Bilderna var episka. Zlatan Ibrahimovic hade precis detroniserat NAC Breda i Eredivisie med sitt eget – och ett av årtiondets – allra vackraste fotbollsmål. Kamerorna svepte över ett Amsterdam Arena i extas. Alla skrattade och log. Utom en enda person. På hedersläktaren satt huvudstadsklubbens spelmotor, Rafael van der Vaart, med stenansikte. Till synes bitter över vad som just utspelat sig på planen.
- The television fucked up. Jag stod upp och klappade. Jag är själv fotbollsspelare – även om det är min värsta fiende som gör något sådant så bryr jag mig inte, det är fortfarande ett fantastiskt mål, säger van der Vaart i en exklusiv intervju med Sportbladet.
Ändå har händelsen blivit klassisk. En manifestation av den frostiga relation som rådde mellan de båda superstjärnorna i ett av Hollands mest talangfulla lag. Och snart drabbar duon samman igen. När Tottenham tar sig an Milan i åttondelen av Champions League står Zlatan och van der Vaart återigen på samma plan – och den sistnämnde passar på att äntligen reda ut all osämja.
- Mycket av problemet bottnade nog i att jag såg mig själv som en av Ajax egna. Jag hade vuxit upp i den klubben, varit där i många år. Jag älskade verkligen Ajax och har fortfarande mitt hjärta där. Sedan kom Zlatan utifrån, och var en fantastisk spelare, men … Han ville vara ”The Big Man”, jag ville vara ”The Big Man”. Någonstans kände jag väl att Ajax ledare borde vara en riktig Ajax-kille, inte någon som tydligt visade att han bara var där för en kort tid.
Rafael van der Vaart berättar i intervjun med Sportbladet att schismen på något sätt var oundviklig. Medan många andra lät svensken domdera som han ville valde han själv att sätta hårt emot hårt. Ta strid med ”Ibra” – även om det innebar att moralen i truppen påverkades.
- Det som gör mig lite besviken i efterhand är väl att vi splittrade laget litegrann. Vissa valde Zlatans sida, andra valde Rafaels sida. Det var såklart inte optimalt, säger han.
Inför veckans match är allt glömt och förlåtet hävdar han, och någonstans bottnade osämjan i att duon nog var byggd av samma skrot och korn i botten. De var helt enkelt för lika. Två vinnarskallar som snarare skyllde på kamraternas ”dåliga passningar” än på sig själva om något gick dem emot. Omoget, inser van der Vaart nu.
- När jag träffar honom i dag har jag inga problem med honom. Han är en av världens bästa anfallare och jag önskar honom all lycka, säger Rafael van der Vaart.