man Utd behöver definitivt en defensiv mittfältare och har också gjort det under åtminstone de fem senaste åren.
Men Casemiro har varit en av världens bästa defensiva mittfältare i ett taktiskt sett generellt lågt liggande Real Madrid. Det är en annan sak än att vara en av världens bästa defensiva mittfältare i ett lag som spelar en fotboll som Erik ten Hag vill spela.
Casemiros roll och utmaningar på planen kommer därför bli annorlunda, dessutom i ett helt annorlunda sammanhang, och risken är inte försvinnande liten att detta antingen kommer begränsa Casemiro eller Man Utds sätt att spela fotboll, eller både och.
(3) Värvas för att göra Cristiano Ronaldo glad!
En av sommarens stora sagor har varit Ronaldos missnöje och uttalade vilja att lämna Man Utd. Här går även att ana splittring inom Man Utd där vissa verkar villiga att släppa Ronaldo, men andra och mer inflytelserika verkar mer ovilliga.
En kanske något cynisk tanke är att Casemiro värvas i hög utsträckning för att göra Ronaldo glad och villig att stanna. Dels visar man att man värvar dyrt och värvar stjärnor. Dels återförenas Ronaldo med en gammal Real Madrid-polare.
Cynismen framstår inte som mindre motiverad av att det redan har hunnit komma lite olika rapporter om att Ronaldo plötsligt skulle vara gladare och mer villig att stanna i Man Utd.
Om man nu ser Cristiano Ronaldo som en viktig och värdefull spelare för Man Utd så kanske man inte ser något negativt med detta. Men det är ingen bra utgångspunkt för en ambitiös och seriös storklubb att värva spelare för att göra andra spelare glada.
(2) En politiskt reaktiv värvning!
Protesterna mot Man Utds ägare Glazers har varit omfattande de senaste veckorna och det har pratats väldigt mycket om kampanjer och bojkotter. Mycket har naturligtvis handlat om att Glazers tar pengar ur Man Utd, och Man Utd därför inga pengar har.
Plötsligt, och som från ingenstans, bränner Glazers och Man Utd alltså iväg £60m på Casemiro och rapporteras även vara på väg att spendera ännu större pengar under de sista veckorna i augusti. Tillfällighet eller taktik?
Det lite luriga är så klart att det även fungerar. Protesterna har för all del inte försvunnit men ändå minskat i intensitet. Casemiro värvades och plötsligt var det inte längre Glazers Out som trendade på twitter.
Plötsligt är folk positiva igen och pratar om värvningar, inte protester. Tyvärr säger detta kanske en hel del om vad Glazers Out egentligen handlar om för alldeles för många av Man Utds supportrar. Värvningar, inget annat.
Glazers kan naturligtvis gratulera sig själva för en politiskt effektiv taktik. Bröd och skådespel var opium för folket. Men inte heller detta är någon bra utgångspunkt för en seriös storklubb att värva spelare.
(1) Många kockar ger en sämre soppa!
Här är tolkningen fri, och jag medger att jag frispelar mer än vanligt på den här punkten, men det känns som om Frenkie De Jong är Erik ten Hags värvning, Adrien Rabiot var Richard Arnolds och John Murtoughs värvning, och Casemiro är Glazers värvning.
Bilden vi får av detta är en tämligen splittrad klubb där tre delar av klubben inte riktigt kommunicerar eller agerar enhetligt. Vi ser en klubb där åtminstone tre olika kockar står och rör om och slänger ingredienser i en och samma soppa.
Och ju fler kockar desto sämre soppa!