Miljonpublik framför tv-apparaterna och folkets hyllningar i Kungsträdsgården i Stockholm. På plats i Brasilien kunde dock inte fotbollslandslaget riktigt bearbeta svenska folkets intresse för silverbragden i Rio-OS.
- En annan är ju mitt i det och tar in upplevelsen på plats, och den var ju nog stor, säger Lotta Schelin efter sin första träning med klubblaget Rosengård på fredagen.
"En stolthet"
En historisk OS-medalj, via bragdvinster på straffar mot såväl USA och Brasilien på väg till finalen mot Tyskland, borde dock ha förtjänat en viss uppmärksamhet.
- Går man till OS-final ska det väl ändå vara någon som tycker att det är lite roligt, säger Schelin och skrattar.
Tårarna rann efter 1-2-förlusten i finalen på den klassiska arenan Maracanã och besvikelsen var stor. I omklädningsrummet uppmanades dock spelarna att njuta av stunden och känna en stolthet över silvret - Sveriges första i OS-sammanhang på damsidan.
- När man står med medaljen är det ändå bara en stolthet. Det är ingen bitter förlust av ett guld.
Upplevelsen i Rio - anfallarens fjärde olympiska spel - tog hon in på ett helt annat sätt än när Sverige spelade bronsfinal i Aten-OS 2004.
- När man är 20 år förstår man ingenting. Nu har jag verkligen njutit som aldrig förr. Jag har verkligen levt den turneringen och det är jag verkligen glad över.
"Gör ont fortfarande"
För lagkamraten Marta slutade OS i djup besvikelse med en fjärdeplats. Brasilianskan avböjde vänligt att prata om just OS med media efter träningen, men såg fram emot att kastas rakt in i hetluften i söndagens Svenska cupen-final mot Linköping på Malmö IP.
- Det är en möjlighet att komma bort från det som gör ont fortfarande, säger Marta.
Lotta Schelin anslöt till Rosengård i somras och jagar nu sin första svenska titel. Hon låter gärna landslagskamraterna i Linköping ta hand om ännu en silvermedalj.
- Jag tycker att det är sjukt tråkigt med silver. Det är inte så att jag har den inställningen att det är den medaljen jag vill krama om, säger Lotta Schelin med ett leende.