En sista dans för Ferguson och Ljungberg
Everton och Arsenal kan klandras för mycket. Fansen har hittills denna säsong varken bjudits på någon sprudlande fotboll eller sportslig framgång - och det är egentligen smått surrealistiskt att man inte lyckas infria den potential som så tydligt finns där. Säsongsinledningen har kännetecknats av frustration. Sån var känslan när man kollade på Marco Silvas Everton. Men frågan är om han inte ändå får se sig slagen av Unai Emery, vars pragmatism gick till en sån överdrift att kunde prioritera en fembackslinje. Mot Southampton. På hemmaplan. Alltså.
För att släcka dem mest akuta av bränder började klubbarna flörta med en svunnen tid. Möjligtvis för att Duncan Ferguson och Fredrik Ljungberg var de mest lämpade, sannolikt för att freda besvikna fans. Sagt och gjort: när lagen ställs mot varandra på Goodison kring lunchtid på lördag, då har vi Ferguson i ena båset, Ljungberg i det andra.
Det var inget som jag hade räknat med. Och då har vi ännu inte kommit till historiens minst väntade vändning.
Om någon för fem år sedan hade sagt att Carlo Ancelotti och Mikel Arteta skulle vara tränare för klubbarna vid årsskiftet 2020, då hade min tanke varit att Ancelotti var en naturlig ersättare efter Wenger. Och Arteta, som redan då spåddes en framtida tränarkarriär, hade känts som en kandidat till att leda ett ungdomligt Everton.
Det kändes symptomatiskt att Everton och Arsenal ryktades bevaka båda två. Att det blev som det blev, det förvånar mig. Det gäller Evertons val, men, kanske framför allt, Arsenals. Att man tar in Arteta är en chansning. Men det är samtidigt en person, vars höjd vi inte har en susning om. Jag tror en redan upprepad fanbas mår bra av att i lugn och ro få bilda sin egen uppfattning, istället för att så fort det går sämre förstora upp minsta befarad svaghet.
Det är också en anledning till varför jag fullkomligt älskar denna smått besatta jakt på att hitta relativa fördelar för att nå framgångar i en fotbollsvärld som annars ter sig allt mer inrutad. För i vilken annan business hade man tänkt att det var blott en kittlande chansning när en oerfaren person tas in för att leda ett miljardföretag?
Till dess får vi hålla till godo med att se en frusen Ferguson springa runt på Goodison - samtidigt som stilikonen Freddie kritiseras för sina klädval av Paul Scholes. Gott så.
Kan Lampard motbevisa Mourinho?
Frank Lampard och José Mourinho går långt tillbaka i tiden. Det är en på många sätt mångfacetterad relation, som i hur man vrider och vänder på det kommer att stå i nåt sorts zenit när lagen ställs mot varandra i helgen. Man har ställts mot varandra tidigare - då i Derby respektive Manchester United - men det känns annorlunda denna gång.
För att komma in i rätt stämning, känns det inte mer än rätt att vi blickar tillbaka.
Det finns historiebeskrivningar om hur Lampard och Mourinho fann varandra ganska direkt efter det att portugisen kom till Chelsea första gången. Lampard blev tidigt Mourinhos outtalade utvecklingsprojekt och tränaren har sagt att mittfältaren var hans ”bästa kompis inom fotbollen”. Den generella uppfattningen om Lampard och Mourinho skiljer sig en del, men personlighetsmässigt är de nog mer lika än vad många tror.
Efter att Chelsea vann Champions League under Roberto Di Matteo så pratade Lampard om Mourinho som den person som hade lagt grunden för segern. Några år tidigare, efter det att Lampards mamma hade gått bort, ringde en klubblös Mourinho till mittfältaren varje dag för att se hur han mådde.
Allt gott dittills. Men sedan dess finns det några händelser som har skakat om relationen.
Det var Mourinho som under hans andra vända gjorde sig av med Lampard. Han skrev då på för MLS-klubben NYCFC varifrån han lånades tillbaka till Manchester City. När Lampard sedan kvitterade mot Chelsea i det första mötet mot sin forna klubb, då gjorde Mourinho en publik poäng av att Lampard hade skadat sitt arv i Chelsea genom att gå till en direkt rival.
Som expert på Sky kritiserade Mourinho Lampards Chelsea för att man inte kunde komma upp i nivå mot topplagen och fansen för att vara nöjda trots uteblivna segrar. Det uppskattades inte av Lampard.
Watford måste vara försiktiga med Sarr
Med dubbla tränarändringar så här långt får Watford finna sig i att tituleras höstens stora krislag. Det var nog inte detta som man såg framför sig i somras, då man kryddade en redan intressant trupp med rekordvärvningen Ismaila Sarr.
Sällan har en match förkroppsligat Watfords desperation lika bra som förlusten mot Liverpool. Plötsligt spelade man riktigt bra, men inte ens då fick man utdelning. När det var dags att trycka dit den, då gick det inte alls. Visst, det såg inte bra ut när Sarr brände den ena fina målchansen efter den andra. Men det var också talande för hur det kan se ut för en spelare som saknar självförtroende.
Jag tror ändå man får se på det hela med lite positivism. Sarr tar sig faktiskt fram till alla lägen. Det är inte något som man kan lära sig bara sådär. Självförtroende däremot, det är en färskvara. Det här är trots allt en spelare med massiv potential och som briljerade i Europa League under fjolåret. Frågan blir nu om Watford har tålamodet att vänta på Sarr?
Vem tar Farke?
Norwichs högstanivå har inneburit att man spelat jämnt mot några av ligans förväntade topplag. Men allt som oftast håller inte materialet för att genomföra Daniel Farkes entusiasmerande fotbollsmodell. Nu ser det plötsligt väldigt oroväckande ut för fjolårets gigant i Championship.
Norwich förlorar allt för många matcher - och det kollektiva försvarsspelet är bitvis oroväckande ihåligt. På senare tid har det därför börjat cirkulera rykten om att klubben har börjat leta efter en temporär ersättare.
Det känns fel. Samtidigt är det fullt förståeligt.
Farke är en intressant, och än stundtals naiv, tränare. Hans kompetens motsvarar absolut förväntningarna. Problemet är egentligen bara att Farkes kompetens och övertygelse inte verkar anpassade efter en klubb i bottenskiktet, där motståndet nästan alltid har bättre och mer välbetalda spelare. Det finns flera klubbar som jag tror hade lämpat sig för hans filosofi bättre. Everton har blickarna på annat håll och Nuno ser inte ut att lämna Wolves. Så, West Ham?
Två måstematcher för titeljagande (?) Leicester
Jag tror att man som Leicester måste se på säsongen på två sätt. Om någon i somras hade erbjudit Brendan Rodgers en topplacering på förhand, då hade han såklart tagit den. Visst är det många matcher kvar och Jamie Vardy kommer såklart få svårt att upprätthålla höstens målsnitt, men jag tror nog att det ändå successivt har etablerats en sorts hunger för mer. Och det är väl inte mer än rätt?
Leicester kommer att få behålla sin välspelande spelartrupp säsongen ut. Det hade väl varit om Chelsea hostade upp en hiskelig summa för Ben Chilwell, men annars har jag svårt att se det hända. Ännu viktigare är det att Leicester inte har några andra prioriteringar denna vår. Det kommer att bli någon cupmatch här och en onsdagsomgång där, men annars blir det blott helgmatcher säsongen ut. Spelarna kommer att få välbehövlig vila, samtidigt får Rodgers en hel vecka att förbereda sig mellan matcher.
Visst har Liverpool kopplat ett stadigt grepp om vad som skulle bli klubbens första ligatitel på tre årtionden. Men tio poäng är tio poäng som är tio poäng. Och även om Liverpools uttalande fokus är på ligan, så ser jag det som smått omöjligt att man inte skulle göra allt för att gå långt i Champions League igen. Och hur mår man efter allt resande? Tredjeplacerade City har positionerat sig fyra poäng bakom Leicester. Där kan vi prata om en klubb som har ett uttalat fokus på CL. Med ligatiteln långt borta har jag också svårt att se att man kan upprätthålla samma smått galna tempo och jämnhet som ifjol.
Liverpool är såklart storfavoriter till titeln. Men det går inte att bortse från Leicester som den kommande veckan först ställs mot City och sedan Liverpool. Det blir säsongsdefinierande.