Tre vinnare och tre förlorare bland topp sex
Historiskt svaga prestationer innebar att kampen om de fyra topplatserna i Premier League levde ända in i den 37:e omgången. Det var inte så att klubbarna som slutligen tog platserna - Tottenham och Chelsea - imponerade, men det gjorde sannerligen inte lagen där bakom heller. Att Manchester United inte kunde hålla undan en ledning mot redan nedflyttningsklara Huddersfield är ett underbetyg. Men det är inte så att matchen på John Smiths Stadium var ett undantag, utan snarare regel för hur det har sett ut under den senaste månaden.
På de senaste fyra omgångarna har Arsenal samlat på sig en poäng. Poängen mot Huddersfield var Uniteds blott andra av tolv möjliga under samma period. Sen har vi Chelsea som i helgen tog sin första trepoängare på fyra matcher - och för Tottenhams del har blivit två raka uddamålsförluster i ligan.
När säsongen ska summeras brukar man dela upp tabelltoppen i två skikt: topp fyra och de som missade topp fyra. Champions League v Europa League. Svart på vitt.
Men det blir missvisande. Det finns alldeles för många faktorer att ta med i beaktningen för att ett sådant resonemang ska passera friktionsfritt.
Vi kan börja med att slå fast att Manchester United är de stora förlorarna. Klubben slutade på en andra plats under fjolåret och har inte levt upp till varken budget eller varumärke. Men sen blir det desto mer komplext. Unai Emery kom till Arsenal med ett enda uppdrag: ta klubben tillbaka till Champions League. Nu är man visserligen i final i EL, som kan leda till en CL-plats, men lagets prestationer på bortaplan gör att Arsenal inte kan vara nöjt.
Sen har vi Chelsea. I samband med att det stod klart att CL-platsen hade säkrats började det cirkulera bilder och kommentarer på Chelsea-Twitter som hånade journalister som dömt ut Maurizio Sarri och Chelseas chanser att nå en topplacering. Det fick mig att häpna.
Chelsea har inte varit tillräckligt bra i år. Chelsea har inte varit Chelsea. Punkt. Under årets säsong har jag hört hur fansen på Stamford Bridge riktat glåpord mot Sarri, och i flera bortamatcher har de tillresta fansen skanderat “Fuck Sarri-ball”. Om än aningen hård, ofta har kritiken varit befogad. Att det till slut blev en tredjeplats, främst på grund av rivalernas brister snarare än det motsatta, innebär inte per automatik att vårens förövare går utan skuld.
Chelsea må ha lugnat sig en aning men det är inte så att Chelsea har slutat värva, som det ibland sägs. I somras gjorde man Kepa till historiens dyraste målvakt - och då hade man redan köpt loss Jorginho för närmare 600 miljoner kronor.
Det krävdes en 6–0-förlust mot City för att Marcos Alonso skulle petas. Det var först efter ett halvår av svaga prestationer som inlånade Mateo Kovacic petades till förmån för Ruben Loftus-Cheek. Samma sak gäller Callum Hudson-Odoi, som hölls tillbaka trots att varken Willian eller Pedro visade framfötterna, som, enligt BBC, gick så långt att han lämnade in en transferbegäran.
Att Chelsea slutligen tog en CL-plats är imponerande och gör att Sarri fullföljt det primära målet han hade. Det är viktigt att komma ihåg. Men alltför många snedsteg och undermåliga insatser gör att varken Chelsea eller Sarri kan vara nöjda med säsongen.
Man ska inte enbart stirra sig blind på vilka som tog de fyra topplaceringarna. I årets Premier League har vi tre klara vinnare. Däremot levde varken Chelsea, Arsenal eller United upp till förväntningarna.
Kompany lämnar som den allra största
Segern satt långt inne, men Vincent Kompanys fullträff fällde avgörandet på King Power Stadium och således har City ligatiteln i egna händer.
Det var som att Kompany, klubbkaptenen, fick ett slutgiltigt erkännande efter ett par år i skymundan. Belgarens ålder och skadebenägenhet har tvingat City att investera i andra på samma position - John Stones, Nicolas Otamendi, Aymeric Laporte, Eliaquim Mangala - vilket även inneburit att han som en gång var nummer ett har halkat ner i rangordningen.
Det var som att matchavgörandet mot Leicester gjorde att man återigen fick upp ögonen för Kompany. Det var som att fansen behövde bli påminda om hur vital 33-åringen har varit under Citys klassresa, från att kämpa i mittenskiktet till att bli den globala fotbolls-organism som numera prenumererar på ligatitlar.
Nu talas det om att en kontraktsförlängning ligger nära till hands, men risken finns att det här är det sista vi ser av Kompany i Premier League. Det är då hög tid att vi uppmärksammar en spelare som var med och sparkade igång City-satsningen, som avgjort derbyn mot Manchester United, som gjorde det ack så viktiga kvitteringsmålet mot QPR i den sista omgången 2012 - och som sannolikt ser till att City vinner sin andra raka ligatitel, Kompanys fjärde i City-tröjan.
Ofta talas det om David Silva och Sergio Agüero som de bästa spelarna i Citys moderna historia. Frågan är om inte Kompany är den allra mest betydelsefulla?
Orkar Vardy vara med på resan?
Som 25-åring spelade Jamie Vardy i Fleetwood i den engelska femtedivisionen. I debutsäsongen i Premier League, vid 27 års ålder, blev det bara fem mål.
Men sen hände något.
I Leicesters ligavinnande säsong stod Vardy för 32 poäng (24+8) på 36 matcher. Under samma period lyckades han även passera Ruud Van Nistelrooy som den spelare som gjort mål i flest matcher på raken. Men av klubbens mest framstående spelare den säsongen är det bara Vardy, som nobbade en flytt till Arsenal, som är kvar. N’Golo Kanté, liksom Danny Drinkwater, är i Chelsea - och Riyad Mahrez drog till City för en rekordsumma.
Sedan Brendan Rodgers intåg har Leicester sett bättre ut än någon annan gång sedan våren 2016. Backlinjen är bland de fyra, fem bästa i ligan. Mittfältet likaså. På topp återfinns Jamie Vardy. Han som gjort 18 ligamål och som för ett par dagar sedan utsågs till “Månadens spelare” i Premier League.
Vardy har hunnit med att bli 32 år och har säkerligen inte alltför många säsonger på samma nivå i sig. Men kanske blir hans sena genombrott räddningen?
Jag höjer ett varningens finger för Leicester nästa säsong. Det är en resa som Jamie Vardy förtjänar att vara med på.
Please come again, Huddersfield
David Wagners gärning i Huddersfield, att han tog klubben till Premier League och sedan lyckas säkra nytt kontrakt, var imponerande. I år gav man sig inte själva en rättvis chans att stanna kvar, då man inte spenderade i närheten av det som flera av konkurrenterna, som redan hade bredare och bättre material, gjorde.
Det blev ett rekordtidigt uttåg.
Jag har svårt att se Huddersfield tillbaka i Premier League den närmaste tiden. Konkurrensen i Championship är stenhård och gissningsvis finns det gott om intresse för lagets högst värderade tillgångar - Aaron Mooy, Terence Kongolo, Adama Diakhaby.
Däremot ser jag fram emot den dag Huddersfield är tillbaka.
Vad jag har hört finns det bara gott att säga om deras tid i den engelska högstadivisionen. Fansen har fått beröm för sitt ovillkorliga stöd, och spelarna för sitt sätt att försöka spela fotboll i stället för att enbart anpassa sig efter motståndet.
Det var även vackert att se hur klubben och dess fans välkomnade och applåderade Arsène Wenger under fjolårssäsongens avslutande dag.
Ses snart igen, Huddersfield.
Kan Watford kraftsamla inför Wembley?
Inte trodde man att Watford skulle bli något att räkna med i årets Premier League: laget hade tappat såväl sin tränare som stjärnspelare till Everton och ersatt dessa med billigare lösningar utifrån. In kom en klubblös tränare som senast hade varit i Rubin Kazan, en 35-årig målvakt och en svensk från Östersunds FK.
Lagets placering på den övre halvan är imponerande, men säsongen kommer främst att bli ihågkommen för att man även tagit sig till final i FA-cupen.
Watford går in i den avslutande omgången med blott en vinst på de senaste fem matcherna. Nu gäller det att kraftsamla. För spelarnas gäller det att få med sig ett resultat att bygga vidare på, ett positivt minne att ha med sig när laget går in i säsongens avslutande vecka.
Vilken säsong, Watford!