Taktik
Många experter anser att formationen är föråldrad nu, men Giovanni Trapattoni ger inga ursäkter för att vara något gammaldags och han är ett stort fan av 4-4-2 och hans Irland har spelat det i nästan varje match sedan han tog över jobbet för fyra år sedan.
Italienarens första uppgift efter ankomsten blev att stoppa det irländska lagets målläckage efter en match där botten nåddes efter en 5-2-förlust mot Cypern. Han tog alla han ansåg vid den tidpunkten vara realistiska utmanare till en plats i truppen och åkte till Portugal för ett träningsläger och bestämde där vilken taktik som var bäst lämpad för att maximera deras fotboll.
Resultatet blev en formation som innebar en ganska rak fyrbackslinje med två defensiva centrala mittfältare, något mer offensiva yttrar och två anfallare, varav nästan alltid en större spelare som måste ta emot långa, höga bollar och hålla fast bollen högt upp i planen.
Trapattoni talar ofta om de kvaliteter som hans spelare har, men han har ibland varit ganska uppriktig för begränsningarna i gruppen som han arbetar med och han tror att genom att se till att alla vet exakt vad som krävs av dem så kan han hjälpa till att se till att laget väger över på det som är bra.
Med detta i åtanke passar italienaren inte ofta på att rutinmässigt slänga in spelare från bänken som kan förändra saker och ting under en match utan han föredrar att ha helt likadana ersättare för dem som redan är på planen.
Första valen i uppställningen är ganska väl etablerad i detta skede. Shay Given kommer att starta som målvakt med John O'Shea och Stephen Ward kommer att spela som ytterbackar. Av de två tenderar den senare att följa med mer i anfallen men i Polen lär de sannolikt ha händerna fulla just med att försvara. Richard Dunne, som är stark i luften och en bra tacklare, är nyckelspelaren i hjärtat av försvaret där han vanligtvis samarbetar med Sean St Ledger. Båda går framåt för fasta situationer och för att använda det andra målet.
Glenn Whelan och Keith Andrews föredras tillsammans på det centrala mittfältet och det är deras jobb att bryta upp motståndarnas passningsspel och ge skydd åt försvararna bakom dem. När de vinner bollen är tanken att få den framåt snabbt eller ut brett på kanterna för Damien Duff och Aiden McGeady.
Duff lyckas inte längre flyta förbi försvararna med den lätthet han brukade under sina dagar med Blackburn och Chelsea och när han spelar på högerkanten brukar han skära inåt i planen snarare än att springa längs linjen och slå inlägg. Han är fortfarande en viktig spelare för laget, mest för hans hårda jobb defensivt men även för att försöka vinna en offensiv frispark som avlastar trycket och ger laget möjlighet att avancera in på den offensiva planhalvan.
När han är som bäst är Kevin Doyle mycket effektiv på att vinna bollen, hålla i den och sedan fördela bollen till andra, men landslagskaptenen, Robbie Keane är fortfarande den främsta målgöraren som hotar och samtidigt täcker stora delar av planen och ofta vill vara en länk mellan mittfält och anfall.
När det går bra, kan laget göra det svårt för motståndarna att hålla i bollen och sedan snabbt attackera när de erövrat bollen, vilket orsakar allvarliga problem för motståndarförsvaret. Men det finns en tendens hos spelarna att tappa bollen alldeles för lätt och när mittfältet tvingas till att försvara lågt ned i planen så blir Irlands anfallsspel lidande och reduceras ofta till att Shay Given eller andra skickar upp långa bollar framåt mot isolerade och ensamma anfallare.
Keith Duggan och Emmet Malone