”Giovanni Trapattoni förtjänar inte den kritik han utsätts för – han förtjänar en medalj.” Så skrev en irländsk journalist i veckan och egentligen är det ett under att italienaren inte har tagit sitt pick och pack och övergett denna grupp medelmåttiga irländare som han bråkar med så ofta.
Den 73-årige italienaren har vunnit i stort sett allt som går att vinna som tränare (förutom EM och VM). Han har vunnit ligan i fyra olika länder. Han har vunnit Europacupen, Uefacupen och Cupvinnarcupen. Han har vunnit den europeiska supercupen och VM för klubblag.
För fem år sedan tog han över det irländska landslaget när det var som sämst. I kvalet till EM 2008 hade den katastrofale Steve Staunton och hans manskap bland annat förlorat med 5-2 mot Cypern.
Men ”Trap” tog tag i laget, fick ordning på försvaret och var nära att nå VM i Sydafrika (tilll slut var det Thierry Henrys hands som såg till att Frankrike gick vidare från play-off matcherna istället för Irland). Två år senare såg Trapattoni till att Irland kvalificerade sig för sitt första EM-slutspel sedan 1988. Den gamle mästartränaren hade gjort det igen – infriat förväntningarna.
Men trots dessa framgångar så får han inte den respekt hans bakgrund och erfarenhet förtjänar. I Polen förra året förlorade Irland alla tre EM-gruppmatcherna och fick åka hem med svansen mellan benen och 1-9 i målskillnad. Och redan under turneringen kritiserades Trapattoni hårt av de irländska tidningarna (mycket handlade om att han inte gav James McClean tillräckligt mycket speltid men om man tittar på Sunderlandspelarens insatser den här säsongen så kan man förstå varför Trapattoni inte slängde in honom i EM-hetluften).
Kritiken mot Trapattoni har fortsatt – och till och med tilltagit i styrka – under VM-kvalet. En 6-1 förlust hemma mot Tyskland hjälpte inte direkt och man hade också stora problem med Kazakstan (två sena mål vände 1-0 underläge till 2-1 vinst). Trap är för konservativ, skriver tidningarna. Trap kommer inte överens med spelarna. Trap kan inte kommunicera med spelarna. Trap spelar för mycket långbollar. Och så vidare...
Attackerna på Trapattoni får en att undra om inte de irländska journalisterna och supportrarna kräver för mycket med tanke på de spelare som står till italienarens förfogande. För ungefär tio år sedan hade Irland spelare som Roy Keane, Richard Dunne, Shay Given och Jason McAteer och i slutet på 80-talet och början av 90-talet kunde spelare som Paul McGrath, Ronnie Whelan, Pat Bonner, Kevin Moran, Steve Staunton och David O’Leary satte ordentlig skräck i engelsmännen.
Irländarna begär fortfarande att landslaget ska kvalificera sig för de stora mästerskapen men man kan inte jämföra Roy Keane med en spelare som Glenn Whelan, eller David O’Leary med Sean St Ledger. Det går bara inte. Trapattoni kan göra ett dåligt lag bättre men han kan inte trolla.
Största ”stjärnan” i truppen mot Sverige är Robbie Keane och han är 32 år gammal och spelar för LA Galaxy i MLS. För övrigt har vi Whelan, Seamus Coleman, Shane Long och Jon Walters. Det var länge sedan Irland hade så dåliga spelare till förfogande som nu.
Men det ska erkännas att Trappattoni kunde ha skött saker och ting lite snyggare. I höstas skrev Emmet Malone en artikel för The Irish Times där han radade upp namn på spelare som fallit i onåd under Trapattoni. Stephen Ireland, Andy Reid och Steven Reid var tre av namnen då och Trapattoni har sedan dess bråkat med Stephen Kelly och Ian Harte.
Den mest pinsamma situationen uppstod dock när Trapattoni kritiserade Marc Wilson för att ha disciplinära problem och sa att backen gärna ”kunde gå och spela för Nordirland”. Det visade sig dock några dagar senare att Trapattoni hade tänkt på en annan spelare men blandat ihop namnen på spelarna.
Och om man pratar med de irländska journalisterna som följer landslaget så framstår det ganska tydligt att Trapattoni har ett kommunikationsproblem med spelarna. I början hade han Liam Brady som assistent och den före detta Juventusspelaren kunde översätta Trapattonis italienska till engelska. Men Brady slutade för tre år sedan och Traps engelska är – om sanningen ska fram – ganska medioker.
Coling Young från The Irish Daily Mail skrev i höstas att efter varje presskonferens så samlas de irländska journalisterna för att försöka komma överens om vad det var Trapattoni egentligen sa. De gissar sig fram och sedan får en av dem – ofta Neil O’Riordan från the Irish Sun – uppgiften att mejla alla journalisterna med en slutgiltig version av vad Trapattoni kan ha sagt.
Och om journalisterna har så svårt att förstå Trapattoni så kan man bara utgå från att spelarna har det lika svårt. Och tydligen har det gått så långt att under halvtidsvilan så säger varken Trapattoni eller hans assistent Marco Tardelli någonting. Det är bara spelarna som pratar. Bisarrt.
Jag avslutar med Trapattonis svar på en enkel fråga om han var missnöjd med hur få chanser Irland hade skapat trots spelmässig dominans i en match mot Grekland i november 2012:
“Yes, yes, there is this situation. You have to no forget this team is there … plays is strong team, play, play, played a long time together is a good maybe missing little bit heavy in the [something Italian], in the box, but possession is no enough is right what you say. But it was important our confident, the look, the score, look also this situation. Eh this watch about our personality because is there, is the first game Coleman, the first game also OK Long play something time, but I think we had this good impact approach because it was important. It was important after make a good performance after this disappoint, the German. Also Faroe eh Kazakhstan [starts speaking in Italian, translated roughly as ‘we have seen a progression’]. Yes.”
Det kan inte alltid vara lätt att vara irländsk landslagsman, speciellt i det rådande klimatet. Sverige borde kunna utnyttja det på fredag men ibland är irländarna som mest svårslagna när de har hela världen emot sig. Och det vet Trapattoni.
Följ Marcus Christenson på Twitter