I förra veckans krönika var frågan om någon klarar av att rubba FC Rosengård i höst. Det är ett väldigt bra fotbollslag som efter Tyresös uttåg inte har en självklar rival att stångas mot. Så frågan är hur något annat lag ska rubba det allsvenska ledarlaget. Jag hittade min personliga teori i tv-soffan under VM.
Uppsvinget som spelsystemet 3-5-2, eller 5-3-2 om man vill, fått under VM fick mig att börja tänka till och jämföra fördelarna i det sättet att spela försvarsspel med hur Rosengård vill spela anfallsspel. Ett ändrat spelsystem är aldrig hela svaret, för det handlar också om vilket spelarmaterial du har i truppen och hur väl du klarar av anpassningen – men hade jag varit tränare i ett lag som ställts mot dagens Rosengård hade jag formerat laget på samma sätt som till exempel Chile, Uruguay eller Holland.
Med tre mittbackar har lagen betydligt enklare att kontrollera ytan centralt där Ramona Bachman och Anja Mittag utgör hjärtat i Rosengårds anfallsspel. När Mittag droppar ner djup i banan för att komma rättvänd får ofta en fyrbackslinje svårt att hålla sig kompakta och riskerar att få farliga instick på ytan bakom sig, med en trebackslinje på ett helt annat sätt kan spela ett spel med visst markeringsinslag och täppa igen ytorna. Jag vet själv hur jobbigt det är att hantera en droppande forward som mittback i en fyrbackslinje.
Med ett sådant försvarsspel blir det i stället mer ytor på kanterna, men en spelare som Therese Sjögran vill helst också söka sig in centralt för att hitta instick eller avslut. Där tvingas även hon då ställas mot en kompakt och samlad backlinje.
Inte speciellt många lag i allsvenskan klarar av att vara spelförande mot Rosengård och tvingas spela stora delar av matchen utan boll för att förlita sig på omställningar. Även här ser jag klara fördelar med att spela ett 3-5-2. Med två forwards kan du ändå få lite mer tyngd i kontringarna och få en större chans att få fast bollen för att skapa något framåt.
Tidigare har målvakten Thora Helgadottir med sitt fina djupledsspel och bra fötter legat bakom och avvärjt många av de omställningar som Rosengårds något långsamma backlinje ställts emot. Nu när hon lämnat klubben och tyska Kathrin Längert ska ta över mellan stolparna finns ytterligare möjlighet att störa laget med omställningar och spel bakom backlinjen innan Längert och försvaret hittat samspelet.
Sen är det viktigt att poängtera igen att ett byte av system mot just Rosengård inte passar alla lag och dess spelartrupper. Men hade jag varit tränare för till exempel Örebro, som i dag är ett fysiskt starkt och hårt arbetande lag i sitt 4-4-2, hade jag absolut testat för att ha chansen att plocka poäng. Sarah Michael och Sanna Talonen är dessutom två starka anfallare som skulle kunna göra livet svårt i omställningsspelet.
Så nu återstår att se om någon av de damallsvenska tränarna läser det här. Hursomhelst kommer det bli en spännande höstsäsong.