Mia Hamm, Brandy Chastain och de andra stjärnorna från VM 1999 har länge svävat över den amerikanska damfotbollen. Bilderna av straffavgörandet för 16 år sedan och en Chastain vevande med sin matchtröja har levt vidare och inget har kunnat överträffa det.
Då var det 90 000 på Rose Bowl i Pasadena och 30 miljoner tv-tittarna som fullkomligt slukade allt kring det landslaget. Det blev också en injektion kring damfotbollen i USA och alla som var med i laget nådde en slags mytomspunnen ställning. De blev guldstandarden.
Dokumentären om ”The 99:ers” har alltid kunnat vevas när USA åkt hem från VM efter VM utan den där guldmedaljen. Visst, man har vunnit OS-guld men det är inte den medaljen man helst velat ha, och i Frankfurt 2011 så hade man segern men förlorade efter dramatik.
Under VM i Kanada har amerikanskorna sakta men säkert vuxit in i spelet och även om man inte övertygade i gruppspelet så vann man gruppen. Därefter var det krampaktigt mot Colombia, lite mindre så mot Kina och mot världsettan Tyskland var det ett starkt USA som grep finalplatsen.
Från hård kritik mot förbundskapten Jill Ellis har det svängt med resultaten, och det är givetvis så att många av de gamla 99:orna är delaktiga i olika medier som bevakar landslaget. Deras ord gör antagligen ondare för de har det där mäktiga VM-guldet i ryggen.
Så på söndagen fick USA äntligen möjligheten att sätta en ny guldstandard. Skulle man hantera trycket? Att det var Japan på andra sidan borde inte skrämma sett till den förkrossande amerikanska statistiken, en förlust på 29 matcher, men Frankfurt 2011 lurade i bakgrunden.
Upplägget inför finalen var annars nästan som ett Hollywood-manus. Här skulle man få chansen att ta det där VM-guldet och det samtidigt som Abby Wambach krönte karriären med en medalj hon saknade ihop med Christie Rampone, 40, som är enda kvarvarande kopplingen till 1999.
Så när USA sprang ut inför en vild och entusiastisk hemmapublik i Vancouver – ja, jag vet att det är Kanada men jänkarna dominerade – så var det för att avsluta uppdraget. Inför matchen hade Wambach hållit ett känslofyllt tal via tv-kanalen FOX och det gick att ta på fokuseringen.
Anförda av Carli Lloyd så var det som om man bestämt att inte ge motståndarna en möjlighet att ens fundera på att vinna. Redan efter tio sekunder hade man pressat fram ett läge, och den första kvarten av VM-finalen lär vi aldrig få se motsvarighet till. Det närmaste en knockout man kan komma.
Carli Lloyd stormade fram på en hård hörna längs marken och där lagkamraterna röjt väg fanns en lucka och distinkt styrde hon in 1-0 med en yttersida. Japanskorna var groggy redan då och efter 16 minuters spel stod det 4-0 och det sedan Lloyd skickat in både 2-0 efter låg frispark och skickat in 4-0 från halva plan.
Helvete, det var som om 16 års väntan och längtan trycktes in under 16 minuter i Vancouver. Den här möjligheten tänkte inte Carli Lloyd missa och Pia Sundhages negativa ord om henne i New York Times hängde kvar. För det här blev Lloyds VM och Ellis fick henne uppenbarligen att känna sig viktig.
Inte nog med en hattrick i VM-finalen, hon stod för två viktiga straffmål tidigare under turneringen. Dessutom var hon en urkraft som inte gick att stoppa och när Ellis efter halva VM satsade på att Carli Lloyd skulle få kliva längre fram i planen så var det som att rycka tussarna på USA.
Även om Japan reducerade till både 4-1 och 4-2 tog det bara 90 sekunder efter det sista japanska målet för USA att forcera in 5-2 och fullkomligt ta all luft ur motståndet. Här skulle det inte bli någon dramatik som i Frankfurt för fyra år sedan, då man tappade VM-guldet på slutet.
Efter den bittra förlusten har Abby Wambach talat om att man inte gjorde klart jobbet mot Japan. Det gjorde man med eftertryck i Vancouver och det blev en amerikansk propagandafest och där Jill Ellis lät både Wambach och Rampone kliva in på planen och spela.
Symboliken där Lloyd ryckte kaptensbindeln på sig själv och satte kring Wambachs arm var både häftig och lite väl amerikansk. Efter slutsignalen var det också Wambach och Rampone som fick höja bucklan först, och det var generöst av Lloyd att bjuda veteranerna på det.
Under VM i Kanada har Ali Krieger talat om att det går att göra en dokumentär även om dagens landslag. Har svårt att se att den inte redan är på gång. För äntligen har USA fått en ny måttstock och det finns tillräckligt med bra stories kring Wambach o Co så räkna med ”The 15:ers” framöver.
Spelmässigt kan man inte påstå att USA lyft VM, om man letar efter trender. Snarare att de spelat rakare och enklare och letat sig fram till effektiviteten. Går inte att runda att det var rätt väg mot VM-guldet, och det är en läxa för fler än Sverige att det inte sällan ger effekt.
VM i Kanada var inte riktigt samma klass som Tyskland 2011 men framväxten av fler länder är uppenbar och det är svårt att klandra Fifa för just det. Däremot har organisationen av mästerskapet med allt från riggat upplägg för Kanadas skull till dåligt vattnat konstgräs ett tecken på att det behövs mer allvar.
Förhoppningsvis vågar spelarfacket Fifpro som nu tagit upp damerna utmana Fifa för att kunna ta ytterligare kliv. Lika viktigt är att starka fotbollsländer säger som det är, och där har även Sverige ett ansvar. För till VM 2019 i Frankrike måste man ha höjt nivån utanför planen.