Vår bästa spelare: Mario Balotelli eftersom han är lagets nya superstjärna. Och eftersom ingen trodde att han skulle kunna vara så bra på den här nivån. Andrea Pirlo får också en omnämning, inte bara eftersom han är spelfördelare, utan för att han rör sig så mycket också (mot Tyskland nästan 12 kilometer, tvåa efter Claudio Marchisio).
Största spelarbesvikelsen: Antonio Di Natale. Efter nästan 100 mål på tre säsonger i Serie A missade han sin chans att visa en större publik vad han kan.
Bästa EM-ögonblicket: Pirlos straff mot England eftersom det var ögonblicket som ändrade Italiens öde. Och Balotellis pose efter hans andra mål mot Tyskland, eftersom vi där hade funnit en ny hjälte.
Värsta EM-ögonblicket: Att Riccardo Montolivo missade en straff mot England var hemskt. Det ögonblicket verkade bli slutet på vårt äventyr. Men kanske ännu värre var tiden inför Spanien-Kroatien, när vi trodde att ännu ett 2-2-resultat skulle förstöra våra chanser att gå vidare från gruppen. Jag antar att alla nu känner till innebörden av det italienska uttrycket ”biscotto” (kaka)?
Betyg och framtid: 9/10. Ingen förväntade sig att det här laget skulle vara så bra. Bara ett par dagar innan EM fick Italien stryk mot Ryssland med 3-0. Det var förnedrande. Ingen verkade veta vad de skulle göra på planen. Ett par dagar in i EM-turneringen var det dock dags för match mot Spanien, och vi hittade oss själva igen – tack vare Cesare Prandelli. Det var hans första stora turnering som förbundskapten.
EM:s bästa spelare: Andres Iniesta.
Av: Simone Stenti, La Stampa
Översättning: Gustav Bådagård