Med Bosmandomens inträde 1995 försköts makten från klubb till fotbollsspelare och agent. Det förändrade klubbfotbollsbubblan. Med ökad rörlighet mellan länder har nästa knäckfråga dykt upp – vilket land är mitt land, var ligger min lojalitet? Och spelar det någon roll?
Lionel Messi, Adnan Januzaj, Zlatan Ibrahimovic, Diego Costa – är några få av den stora massan spelare som haft flera val att göra i landslagsfotbollens ärade namn. Än fler är residenter på de brittiska öarna.
Gareth Bale, killen som slog igenom med en hårklämma i luggen, kunde valt England men:
-Jag är från Wales och är stolt att vara det.
Hans stolthet sa ja till drakarna. Och nej tack till de oräkneliga miljoner de hade inneburit i sponsoravtal att spela för de tre lejonen.
Historien om Jack Grealish är en mer invecklad och ambivalent berättelse om en pojke med ett Aston Villa-supporterskap som gått i arv, hand i hand med en irländsk stolthet och födsel i England till engelskfödda föräldrar med irländskt blod. Som en invecklad parentes är han släkt i rakt nedstigande led med Billy Garraty, på hans moders sida, som gjorde en landskamp för England och också spelade för Aston Villa.
Han representerade Irland i U-landslagen och var tydlig i sina utrop för ”grabbarna i grönt”. Men så växte Aston Villa-produktens fotbollsspel en nivå och han började snegla åt ett annat håll. Ett ”nej tack, jag tar gärna att sabbatsår” till den irländska förbundskaptenen Martin O´Neill följdes av en konversation med engelska diton Roy Hodgson som uttryckte sin önskan om Grealish fotbollsfötter och efter en lång tid kom valet så sent som i förrgår.
”Jag ger England min lojalitet. Det var inte ett lätt beslut eftersom Irland har en speciell plats hos mig genom min familj. Men jag har valt att representera det land jag föddes i.”
Besvikelsen från de gröna av ilska har dunkat massiva slag mot skenheligheten och pengatörsten de tror sig lysa igenom lojaliteten.
Det är en mäktigare fråga än den om lojalitet och pengar. Det är den om samhörighet – vi vill alla vara våra egna individer men egentligen bara finnas i ett sammanhang av något större, som känns som hemma.
Om Grealish inte valt med hjärtat kommer det sluta med ånger – så som det nästan alltid gör med de val vi gjort av andra anledningar än de allra ädlaste.
Det får framtiden utvisa. Först han bevisa att han är A-landslagsmaterial, den gode Jack.