Festen ville aldrig ta slut i Madrid, varje fall skvallrade rapporterna nere från Spanien om det. Vissa festade till och med lite för mycket och andra förvandlade en förmodad (?) glädje till ilska genom att vända upp och ner på halva staden till myndigheternas stor förtret.
Atlético tog hem Europa League 2010 och titeln är åter i Los Colchoneros ägo, starkt så klart och en liten fjäder i hatten till den så i övrigt så hårt kritiserade Atleti-ledningen.
Diego Simeone var inte bara det mest romantiskt korrekta valet, sportsligt var det rättfärdigat så långt ögat kan nå. Atlético kan rentav nå fjärdeplatsen i ligan och gör man det tar det nog inte många veckor innan statyn på ”El Cholo” står där utanför Calderón.
Det är klart att ett livshotat Sporting kan slå Málaga och det är lika givet att ett pånyttfött Atlético kan slå ett minst lika skadeskjutet Villarreal. Det ska givetvis mycket till för nyss nämnda scenario men oavsett vad så känns projektet med den hårdföre argentinaren vid rodret spännande.
Problemet då? Det finns ju alltid sådana. Får man behålla Falcao? Hur länge kan en sådan spelare stå utanför fotbollen finrum? Det vill säga Champions League.
Låt oss hoppas att den sett till mål livsfarlige colombianen stannar och att Simeone har vett nog att förstärka försvaret. Gör han det blir han inte en nagel i ögat på Barcelona eller Real Madrid men väl en blåslampa i ändalykten på klubbarna under som har för vana att knipa Champions League-platserna.
Till sist, bottenstriden. Sporting, Zaragoza, Rayo, Villarreal och Granada gör upp om tre himmelsrika platser och två direktplatser direkt ner till helvetet. Med det spanska inbördessystemet så räknas det ut olika scenarion som aldrig förr. Som vanligt väldigt svårt för oss dödliga att hänga med, bäst att kontakta NASA ännu en gång kanske för korrekt uträkning?
På tal om ”som vanligt”, Real Zaragoza fixar det igen va?