Det vilar en monstruös vidrighet över de miljarder euro och pund som skyfflas runt när den största sporten i världen spelar fotbollsschack över landsgränser och allt förstånd. Spanska klubbar rekordköper för 5,3 miljarder kronor, italienska för ännu mer medan länderna skakas inifrån och ut av ekonomisk kris och flyktingar som dör i sin jakt på ett bättre liv.
Men Manchester United står i varje fall där med sin Anthony Martial.
Jakten på ära och beröm i fotbollens namn tuggar taktfast vidare.
Och det gör den rätt i. För när allt kommer omkring är eländet ständigt närvarande i det stora och det lilla perspektivet, oavsett hur mycket det flabbas på deadline day-sändningar.
Mitt i den soppan som är livet är fotbollen och dess cirkuskonster oumbärlig, för det är där vi får andrum att låta tankarna fastna vid vilka köp favoritklubben gör, gapa över en obegripligt överdådig prislapp på en ung fransos och småle lite åt att förälskelse kan uppstå även mellan en manager och en spelare, i ett annat lag.
-Det är som när du är förälskad i en dam. Det finns massor av kvinnor i världen, men du vill bara ha just den.
Tottenhams manager Mauricio Pochettino kunde inte uttryckt det mer klart – han hade ställt in Cupid-siktet på ett styck Saido Berahino. Kärleken var ömsesidig men större krafter (eller ska vi säga egon) såg till att transferfönstret slog igen med de båda älskade på varsin sida utbytandes trånande blickar.
Viskade någon Real Madrid, Manchester United, De Gea och Navas?
Eller var det ett avgrundsvrål som faxades nära en halvtimme för sent?
Ja visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Det visade den ursinniga Saido Berahino med en dåres klarsynthet när han, inte så glatt, twittrade ut att han ”aldrig mer kommer spela för Jeremy Peace”.
Tottenhams ordförande Daniel Levy lade fyra bud på Berahino, West Bromwich ordförande Jeremy Peace sköt ned dom allihop. Sen kom smutskastningen i media fram och den infantila prestigen avslöjades i ett svep.
-Ibland är det omöjligt. Det är om kärleken. Och i fotbollen är det likadant.
Pochettino har förstått den universiella själens ekvation.
Fotboll är kärlek, kärlek är fotboll. Övergångar är galenskapen som existerar däremellan. Omöjlig att få grepp om. Möjlig att förälska sig i.