Arenan må ha sett sina bästa dagar. Ändå var det en behaglig tidsresa att återvända till Elland Road och ta en pit i katakomberna i den läktare som byggdes i slutet på 1950-talet efter att man sålt John Charles till Juventus.
Såg Leeds-Queens Parks Rangers på plats förra helgen och det var som att hamna helt rätt. En fotboll och en inramning som jag föll för en gång i tiden. Även om det slutade 0-0 och det var få Leeds-chanser så var det en njutning att sitta bland över 30 000 tunt klädda engelsmän. Om inte spelet värmde så gjorde väl ölen det.
Även om det var rätt bra drag på pubarna kring stationen inför match och man såg många lagtröjor och halsdukar på stan så räckte det att gå in i den största sportaffären för att se att Leeds inte är så heta. Några retrotröjor, annars idel andra stora lag.
I ett av de sunkigare köpcentrumen i stan har Leeds United en egen shop men den andades inte framgång och driv. Snarare gav den en känsla av deppighet med ett begränsat utbud och en stämning som var mer Pound store än vinnarvibbar.
I maj är det 16 år sedan Leeds United spelade semifinal i Champions League mot Valencia. Efter 0-0 på Elland Road blev det 3-0 till det spanska laget i returen, och den förlusten var också början på en makalös utförslöpa för den engelska klubben.
Vi som håller på lag kan ofta tävla i om hur dåligt det går för just våra klubbar. Och hur plågsamt det är att hålla på just det här specifika laget som alltid havererar. Allt är relativt och för varje Leeds så finns det ett Coventry som har det ännu värre eller ett Liverpool där man lider på hög höjd.
Har följt Leeds mer eller mindre slaviskt sedan slutet på 1970-talet och det är klart att det finns ljusa stunder men det är långt mellan gångerna. De senaste elva, tolv åren har varit de värsta med spel i den engelska tredjedivisionen.
Givetvis finns det en dröm att se Leeds United i Premier League igen. Kanske till och med i Europa? Så här i efterhand framstår det som otroligt att man spelade semifinal i Uefa-cupen 2000 och då semifinal i Champions League 2001 och slogs i ligatoppen i England.
Tyvärr byggde en hel del av framgångarna på ett luftslott där man lånat pengar till spelarköp och löner med framtida publikintäkter som säkerhet. När framgångarna uteblev så hamnade klubben i en våldsam negativ spiral där man i det närmaste gick i konkurs.
Man var tvungen att sälja allt av värde. De bra spelarna som kunde inbringa några pund. Hemmaarenan Elland Road. Träningsanläggningen. Tyvärr är det sällan så att man gör de bästa affärerna med kniven mot strupen.
Ägare har kommit och gått genom åren. Den ena värre än den andra och man har bytt managers i parti och minut. Det har varit närmare 100 lånespelare som passerat i den vita dräkten ovanpå en del värvningar och egna produkter.
Nu verkar Leeds dock ha hittat rätt i Garry Monk som framför allt spelade för Swansea och sedermera blev manager för klubben när Michael Laudrup fick sparken. Monk fick en bra start och skrev ett treårskontrakt men fick gå ett halvår senare.
När han tog över Leeds United tog han med sig gamle MFF-bekantingen Pep Clotet och tog in förre anfallsstjärnan James Beattie. De har sedan plockat ihop ett lag med bland andra Pontus Jansson som utmanar i toppen av Championship.
Det är klart att hoppet om Premier League finns där, men ju mer jag sett av utvecklingen ju mindre sugen blir jag. Även om det i det närmaste är omöjligt att överleva ekonomiskt i Championship och det kan hota klubben på sikt är inte Premier League samma sak längre.
I globaliseringens tidevarv har fotbollen i Englands högsta serie blivit en helt annan industri som vänder sig till en annan publik. Kolla bara arenautvecklingen där de flesta måste byta upp sig för att kunna konkurrera.
Bara att läsa om Tottenhams nya bygge med ”the Tunnel Club” där det ska vara en ”fine dining” restaurang precis vid spelartunneln och med fönsterglas så man ska kunna se när Harry Kane o Co ska in på planen. Kostnad? Ja, flera hundra tusen kronor per år.
Uppenbarligen finns det en marknad för det här eftersom det sker och om man ser på beläggningen som klubbarna i Premier League har så funkar det. Men det är något annat än den fotboll som jag blev förälskad i en gång i tiden.
Naturligtvis kan man inte hålla fast i något bara för ett några generationer gillar det, och Premier League måste alltid vara målet. Om det makalösa sker att Leeds går upp kommer jag givetvis jubla men det finns ett stråk av oro. Vad blir kvar av gamla Elland Road? Och fansen.
I dag i Premier League är det ju oftast bara bortaklacken som ger inramning. Tänk att det är 17 år sedan Roy Keane klagade på stämningen på Old Trafford och undrade om de som var där och åt räkmackor kunde stava till ordet fotboll.
Frågan är om det går att kombinera det nya och det gamla? Det här är en utveckling som även finns i Sverige och där vi ser nya arenor som ibland är lyckade men andra exempel utan själ. Att utvecklas men ändå ha respekt för det gamla måste vara nyckeln – och det är klart att det går att ordna.