Det surrades högt och länge om att Everton skulle få nya ägare den här sommaren, på ett sätt som framstod som framstod som både önskvärt och trovärdigt. Missnöjet med Farhad Moshiri och Evertons nuvarande klubbledning har varit omfattande. Men mitt under sommaren gick Moshiri ut med ett uttalande som till synes satte stopp för idén om ett uppköp i alla fall denna sommar och kort och gott menade att det vore bättre att döma Everton och honom själv efter transferfönstret.
Vilket i sig själv var rätt bisarrt på flera olika sätt. Dels eftersom missnöjet med Moshiri och med hur Everton hanterats gick betydligt längre och djupare än att enbart handla om värvningar här och nu, även om som vi vet värvningar här och nu kan vara ett märkligt effektivt sätt att avväpna allmänt missnöje. Dels eftersom Moshiris uttalande antydde att Everton skulle börja värva spelare baserat på populism mer än på policy, vilket kanske är lite vad som har satt Everton i problem till att börja med.
Dessutom var det väl ärligt talat lite svårt att se exakt vilka fantastiska värvningar Everton och Farhad Moshiri skulle kunna göra som på något sätt skulle förändra omdömet om honom som Evertons ägare och om Evertons klubbledning generellt. På det sättet kändes uttalandet mest som ett rätt genomskinligt försök att köpa sig mer tid. Men när nu det där transferfönstret är stängt är det kanske ändå läge att ta Farhad Moshiri på orden, och döma honom och Everton efter transferfönstret.
Hur lyder då domen?
När Farhad Moshiri gjorde sitt uttalande hade Everton redan värvat James Tarkowski på fri transfer från Burnley. Ett sätt att tänka vore att denna värvning redan var medräknad i missnöjet med Moshiri och borde därför inte vägas in mot domen. Men låt oss för all del vara generösa eftersom det ändå är en värvning som ingår i detta transferfönster, och dessutom en mycket bra värvning.
Evertons första värvning efter Moshiris uttalande var Ruben Vinagre på lån från Wolves, knappast en värvning som direkt gjorde att man fick något större förtroende för Moshiris självsäkra uttalande om att döma honom efter transferfönstret. Vinagre har för all del en hel del talang men kändes hela tiden för tunn i Wolves och det är svårt att se honom kännas mindre tunn i Everton.
Den därpå följande värvningen av Dwight McNeil, återigen från Burnley, kändes i så fall desto mer övertygande, även om värvningen av mer eller mindre absurda anledningar inte precis togs emot särskilt positivt av Evertons supportrar. McNeil hade tydligen inte statistiskt övertygat dem tillräckligt mycket i Everton. Men negativismen kanske mest ska ses som ett uttryck för missnöjet med Moshiri mer än McNeil.
Nästa värvning övertygade i så fall desto mer när Everton gjorde klart med mittbacken Conor Coady från Wolves, en Liverpool lad uppfostrad i Liverpool men som varit en av Wolves bästa och mest ledande spelare de senaste åren. Värvningen av Coady signalerar både en rejäl förstärkning av backlinjen tillsammans med Tarkowski samtidigt som det försvagar en direkt konkurrent i ligan.
Därnäst gick Everton in och nöp Lilles mittfältare Amadou Onana mitt framför näsan på framför allt West Ham. Juryn är ute på exakt hur viktig och värdefull den här värvningen kommer vara, men det är ännu ett exempel på ett Everton som anstränger sig hårt för att i första hand förstärka lagets centrallinje. Onana var bra i ett Lille som lyckades knipa Ligue 1-titeln framför PSG så visst kan det bli en bra värvning.
Med återkommande skadebekymmer med Dominic Calvert-Lewin blev det uppenbart att Everton behövde en anfallare, och därför hämtades Neal Maupay från Brighton. Maupay har gjort det bra under en tid i Brighton men har gradvis förlorat sin plats där och detta kändes mer som en industriell värvning än som en inspirerad värvning. Everton bankar klart och tydligt på att Calvert-Lewin återvänder hel och frisk.
Med transferfönstret på väg att stänga gjorde Everton även klart med James Garner från Man Utd, en mycket talangfull forward som förra gången var mycket nyttig och värdefull för Nottingham Forest i deras till sist framgångsrika resa tillbaka till Premier League. Att Man Utds supportrar är rätt irriterade över den här försäljningen säger kanske något, även om också detta reflekterar ett allmänt missnöje med deras ägare.
Bomben under transferfönstret, om man ska kalla den för det, var Idrissa Gana Gueyes återkomst till Everton från PSG. Gana Gueye var alldeles fantastiskt bra för Everton under sin förra runda i klubben och lyckas han återskapa den rollen i laget så är detta en guldvärvning för Everton och för Frank Lampard. Frågan är om det är samma hungriga Gana Gueye som återvänder, eller mer en Gana Gueye på nedgång.
Allt som allt får man kanske ge Evertons transferfönster ett stabilt medelbetyg, kanske med dragning åt ett överbetyg. Det vill säga någonstans runt tre plus. Everton har varit aktiva på transfermarknaden, och även om några värvningar skriker kvantitet mer än de skriker kvalitet så finns det både en och annan värvning som känns som väldigt bra värvningar för Everton. Här finns kanske inte skäl att höja Farhad Moshiri till skyarna, men kanske finns heller inte skäl att hänga honom.
Vad man skulle kunna säga, och det kan så klart vara en fråga om medveten prioritering, är att Evertons värvningar först och främst riktar in sig på att stärka lagets defensiv och centrala försvarslinje. Logiskt givet att Everton haft stora defensiva problem de senaste åren. Men givet att Everton också är väldigt tunna offensivt, inte minst efter försäljningen av Richarlison och med tanke på Calvert-Lewins återkommande skadeproblem, gör det också att Everton fortsatt känns mycket svaga offensivt.
Nu är dock transferfönstret stängt för den här gången och Everton och Frank Lampard har att göra det bästa av den spelartrupp de faktiskt har. Det är nu dags för Lampard att visa vad han faktiskt som coach kan göra med sina spelare. Första möjligheten att göra det, och därmed kanske sätta tonläget för Evertons hela säsong, kommer redan idag hemma på Goodison Park mot Liverpool.
Och om vi nu skulle vänta med att döma Farhad Moshiri till efter transferfönstret så är kanske det rimligaste att vänta med att döma Frank Lampard till efter den här säsongen, om han nu får eller ger sig själv den tiden.